Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag tillämpas på sådan järnvägstrafik som regleras
i fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) av den 9
maj 1980 i dess lydelse enligt ändringsprotokollet av den 3
juni 1999.
Särskilda bestämmelser om transport av resande på järnväg
finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och
skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen).
Bestämmelsen i 3 § tillämpas även vid internationell
järnvägstrafik som omfattas av tågpassagerarförordningen.
Internationella bestämmelser som ska gälla som svensk lag
2 § Som svensk lag ska gälla originaltexterna av
bestämmelserna i fördragets
1. artiklar 9, 11, 12 och 32,
2. bihang A för avtal om internationell transport av resande
på järnväg,
3. bihang B för avtal om internationell transport av gods på
järnväg,
4. bihang D för avtal om nyttjande av vagnar i internationell
järnvägstrafik, och
5. bihang E för avtal om nyttjande av infrastruktur i
internationell järnvägstrafik.
Första stycket gäller inte till den del bestämmelserna
uteslutande reglerar de fördragsslutande staternas
förpliktelser mot varandra eller mot Mellanstatliga
organisationen för internationell järnvägstrafik (OTIF).
Om originaltexterna skiljer sig åt, gäller den franska
texten.
De franska och engelska originaltexterna av fördraget i de
delar som anges i första stycket och en översättning av dessa
till svenska finns intagna som en bilaga till denna lag.
Ansvarsbegränsning för dödsfall och personskada
3 § Vid dödsfall och personskada har transportören eller
infrastrukturförvaltaren rätt att begränsa sitt ansvar till
400 000 särskilda dragningsrätter (SDR) per person vid en och
samma olycka, när det är fråga om sådan ersättning som avses
i artiklarna 27.2 och 28 b i bihang A, artiklarna 11.2 och 12
b i bihang E och, om avtalet gäller en internationell
transport, artiklarna 27.2 och 28 b i bilaga I till
tågpassagerarförordningen.
Verkställbarhet
4 § En ansökan om att en utländsk dom eller annan utländsk
exekutionstitel ska förklaras verkställbar enligt artikel 12
eller 32 i fördraget görs till den tingsrätt som regeringen
föreskriver.
Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in
1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har
bestyrkts av en behörig myndighet, och
2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där
exekutionstiteln har upprättats att den avser en tvist som
omfattas av fördraget samt att den får verkställas i den
staten och, i fråga om en domstols dom, att den har fått laga
kraft.
Om det finns anledning till det, får tingsrätten kräva att
handlingar som har getts in i ärendet ska förses med bevis om
utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en
svensk beskickning eller konsul eller av chefen för
justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har
upprättats. Om en handling inte är skriven på svenska, danska
eller norska, ska även en bestyrkt översättning till svenska
av handlingen ges in. Tingsrätten får medge undantag från
kravet på översättning.
Vid handläggning i domstol av ett ärende om
verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
Verkställighet
5 § Om en dom eller annan exekutionstitel förklaras
verkställbar, verkställs den på samma sätt som en svensk dom
som har fått laga kraft.
Revisionsutskottets bindande ändringar
6 § Om revisionsutskottet inom OTIF har beslutat om en för
Sverige bindande ändring av artikel 9 i fördraget eller av
bihang A, B, D eller E, ska ändringen gälla i Sverige från
och med den dag då ändringen träder i kraft enligt
fördraget.
Beslut om sakkunnig
7 § Om parterna i ett fall som avses i artikel 54 i bihang A
eller i artikel 42 i bihang B inte kan enas om en viss
sakkunnig, ska tingsrätten i den ort där godset, resgodset
eller fordonet finns efter ansökan utse en sakkunnig.
Övergångsbestämmelser
2015:338
1. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen
bestämmer.
2. Genom lagen upphävs lagen (1985:193) om internationell
järnvägstrafik.
3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för transport
som har påbörjats före ikraftträdandet.
