Ersättning



1 § Den som någon gång under perioden den 1 januari 1920 till

och med den 31 december 1980 har varit omhändertagen för

samhällsvård har rätt till ersättning av staten enligt denna

lag om det kan antas att han eller hon har utsatts för sådana

övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art i samband

med vården och omhändertagandet har skett med stöd av



1. lagen (1902:67 s. 1) angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn,



2. lagen (1918:422) om fattigvården, om omhändertagandet skett

senast den 31 december 1925,



3. lagen (1924:361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd,

eller



4. lagen (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom.



Om övergreppen eller försummelserna har varit av allvarlig art

ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för

händelserna.



2 § Ersättningen uppgår för var och en till

tvåhundrafemtiotusen (250 000) kronor.



3 § Rätten till ersättning är personlig och får inte

överlåtas.



Rätten till ersättning upphör om sökanden avlider innan beslut

om ersättning har meddelats. Om sökanden avlider efter att ett

beslut om ersättning har meddelats, tillfaller ersättningen

dödsboet.



Ansökan och prövning



4 § En ansökan om ersättning ska göras av den som avses i 1 §.

Ansökan ska vara skriftlig och ges in till en särskild nämnd

som prövar frågor om ersättning.



5 § En ansökan om ersättning får inte prövas om den kommer in

till nämnden efter den 31 december 2014. Sådana ansökningar

ska avvisas.



6 § Beslut om ersättning enligt 1 § fattas av en avdelning

inom nämnden. Ordföranden för en avdelning ska vara eller ha

varit ordinarie domare.



Regeringen meddelar föreskrifter om nämndens och

avdelningarnas sammansättning och arbetsformer samt utser

ledamöterna i dem.



7 § Nämnden ska se till att ett ärende blir så utrett som dess

beskaffenhet kräver. Vid behov ska nämnden anvisa hur

utredningen bör kompletteras.



Nämnden får med sökandens samtycke begära upplysningar om

sökanden från andra myndigheter om det behövs för utredningen

av ärendet. Utredning som inte behövs får avvisas av nämnden.



Myndigheters uppgiftsskyldighet



8 § Sekretess till skydd för enskild hindrar inte att

myndigheter på begäran lämnar nämnden uppgifter som är av

betydelse för bedömningen av rätten till ersättning enligt

denna lag.



Muntlig förhandling



9 § Nämnden ska hålla muntlig förhandling om sökanden begär

det och det inte är uppenbart obehövligt.



En muntlig förhandling ska vara offentlig.



Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas

någon uppgift för vilken det hos nämnden gäller sekretess som

avses i 26 kap. 14 a § offentlighets- och sekretesslagen

(2009:400), får ordföranden vid förhandlingen besluta att den

ska hållas inom stängda dörrar.



10 § Till en muntlig förhandling ska sökanden kallas. Sökanden

får föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd att

ärendet kan komma att handläggas och avgöras även om han eller

hon uteblir.



11 § Nämnden får besluta om förhör med vittnen och sakkunniga.

Ett sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret

får hållas under ed. I fråga om förhör med vittnen gäller 36

kap. 1, 2, 4–6 och 9 §§, 10 § första och tredje styckena samt

11–18 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. I fråga om

förhör med sakkunniga gäller 36 kap. 9 § andra stycket, 15 och

18 §§ och 40 kap. 9–10 §§ rättegångsbalken i tillämpliga

delar.



12 § Sökanden, vittnen och sakkunniga får delta i en muntlig

förhandling genom ljudöverföring eller ljud- och

bildöverföring under samma förutsättningar som gäller enligt 5

kap. 10 § rättegångsbalken.



13 § En sökande som har inställt sig till en muntlig

förhandling får beviljas ersättning av allmänna medel för

kostnader för resa och uppehälle, om nämnden finner det

skäligt att ersättning betalas ut. Vittnen och sakkunniga har

rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader för sin

inställelse.



Om ett vittne eller en sakkunnig har kallats på begäran av

sökanden och det visar sig att sökanden saknade godtagbart

skäl för sin begäran, får nämnden besluta att sökanden ska

ersätta staten i fråga om vittnets eller den sakkunniges

kostnader för sin inställelse.



Nämnden får bevilja förskott på ersättning för resa och

uppehälle.



Regeringen meddelar närmare föreskrifter om ersättning och

förskott.



Beslut och överklagande



14 § Nämndens beslut ska grundas på det som handlingarna

innehåller och det som i övrigt förekommit i ärendet.



De skäl som ligger till grund för beslutet ska framgå av det.



15 § Ett beslut enligt denna lag får inte överklagas.



Inkomstprövade förmåner och avgifter



16 § För den som har fått ersättning enligt denna lag ska

tillgångar uppgående till ett belopp om tvåhundrafemtiotusen

(250 000) kronor anses som förmögenhet och inte beaktas vid

tillämpning av



1. 97 kap. 6–10 §§ och 102 kap. 10–13 §§

socialförsäkringsbalken,



2. 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),



3. 19 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade,



4. 2 kap. 7 § och 4 kap. 14 § studiestödslagen (1999:1395),

eller



5. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453).



Intyg



17 § Om ersättning har beviljats ska ett intyg om detta

utfärdas av den myndighet som regeringen bestämmer. Den

myndighet som utfärdar intyget ska, på begäran av en kommun

eller en myndighet som fattar beslut om förmåner eller

avgifter enligt 16 §, lämna information om att en viss person

har beviljats ersättning enligt denna lag.