1 § Syftet med denna förordning är att



1. förpackningar ska framställas på ett sådant sätt att deras

volym och vikt begränsas till den nivå som krävs för att

upprätthålla en god säkerhets- och hygiennivå,



2. producenter ska ta ansvar för förpackningar när de blir

avfall,



3. förpackningsavfall ska tas om hand på ett hälso- och

miljömässigt godtagbart sätt, och



4. nå förordningens mål för materialutnyttjande.



2 § Denna förordning är meddelad med stöd av



– 15 kap. 6 § miljöbalken i fråga om 37 §,



– 15 kap. 7 § miljöbalken i fråga om 34–36, 51 och 52 §§,



– 15 kap. 7 a § miljöbalken i fråga om 37–42, 47, 48, 50,

53–54, 60 och 61 §§,



– 15 kap. 9 § miljöbalken i fråga om 55–58 §§,



– 8 kap. 11 § regeringsformen i fråga om 63 §, och



– 8 kap. 7 § regeringsformen i fråga om övriga

bestämmelser.



3 § Bestämmelser om att kommunen ska ansvara

för transport samt återvinning och bortskaffande av

hushållsavfall finns i 15 kap. 8 § miljöbalken. Detta ansvar

inskränks av denna förordning endast i fråga om avfall som

lämnas till någon som med stöd av denna förordning får samla

in avfallet.



4 § Bestämmelser om skyldighet att sortera ut

förpackningsavfall från annat avfall och vart man ska lämna

förpackningsavfallet finns i 24 a och 24 b §§

avfallsförordningen (2011:927).



Uttryck i förordningen



5 § Med förpackning avses i denna förordning en produkt som

har framställts för att



1. innehålla, skydda eller presentera en vara eller för att

användas för att leverera eller på annat sätt hantera en

vara, från råmaterial till slutlig produkt och från producent

till användare, om produkten är en



a) konsumentförpackning genom att den på försäljningsstället

utgör en säljenhet för den slutliga användaren eller

konsumenten av varan,



b) gruppförpackning genom att den på försäljningsstället

omfattar en grupp av ett visst antal säljenheter och kan tas

bort utan att det påverkar varan eller varorna, oavsett om

säljenheterna säljs som en sådan grupp till den slutliga

användaren eller konsumenten eller om produkten endast

används som komplement till hyllorna på försäljningsstället,

eller



c) transportförpackning genom att den underlättar hantering

och transport av ett antal säljenheter eller

gruppförpackningar för att förhindra skador vid fysisk

hantering eller transportskador, eller



2. som engångsartikel användas i ett sådant syfte som anges i

1.



6 § Med producent avses i denna förordning den som

yrkesmässigt tillverkar, säljer eller till Sverige för in en

förpackning eller en vara som är innesluten i eller skyddas

eller presenteras av en förpackning.



7 § Med förpackningsavfall avses i denna förordning

förpackningar eller förpackningsmaterial som är avfall enligt

15 kap. 1 § miljöbalken.



8 § I denna förordning avses med



samla in: hämta eller ta emot förpackningsavfall samt

sortera, lagra eller på annat sätt hantera det hämtade eller

mottagna avfallet innan det transporteras vidare till

behandling, och



insamlingssystem: yrkesmässig insamling av

förpackningsavfall.



9 § I denna förordning avses med



återanvända: vidta en åtgärd som innebär att något som inte

har blivit avfall kan användas igen för att fylla samma

funktion som det ursprungligen var avsett för,



återvinna: hantera avfall på ett sådant sätt att det

förbereds för att kunna återanvändas eller kommer till nytta

som ersättning för annat material eller förbereds för att

komma till nytta som ersättning för annat material,



bortskaffa: göra sig av med något som är avfall utan att

återvinna det eller lämna det till någon som samlar in eller

transporterar bort det, och



behandla: återvinna eller bortskaffa.



10 § Med materialutnyttjande avses i denna förordning

återvinning av avfall genom en upparbetning i en

produktionsprocess av ett avfallsmaterial till materialets

ursprungliga ändamål eller till andra ändamål. En sådan

upparbetning med biologisk behandling ska vid tillämpningen

av förordningen anses vara materialutnyttjande.



Vid tillämpningen av denna förordning ska energiutvinning

inte anses vara materialutnyttjande.