Bilaga
Convention relative aux transports internationaux
ferroviaires du 9 mai 1980 dans la teneur du Protocole de
modification du 3 juin 1999
Convention concerning International Carriage by Rail (COTIF)
of 9 May 1980 in the version of the Protocol of Modification
of 3 June 1999
Fördrag om internationell järnvägstrafik (COTIF) av den 9 maj
1980 i dess lydelse enligt ändringsprotokollet av den 3 juni
1999
--------------------------------------------------------------
Article 9
Unité de compte
§ 1 L'unité de compte prévue par les Appendices est le Droit
de tirage spécial tel que défini par le Fonds Monétaire
International.
§ 2 La valeur, en Droit de tirage spécial, de la monnaie
nationale d'un Etat membre qui est aussi Membre du Fonds
Monétaire International est calculée selon la méthode
appliquée par le Fonds Monétaire International pour ses
propres opérations et transactions.
§ 3 La valeur, en Droit de tirage spécial, de la monnaie
nationale d'un Etat membre qui n’est pas Membre du Fonds
Monétaire International est calculée de la façon déterminée
par cet Etat. Ce calcul doit exprimer en monnaie nationale
une valeur réelle aussi proche que possible de celle qui
résulterait de l'application du § 2.
§ 4 Chaque fois qu'un changement se produit dans leur méthode
de calcul ou dans la valeur de leur monnaie nationale par
rapport à l'unité de compte, les Etats communiquent au
Secrétaire général leur méthode de calcul conformément au §
3. Ce dernier notifie ces informations aux autres Etats
membres.
§ 5 Un montant exprimé en unités de compte est converti dans
la monnaie nationale de l’Etat du tribunal saisi. La
conversion est effectuée conformément à la valeur de la
monnaie correspondante le jour de la décision judiciaire ou
le jour convenu par les parties.
--------------------------------------------------------------
Article 11
Caution judiciaire
La caution à fournir pour assurer le paiement des dépens ne
peut être exigée à l’occasion des actions judiciaires fondées
sur les Règles uniformes CIV, les Règles uniformes CIM, les
Règles uniformes CUV ou les Règles uniformes CUI.
Article 12
Exécution de jugements. Saisies
§ 1 Lorsque les jugements prononcés en vertu des dispositions
de la Convention, contradictoirement ou par défaut, par le
juge compétent, sont devenus exécutoires d'après les lois
appliquées par ce juge, ils acquièrent force exécutoire dans
chacun des autres Etats membres après l'accomplissement des
formalités prescrites dans l'Etat où l'exécution doit avoir
lieu. La révision du fond de l'affaire n'est pas admise. Ces
dispositions s'appliquent également aux transactions
judiciaires.
§ 2 Le § 1 ne s'applique ni aux jugements qui ne sont
exécutoires que provisoirement, ni aux condamnations à des
dommages-intérêts qui seraient prononcées, en sus des dépens,
contre un demandeur en raison du rejet de sa demande.
§ 3 Les créances nées d'un transport soumis aux Règles
uniformes CIV ou aux Règles uniformes CIM, au profit d'une
entreprise de transport sur une autre entreprise de transport
qui ne relève pas du même Etat membre, ne peuvent être
saisies qu'en vertu d'un jugement rendu par l'autorité
judiciaire de l'Etat membre dont relève l'entreprise
titulaire des créances à saisir.
§ 4 Les créances nées d’un contrat soumis aux Règles
uniformes CUV ou aux Règles uniformes CUI ne peuvent être
saisies qu’en vertu d’un jugement rendu par l’autorité
judiciaire de l’Etat membre dont relève l’entreprise
titulaire des créances à saisir.
§ 5 Les véhicules ferroviaires ne peuvent être saisis, sur un
territoire autre que celui de l'Etat membre dans lequel le
détenteur a son siège social, qu’en vertu d’un jugement rendu
par l’autorité judiciaire de cet Etat. Le terme “détenteur”
désigne celui qui exploite économiquement, de manière
durable, un véhicule ferroviaire en tant que moyen de
transport, qu’il en soit propriétaire ou qu’il en ait le
droit de disposition.
--------------------------------------------------------------
Article 32
Prescription. Force exécutoire
§ 1 La mise en oeuvre de la procédure arbitrale a, quant à
l'interruption de la prescription, le même effet que celui
prévu par le droit matériel applicable pour l'introduction de
l'action devant le juge ordinaire.