11 § Med energiutvinning avses i denna förordning återvinning

av avfall genom en användning av brännbart förpackningsavfall

för att generera energi genom direkt förbränning, med eller

utan annat avfall men med utnyttjande av värme.



12 § Med biologisk behandling avses i denna förordning en

aerob (syrekrävande) eller anaerob (icke syrekrävande)

behandling av de biologiskt nedbrytbara delarna av ett

förpackningsavfall, om behandlingen



1. sker under kontrollerade förhållanden och med användning

av mikroorganismer, och



2. innebär att stabiliserade organiska restprodukter eller

metan produceras.



Vid tillämpningen av denna förordning ska deponering av

avfallet inte anses vara en biologisk behandling.



Tillämpningsområde



13 § Denna förordning ska



1. inte tillämpas på vägcontainrar, järnvägscontainrar,

fartygscontainrar eller flygfraktcontainrar,



2. i fråga om 1 § 1–3, 2–4, 13, 16, 17, 19, 20, 22–64 §§ inte

tillämpas på sådana flaskor eller burkar som omfattas av

förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och

metallburkar, och



3. i fråga om 37–50, 53–57, 60 och 61 §§ inte tillämpas på

förpackningar som på grund av sitt tidigare eller resterande

innehåll utgör farligt avfall enligt avfallsförordningen

(2011:927).



Mål för materialutnyttjande



14 § Bestämmelserna i 15–23 §§ anger mål för

materialutnyttjande. För att beräkna om målen nås ska det tal

som motsvarar den mängd avfall som har materialutnyttjats

under ett kalenderår (materialutnyttjandemängden) divideras

med det tal som motsvarar den mängd förpackningar som har

tillverkats i Sverige eller förts in till Sverige under samma

kalenderår (produktionsmängden). Mängderna ska anges i vikt.

Vid beräkningen av produktionsmängden ska inte sådana

förpackningar som yrkesmässigt förts ut från Sverige ingå.

Resultatet av divisionen är materialutnyttjandegraden, som

ska anges i procent.



Vid beräkningen får avfall som har transporterats till ett

land utanför EU anses materialutnyttjat endast om det visas

att avfallet har materialutnyttjats under villkor som

motsvarar kraven i denna förordning.



15 § I fråga om allt förpackningsavfall är målet att före den

1 januari 2020 ska materialutnyttjandegraden vara minst 55

procent och därefter minst 65 procent.



16 § I fråga om förpackningsavfall av papp, papper, kartong

och wellpapp är målet att före den 1 januari 2020 ska

materialutnyttjandegraden vara minst 65 procent och därefter

minst 85 procent.



17 § I fråga om förpackningsavfall av plast som inte är

dryckesförpackningar är målet att före den 1 januari 2020 ska

materialutnyttjandegraden vara minst 30 procent och därefter

minst 50 procent.



18 § I fråga om förpackningsavfall som är

dryckesförpackningar av polymera material är målet att

materialutnyttjandegraden ska vara minst 90 procent.



19 § I fråga om förpackningsavfall av glas är målet att före

den 1 januari 2020 ska materialutnyttjandegraden vara minst

70 procent och därefter minst 90 procent.



20 § I fråga om förpackningsavfall av metall som inte är

dryckesförpackningar är målet att före den 1 januari 2020 ska

materialutnyttjandegraden vara minst 70 procent och därefter

minst 85 procent.



21 § I fråga om förpackningsavfall som är

dryckesförpackningar av metall är målet att

materialutnyttjandegraden ska vara minst 90 procent.



22 § I fråga om förpackningsavfall av trä är målet att

materialutnyttjandegraden ska vara minst 15 procent.



23 § I fråga om förpackningsavfall av andra material än de

som anges i 16–22 §§ är målet att materialutnyttjandegraden

ska vara minst 15 procent.



Bedömningen av om en produkt är en förpackning



24 § En produkt ska anses vara en förpackning enligt denna

förordning om produkten har de funktioner som anges i 5 §

även om produkten också har andra funktioner.



Första stycket gäller inte om



1. produkten är en fast del av den vara som produkten

omsluter, skyddar eller presenterar,



2. produkten behövs för att omfatta, stödja eller bevara

varan under hela dess livslängd, och



3. alla delar är avsedda att användas, konsumeras eller

bortskaffas tillsammans.