§ 2 La sentence du tribunal arbitral acquiert force
exécutoire dans chacun des Etats membres après
l'accomplissement des formalités prescrites dans l'Etat où
l'exécution doit avoir lieu. La révision du fond de l'affaire
n'est pas admise.
--------------------------------------------------------------
Article 9
Unit of account
§ 1 The unit of account referred to in the Appendices shall
be the Special Drawing Right as defined by the International
Monetary Fund.
§ 2 The value in Special Drawing Rights of the national
currency of a Member State which is a member of the
International Monetary Fund shall be calculated in accordance
with the method applied by the International Monetary Fund
for its own operations and transactions.
§ 3 The value in Special Drawing Rights of the national
currency of a Member State which is not a member of the
International Monetary Fund shall be calculated by the method
determined by that State. This calculation must express in
the national currency a real value as close as possible to
that which would result from the application of § 2.
§ 4 Each time that a change occurs in their method of
calculation or in the value of their national currency in
relation to the unit of account, States shall notify the
Secretary General of their method of calculation in
accordance with § 3. The latter shall inform the Member
States of these notifications.
§ 5 An amount expressed in units of account shall be
converted into the national currency of the State of the
court or tribunal seized. The conversion shall be made in
accordance with the value of the corresponding currency on
the day of the judicial decision or on the day agreed between
the parties.
--------------------------------------------------------------
Article 11
Security for costs
Security for costs cannot be required in proceedings founded
on the CIV Uniform Rules, the CIM Uniform Rules, the CUV
Uniform Rules or the CUI Uniform Rules.
Article 12
Execution of judgments. Attachment
§ 1 Judgments pronounced by the competent court or tribunal
pursuant to the provisions of the Convention after trial or
by default shall, when they have become enforceable under the
law applied by that court or tribunal, become enforceable in
each of the other Member States on completion of the
formalities required in the State where enforcement is to
take place. The merits of the case shall not be subject to
review. These provisions shall apply also to judicial
settlements.
§ 2 § 1 shall apply neither to judgments which are
provisionally enforceable, nor to awards of damages in
addition to costs against a plaintiff who fails in his
action.
§ 3 Debts arising from a transport operation subject to the
CIV Uniform Rules or the CIM Uniform Rules, owed to one
transport undertaking by another transport undertaking not
under the jurisdiction of the same Member State, may only be
attached under a judgment given by the judicial authority of
the Member State which has jurisdiction over the undertaking
entitled to payment of the debt sought to be attached.
§ 4 Debts arising from a contract subject to the CUV Uniform
Rules or the CUI Uniform Rules may only be attached under a
judgment given by the judicial authority of the Member State
which has jurisdiction over the undertaking entitled to
payment of the debts sought to be attached.
§ 5 Railway vehicles may only be seized on a territory other
than that of the Member State in which the keeper has its
registered office, under a judgment given by the judicial
authority of that State. The term “keeper” means the person
who, being the owner or having the right to dispose of it,
exploits the railway vehicle economically in a permanent
manner as a means of transport.
--------------------------------------------------------------
Article 32
Limitation. Enforcement
§ 1 The commencement of arbitration proceedings shall have
the same effect, as regards the interruption of periods of
limitation, as that attributed by the applicable provisions
of substantive law to the institution of an action in the
ordinary courts or tribunals.
§ 2 The Arbitration Tribunal's award shall become enforceable
in each of the Member States on completion of the formalities
required in the State where enforcement is to take place. The
merits of the case shall not be subject to review.
--------------------------------------------------------------
Artikel 9
Beräkningsenhet
§ 1 Med beräkningsenhet avses i bihangen särskilda
dragningsrätter såsom de definieras av Internationella
valutafonden.
§ 2 Värdet av en medlemsstats nationella valuta uttryckt i
särskilda dragningsrätter ska, om staten även är medlem av
Internationella valutafonden, beräknas enligt den metod som
valutafonden tillämpar för sin verksamhet och sina
transaktioner.
§ 3 Värdet av en medlemsstats nationella valuta uttryckt i
särskilda dragningsrätter ska, om staten inte är medlem av
Internationella valutafonden, beräknas på det sätt som staten
bestämmer. Denna beräkning ska ge ett realvärde i nationell
valuta som ligger så nära det värde som skulle ha följt av
tillämpningen av § 2 som möjligt.
§ 4 Varje gång som beräkningsmetoden eller värdet av deras
valuta i förhållande till beräkningsenheten ändras, ska
staterna underrätta generalsekreteraren om den
beräkningsmetod enligt § 3 som de tillämpar.
Generalsekreteraren ska vidarebefordra denna information till
medlemsstaterna.
§ 5 Ett belopp uttryckt i beräkningsenheter ska omräknas till
den nationella valutan i den stat där talan väckts.
Omräkningen ska göras i enlighet med värdet på motsvarande
valuta dagen för det rättsliga avgörandet eller den dag som
parterna kommer överens om.
--------------------------------------------------------------
Artikel 11
Ställande av säkerhet
Vid rättsliga förfaranden som grundas på de enhetliga
rättsreglerna CIV, de enhetliga rättsreglerna CIM, de
enhetliga rättsreglerna CUV eller de enhetliga rättsreglerna
CUI får inte krävas att säkerhet ställs för betalning av
rättegångskostnader.
Artikel 12
Verkställande av domar. Kvarstad och utmätning
§ 1 När domar, som har meddelats till följd av bestämmelserna
i detta fördrag av en behörig domstol efter parternas hörande
eller genom tredskodom, får verkställas enligt den
lagstiftning som tilllämpas av domstolen ska de vara
verkställbara i alla andra medlemsstater så snart de
formföreskrifter har uppfyllts som gäller i den stat där
domen ska verkställas. Ingen ny prövning av själva saken får
göras. Dessa bestämmelser ska även vara tillämpliga på
förlikning som har träffats inför domstol.
§ 2 Vad som sägs i § 1 ska varken vara tillämpligt på domar
som endast får verkställas interimistiskt, eller på
skadestånd utöver rättegångskostnaderna som en kärande
förpliktas att betala med anledning av att hans talan har
ogillats.
§ 3 En fordran från ett transportföretag mot ett annat i
samband med en transport som omfattas av de enhetliga
rättsreglerna CIV eller de enhetliga rättsreglerna CIM får,
om företagen inte hör hemma i samma medlemsstat, beläggas med
kvarstad eller utmätas endast på grund av ett avgörande av en
judiciell myndighet i den medlemsstat där det fordringsägande
företaget hör hemma.
§ 4 Fordringar som uppkommer enligt ett avtal som omfattas av
de enhetliga rättsreglerna CUV eller de enhetliga
rättsreglerna CUI får beläggas med kvarstad eller utmätas
endast på grund av ett avgörande av en judiciell myndighet i
den medlemsstat där det fordringsägande företaget hör
hemma.
§ 5 Järnvägsfordon får beläggas med kvarstad eller
utmätas inom en annan medlemsstat än den där innehavaren har
sitt säte endast på grund av ett avgörande av en judiciell
myndighet i den sistnämnda staten. Med ordet innehavare avses
den som varaktigt nyttjar ett järnvägsfordon som
transportmedel, vare sig han är ägare eller har nyttjanderätt
till detta fordon.
--------------------------------------------------------------
Artikel 32
Preskription. Verkställighet
§ 1 Att ett skiljeförfarande inleds ska i fråga om avbrytande
av preskription ha samma verkan som den som enligt
tilllämplig materiell rätt följer av att talan väcks vid
allmän domstol.
§ 2 En skiljedom ska vara verkställbar i alla medlemsstater
så snart de formföreskrifter har uppfyllts som gäller i den
stat där domen ska verkställas. Ingen ny prövning av själva
saken får göras.