25 § Vid tillämpningen av 24 § ska följande slag av produkter

anses vara förpackningar:



1. blomkrukor som är avsedda endast för försäljning och

transport av växter och inte är avsedda att följa med växten

under hela dess livstid,



2. cd-spindlar som saluförs med cd-skivor och inte är avsedda

för förvaring,



3. glasflaskor för injektionslösningar,



4. kapslar som används i kaffe-, kakao- eller

mjölkdryckessystem eller andra dryckessystem och som lämnas

tomma efter användning,



5. klädhängare som saluförs med ett klädesplagg,



6. konfektaskar,



7. plastfolier kring cd-fodral,



8. postpåsar som är avsedda för kataloger och tidskrifter och

som innehåller en tidskrift,



9. rullar, tuber och cylindrar som böjligt material är

upprullat på, dock inte rullar, tuber eller cylindrar som är

avsedda som delar i en tillverkningsutrustning och som inte

används för att presentera en vara som en säljenhet,



10. sterilbarriärsystem i form av påsar, brickor eller annat

material som krävs för att bevara varans sterilitet,



11. tårtpapper som saluförs med ett bakverk,



12. tändsticksaskar,



13. återfyllbara stålcylindrar för gas, dock inte

brandsläckare, och



14. andra produkter än de som anges i 1–13, om produkterna

uppfyller kriterierna för att anses som förpackningar.



26 § Vid tillämpningen av 24 § ska följande slag av produkter

inte anses vara förpackningar:



1. blomkrukor som är avsedda att följa med växten under hela

dess livstid,



2. cd-, dvd- och videofilmfodral som saluförs innehållande

cd-skivor, dvd-skivor eller videofilmer,



3. cd-spindlar som saluförs tomma och är avsedda för

förvaring,



4. gravlyktor som är behållare för ljus,



5. kaffekapslar för dryckessystem, foliepåsar för kaffe och

kaffekuddar av filterpapper som slängs tillsammans med den

använda kaffeprodukten,



6. klädhängare som saluförs separat,



7. korvskinn,



8. mekaniska kvarnsystem som är integrerade i återfyllbara

behållare som återfyllbara pepparkvarnar,



9. skrivarpatroner,



10. tepåsar,



11. vattenlösliga påsar för rengöringsmedel,



12. vaxskikt som exempelvis finns runt ost,



13. verktygslådor, och



14. andra produkter än de som anges i 1–13, om produkterna

inte uppfyller kriterierna för att anses som förpackningar.



27 § En produkt ska anses vara en förpackning enligt denna

förordning, om produkten är utformad för och avsedd att

fyllas vid försäljningsstället och fyller en

förpackningsfunktion.



Om en engångsartikel är fylld när den säljs vid

försäljningsstället, ska även den anses vara en förpackning

enligt denna förordning.



28 § Vid tillämpningen av 27 § ska följande slag av produkter

anses vara förpackningar:



1. aluminiumfolier,



2. bärkassar av papper eller plast,



3. engångstallrikar och engångskoppar,



4. plastfolier,



5. plastfolier för tvättade kläder i tvätterier,



6. smörgåspåsar, och



7. andra produkter än de som anges i 1–6, om produkterna

uppfyller kriterierna för att anses som förpackningar.



29 § Vid tillämpningen av 27 § ska följande slag av produkter

inte anses vara förpackningar:



1. bakformar av papper som saluförs utan innehåll,



2. engångsbestick,



3. omrörare,



4. omslagspapper som saluförs separat,



5. tårtpapper som saluförs utan bakverk, och



6. andra produkter än de som anges i 1–5, om produkterna inte

uppfyller kriterierna för att anses som förpackningar.



30 § Förpackningskomponenter och underordnade element som är

integrerade i förpackningar ska räknas som en del av den

förpackning i vilken de är integrerade. Underordnade element

som är hängda på eller fästa vid en produkt och som fyller en

förpackningsfunktion ska anses vara förpackningar enligt

denna förordning.



Första stycket gäller inte förpackningskomponenter eller

underordnade element som är fasta delar av produkten, om alla

delar är avsedda att konsumeras eller bortskaffas

tillsammans.



31 § Vid tillämpningen av 30 § ska följande slag av produkter

anses vara del av förpackningar:



1. doseringsmått som utgör en del av tillslutningen på

förpackningen för rengöringsmedel,



2. häftklamrar,



3. mascaraborstar som utgör en del av förpackningens

tillslutning,



4. mekaniska kvarnsystem som är integrerade i fyllda

engångsbehållare som pepparkvarnar fyllda med peppar,



5. plastmanschetter,



6. självhäftande etiketter fästa på annat

förpackningsföremål, och



7. andra produkter än de som anges i 1–6, om produkterna

uppfyller kriterierna för att anses som del av

förpackningar.



32 § Etiketter hängda direkt på eller fästa på en vara ska

vid tillämpningen av 30 § anses vara förpackningar.



33 § Radiofrekvensidentifieringsetiketter (RFID-taggar) ska

vid tillämpningen av 30 § inte anses vara förpackningar.



Producentansvar för utformning av förpackningar



34 § För de syften som anges i 1 § ska en producent se till

att de förpackningar som producenten tillverkar, säljer eller

för in till Sverige utformas, framställs och saluförs på ett

sådant sätt att de är återanvändbara eller återvinningsbara

så att



1. utsläppen av skadliga ämnen minimeras när

förpackningsavfallet behandlas, och



2. inverkan i övrigt på miljön begränsas när

förpackningsavfallet eller restprodukter från hanteringen av

förpackningsavfallet bortskaffas.



35 § Vid tillämpningen av 34 § ska en förpackning anses

återanvändbar om dess fysiska egenskaper och utformning gör

det möjligt att



1. under normalt förutsebara användningsförhållanden

återanvända förpackningen flera gånger,



2. behandla den använda förpackningen i enlighet med hygien-

och säkerhetskrav för arbetstagare, och



3. återvinna förpackningen när den inte längre används.



36 § Vid tillämpningen av 34 § ska en förpackning anses

återvinningsbar genom



1. materialutnyttjande, om förpackningen är framställd på ett

sådant sätt att det är möjligt att utnyttja en viss

viktprocent av förpackningsmaterialet för framställning av

säljbara produkter,



2. energiutvinning, om förpackningsavfallet har ett lägsta

värmevärde för att ge optimal energiutvinning, eller



3. kompostering, om förpackningsavfallet är biologiskt

nedbrytbart i sådan grad att det inte hindrar separat

insamling eller hindrar den komposteringsprocess eller

komposteringsaktivitet som avfallet underkastas samt är av

sådan art att det kan underkastas fysisk, kemisk, termisk

eller biologisk nedbrytning på ett sådant sätt att det mesta

av den färdiga komposten slutligen bryts ned till koldioxid,

biomassa och vatten.



Producentansvar för hantering av förpackningsavfall



37 § När en producent yrkesmässigt tillverkar, säljer eller

till Sverige för in en förpackning eller en vara som är

innesluten i eller skyddas eller presenteras av en

förpackning ska producenten



1. tillhandahålla ett insamlingssystem som innebär att

förpackningen tas om hand när den blir avfall och se till att

systemet uppfyller kraven i denna förordning, eller



2. se till att någon annan som har tillstånd enligt 38 § att

driva ett insamlingssystem har åtagit sig att ta hand om

förpackningen när den blir avfall.



Insamlingssystem



38 § Det krävs tillstånd för att driva ett

insamlingssystem.

Tillstånd krävs inte för



1. en kommuns insamling av förpackningsavfall inom kommunen,

eller



2. insamling av utsorterat förpackningsavfall som uppkommit i

eller i samband med yrkesmässig verksamhet.



39 § Ett insamlingssystem som kräver tillstånd enligt 38 §

ska vara lämpligt och rikstäckande.



För att ett system ska anses lämpligt ska



1. det i systemet ingå



a) lättillgängliga insamlingsplatser där den som har använt

en förpackning och vill lämna den som förpackningsavfall kan

göra det enkelt och utan att behöva betala något till

systemet,



b) en tjänst som innebär att systemet utan att ta betalt

hämtar eller tar emot förpackningsavfall som kommunen har

samlat in,



c) en tjänst som innebär att den som har samlat in

förpackningsavfall som uppkommit i yrkesmässig verksamhet kan

lämna avfallet till systemet utan att behöva betala något

till systemet, och



d) en tjänst som innebär att andra än hushåll får sådan

information som avses i 58 §,



2. insamlingen ske på ett sätt som inte försvårar

materialutnyttjande,



3. det förpackningsavfall som samlas in behandlas på ett

hälso- och miljömässigt godtagbart sätt,



4. verksamheten bedrivas så att den effektivt bidrar till att

nå målen för materialutnyttjande i denna förordning,



5. det finnas en betryggande säkerhet som motsvarar

kostnaderna för att samla in och behandla sådant

förpackningsavfall som systemet ska ta hand om enligt ett

sådant åtagande som avses i 37 §,



6. den som driver systemet samverka med andra som har

tillstånd att driva insamlingssystem om hur kostnader för

hanteringen av det förpackningsavfall som har samlats in ska

fördelas,



7. den som driver systemet ge producenter möjlighet att låta

förpackningar omfattas av systemet utan villkor som

diskriminerar någon producent, och



8. systemet i övrigt drivas på ett hälso- och miljömässigt

godtagbart sätt.



För att ett system ska anses rikstäckande ska det i systemet

finnas insamlingsplatser i varje kommun med en geografisk

spridning inom kommunen som är skälig med hänsyn till

befolkningstäthet, verksamheters lokalisering och övriga

omständigheter.



40 § Vid bedömning av om ett insamlingssystem ska anses

lämpligt och rikstäckande ska hänsyn tas till det som kommit

fram vid samråd enligt 42 och 54 §§.



Förberedande samråd om insamlingssystem



41 § Den som avser att driva ett insamlingssystem ska innan

den ansöker om ett tillstånd enligt 38 § samråda med andra

som har tillstånd att driva insamlingssystem och i det

samrådet undersöka möjligheterna att samordna systemen.



42 § Den som avser att driva ett insamlingssystem ska innan

den ansöker om ett tillstånd enligt 38 § samråda med

kommunerna och i det samrådet



1. utförligt redogöra för hur systemet ska organiseras och

drivas,



2. utförligt redogöra för hur systemet ska samordnas med

andra insamlingssystem som har tillstånd och med kommunernas

renhållningsskyldighet,



3. redogöra för vilka dispenser, tillstånd och lov som finns

eller ska sökas för verksamheten, och



4. undersöka vilka möjligheter kommunerna har att underlätta

uppbyggnaden av systemet genom att anvisa platser för

insamling eller vidta andra åtgärder.



Kommunen ska ges tillfälle att lämna synpunkter på

redogörelsen enligt första stycket 1–3.



Prövning av ansökan om tillstånd att driva ett

insamlingssystem



43 § Frågor om tillstånd enligt 38 § prövas av

Naturvårdsverket.



44 § En ansökan om tillstånd ska vara skriftlig och innehålla

uppgifter



1. om sökandens namn, kontaktuppgifter och person- eller

organisationsnummer eller, om sådant inte finns, sökandens

nationella eller europeiska skatteregistreringsnummer,



2. om hur insamlingssystemet ska utformas och drivas,



3. om hur betryggande säkerhet ska ställas för de kostnader

som är förenade med att samla in och behandla det

förpackningsavfall som systemet ska ta hand om enligt ett

sådant åtagande som avses i 37 §,



4. om vad som har kommit fram vid samråd enligt 42 §, och



5. som i övrigt behövs för en prövning av om systemet är

lämpligt och rikstäckande enligt 39 §.



45 § Ett tillstånd får ges endast till den som



1. har personella, tekniska, organisatoriska och ekonomiska

förutsättningar att driva ett insamlingssystem som uppfyller

kraven i 39 §,



2. är producent eller enligt 37 § 2 har åtagit sig att ta

hand om förpackningsavfall, och



3. har samrått enligt 42 §.



46 § Ett tillstånd ska förenas med de villkor som behövs för

att insamlingssystemet under hela tillståndstiden ska

uppfylla kraven i 39 §.



Motsvarande tillstånd i andra länder



47 § Den som i ett annat land inom EU eller Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet har rätt att samla in

förpackningsavfall enligt ett tillstånd eller annat

godkännande som getts i det landet (utländskt tillstånd) får,

i stället för att ansöka om tillstånd enligt 38 §, begära att

Naturvårdsverket prövar om det utländska tillståndet

motsvarar ett tillstånd enligt 38 § och uppfyller kraven i

39 §.



48 § Om ett utländskt tillstånd motsvarar ett tillstånd

enligt 38 § och uppfyller kraven i 39 §, ska Naturvårdsverket

besluta att det utländska tillståndet gäller som ett

tillstånd enligt 38 §.



Information om givna tillstånd



49 § Naturvårdsverket ska informera allmänheten om vilka som

enligt 38 eller 48 § har tillstånd att driva ett

insamlingssystem.



Driften av ett insamlingssystem



50 § Den som driver ett insamlingssystem ska



1. fortlöpande se till att systemet uppfyller kraven i 39

§,

2. snarast underrätta Naturvårdsverket om sådana

förändringar i systemet som kan påverka bedömningen av hur

systemet uppfyller kraven i 39 §,



3. snarast underrätta Naturvårdsverket om vad som kommer fram

vid samråd enligt 54 §, och



4. lämna de uppgifter till kommunen som den behöver för att

uppfylla kraven i 58 § denna förordning och i 76 a §

avfallsförordningen (2011:927).



51 § Den som driver ett insamlingssystem ska senast den 31

mars varje år till Naturvårdsverket lämna



1. uppgifter om vilka producenter som låter förpackningar

omfattas av systemet med uppgift om varje producents person-

eller organisationsnummer, eller om sådant inte finns,

producentens nationella eller europeiska

skatteregistreringsnummer,



2. uppgifter om den totala mängd förpackningar som de

producenter som avses i 1 yrkesmässigt har tillverkat i

Sverige eller fört in till Sverige under det närmast

föregående kalenderåret, dock inte förpackningar som

yrkesmässigt förts ut från Sverige,



3. i fråga om det förpackningsavfall som hanteras av

systemet, uppgifter om den mängd avfall som under det närmast

föregående kalenderåret har



a) samlats in,



b) behandlats i Sverige,



c) transporterats till ett annat land för behandling, och



d) behandlats i ett annat land, och



4. uppgifter som i övrigt behövs för att rapportera till

Europeiska kommissionen i enlighet med Europaparlamentets och

rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om

förpackningar och förpackningsavfall i lydelsen enligt

kommissionens direktiv 2013/2/EU.



Uppgifter om mängder enligt första stycket ska anges i vikt.

Uppgifter enligt första stycket 3 b och d ska specificeras i

hur mycket som har materialutnyttjats, hur mycket som har

återvunnits på annat sätt och hur mycket som har

bortskaffats.



52 § När det gäller uppfyllelse av målen i denna förordning

för sådant förpackningsavfall som förs ut från Sverige till

ett land utanför EU ska den som driver insamlingssystemet

kunna visa att materialutnyttjande skett på det sätt som

anges i denna förordning.



Samråd under driften av ett insamlingssystem



53 § Den som driver ett insamlingssystem ska, om det behövs,

samråda med andra som har tillstånd att driva

insamlingssystem om hur systemen kan samordnas.



54 § Den som driver ett insamlingssystem ska, om det behövs

eller om en kommun begär det, samråda med kommunen om



1. hur systemet organiseras och drivs,



2. hur systemet samordnas med andra insamlingssystem och

kommunens renhållningsskyldighet, och



3. andra väsentliga frågor som rör systemet.



Kommuners insamling av förpackningsavfall



55 § En kommun får samla in utsorterat förpackningsavfall på

uppdrag av ett insamlingssystem som har tillstånd enligt

38 §.



56 § En kommun som samlar in utsorterat förpackningsavfall på

annat sätt än enligt 55 § ska



1. göra det på ett lämpligt sätt så att insamlingen inte

försvårar materialutnyttjande,



2. informera den som driver ett insamlingssystem med

tillstånd enligt 38 § om kommunens insamling och hur den

sker, och



3. lämna avfallet till ett insamlingssystem som har tillstånd

enligt 38 §.



Kommunen får begära ersättning för att lämna avfallet endast

om det mellan kommunen och den som driver insamlingssystemet

finns en överenskommelse om sådan ersättning.



Insamling av förpackningsavfall från yrkesmässig verksamhet



57 § Utsorterat förpackningsavfall som uppkommit i eller i

samband med yrkesmässig verksamhet får samlas in även av

andra än en kommun och den som har tillstånd enligt 38 §, om

insamlingen görs på ett lämpligt sätt så att den inte

försvårar materialutnyttjande och den som samlar in



1. ser till att



a) avfallet behandlas på ett hälso- och miljömässigt

godtagbart sätt,



b) bedriva avfallshanteringen så att den effektivt bidrar

till att nå förordningens mål för materialutnyttjande, och



c) Naturvårdsverket senast den 31 mars varje år får uppgifter

motsvarande de som ska lämnas enligt 51 § första stycket 3

och 4, eller



2. lämnar förpackningsavfallet till ett insamlingssystem som

har tillstånd enligt 38 § utan att begära någon betalning, om

inte annat har avtalats.



Kommunens ansvar att informera



58 § Kommunen ska informera hushåll om



1. skyldigheten enligt 24 a och 24 b §§ avfallsförordningen

(2011:927) att sortera ut förpackningsavfall från annat

avfall,



2. hur sorteringen ska gå till,



3. tillgängliga insamlingssystem,



4. hur hushållen kan bidra till ökat materialutnyttjande,

och



5. de återvinningsresultat som sorteringen bidrar till.



Kommunen ska ge den som driver ett insamlingssystem möjlighet

att lämna synpunkter på informationens utformning.



Rapportering



59 § Naturvårdsverket ska rapportera till Europeiska

kommissionen i enlighet med artikel 17 i direktiv 94/62/EG, i

lydelsen enligt kommissionens direktiv 2013/2/EU.



Omprövning och återkallelse av tillstånd



60 § Naturvårdsverket får på eget initiativ ompröva ett

tillstånd enligt 38 §, om det behövs för att

insamlingssystemet ska uppfylla kraven i 39 §.



61 § Naturvårdsverket får återkalla ett tillstånd enligt

38 §, om insamlingssystemet inte uppfyller kraven i denna

förordning.



Ett tillstånd får inte återkallas om bristerna endast har

ringa betydelse.



Tillsyn



62 § Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och

i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det

operativa tillsynsansvar som hör samman med denna förordning

finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken samt 2 kap. 4,

24, 29 och 30 §§ miljötillsynsförordningen.



Bemyndigande



63 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

verkställigheten av denna förordning.



Överklagande



64 § Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § tredje

stycket miljöbalken.



Övergångsbestämmelser



2014:1073



1. Denna förordning träder i kraft den 1 november 2014.



2. Bestämmelserna i 37 § tillämpas första gången i fråga om

förpackningar och varor som är inneslutna i eller skyddas

eller presenteras av en förpackning som tillverkas, säljs

eller förs in i Sverige efter utgången av mars 2019.

Förordning (2015:514).



3.Bestämmelserna i 38–42, 49–54, 60 och 61 §§ tillämpas

första gången i fråga om insamlingssystem som avses att

drivas efter utgången av mars 2019. Förordning (2015:514).



4. Bestämmelserna i 43–48 §§ tillämpas första gången i fråga

om ansökningar om tillstånd som skickas in efter utgången av

mars 2018. Förordning (2015:514).



5. Bestämmelserna i 55–57 §§ tillämpas första gången i fråga

om förpackningsavfall som samlas in efter utgången av mars

2019. Förordning (2015:514).



6. Bestämmelsen i 58 § tillämpas första gången i fråga om

information som ges efter utgången av mars 2019.

Förordning (2015:514).



7. För tid före utgången av december 2016 ska vid

tillämpningen av 14–23 §§ materialutnyttjandegraden beräknas

genom att det tal som motsvarar den mängd avfall som har

materialutnyttjats under ett kalenderår divideras med det tal

som motsvarar den mängd avfall som har samlats in separat

under samma kalenderår.



8. Genom förordningen upphävs förordningen (2006:1273) om

producentansvar för förpackningar.



9. Bestämmelserna i 25–27 §§ i den upphävda förordningen

gäller dock fortfarande för förpackningar och varor som är

inneslutna i eller skyddas eller presenteras av en

förpackning som tillverkas, säljs eller förs in i Sverige

före utgången av mars 2019. Förordning (2015:514).



10. Bestämmelsen i 28 § i den upphävda förordningen gäller

dock fortfarande för avfall som har uppstått före utgången av

mars 2019. Förordning (2015:514).



11. Bestämmelserna i 29 och 30 §§ i den upphävda förordningen

gäller dock fortfarande för förpackningsavfall som har

samlats in före utgången av mars 2019. Förordning (2015:514).



12. Bestämmelserna i 31 § i den upphävda förordningen gäller

dock fortfarande för uppgifter som avser kalenderåren fram

till och med 2018. Förordning (2015:514).