--------------------------------------------------------------
Règles uniformes concernant le contrat de transport
international ferroviaire des voyageurs (CIV, appendice A à
la Convention)
Uniform Rules concerning the Contract of International
Carriage of Passengers by Rail (CIV, appendix A to the
Convention)
Enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport
av resande på järnväg (CIV, bihang A till fördraget)
Titre premier
Généralités
Article premier
Champ d'application
§ 1 Les présentes Règles uniformes s'appliquent à tout
contrat de transport ferroviaire de voyageurs à titre onéreux
ou gratuit, lorsque le lieu de départ et de destination sont
situés dans deux Etats membres différents. Il en est ainsi
quels que soient le domicile ou le siège et la nationalité
des parties au contrat de transport.
§ 2 Lorsqu'un transport international faisant l'objet d'un
contrat unique inclut, en complément au transport
transfrontalier ferroviaire, un transport par route ou par
voie de navigation intérieure en trafic intérieur d’un Etat
membre, les présentes Règles uniformes s’appliquent.
§ 3 Lorsqu'un transport international faisant l'objet d'un
contrat unique inclut, en complément au transport
ferroviaire, un transport maritime ou un transport
transfrontalier par voie de navigation intérieure, les
présentes Règles uniformes s’appliquent si le transport
maritime ou le transport par voie de navigation intérieure
est effectué sur des lignes inscrites sur la liste des lignes
prévue à l’article 24, § 1 de la Convention.
§ 4 Les présentes Règles uniformes s’appliquent également, en
ce qui concerne la responsabilité du transporteur en cas de
mort et de blessures de voyageurs, aux personnes qui
accompagnent un envoi dont le transport est effectué
conformément aux Règles uniformes CIM.
§ 5 Les présentes Règles uniformes ne s’appliquent pas aux
transports effectués entre gares situées sur le territoire
d’Etats limitrophes, lorsque l’infrastructure de ces gares
est gérée par un ou plusieurs gestionnaires d’infrastructure
relevant d’un seul et même de ces Etats.
§ 6 Chaque Etat, Partie à une convention concernant le
transport international ferroviaire direct de voyageurs et de
nature comparable aux présentes Règles uniformes, peut,
lorsqu’il adresse une demande d’adhésion à la Convention,
déclarer qu’il n’appliquera ces Règles uniformes qu’aux
transports effectués sur une partie de l’infrastructure
ferroviaire située sur son territoire. Cette partie de
l’infrastructure ferroviaire doit être définie précisément et
être reliée à l’infrastructure ferroviaire d’un Etat membre.
Lorsqu’un Etat a fait la déclaration susvisée, ces Règles
uniformes ne s’appliquent qu’à la condition:
a) que le lieu de départ ou de destination ainsi que
l’itinéraire prévus dans le contrat de transport soient
situés sur l’infrastructure désignée ou
b) que l’infrastructure désignée relie l’infrastructure de
deux Etats membres et qu’elle a été prévue dans le contrat de
transport comme itinéraire pour un transport de transit.
§ 7 L’Etat qui a fait une déclaration conformément au § 6
peut y renoncer à tout moment en informant le dépositaire.
Cette renonciation prend effet un mois après la date à
laquelle le dépositaire en avise les Etats membres. La
déclaration devient sans effet, lorsque la convention visée
au § 6, première phrase, cesse d’être en vigueur pour cet
Etat.
Article 2
Déclaration relative à la responsabilité en cas de mort et de
blessures de voyageurs
§ 1 Chaque Etat peut, à tout moment, déclarer qu’il
n’appliquera pas aux voyageurs, victimes d'accidents survenus
sur son territoire, l'ensemble des dispositions relatives à
la responsabilité du transporteur en cas de mort et de
blessures de voyageurs, lorsque ceux-ci sont ses
ressortissants ou des personnes ayant leur résidence
habituelle dans cet Etat.
§ 2 L’Etat qui a fait une déclaration conformément au § 1
peut y renoncer à tout moment en informant le dépositaire.
Cette renonciation prend effet un mois après la date à
laquelle le dépositaire en donne connaissance aux Etats
membres.
Article 3
Définitions
Aux fins des présentes Règles uniformes, le terme:
a) “transporteur” désigne le transporteur contractuel, avec
lequel le voyageur a conclu le contrat de transport en vertu
de ces Règles uniformes, ou un transporteur subséquent, qui
est responsable sur la base de ce contrat;
b) “transporteur substitué” désigne un transporteur, qui n’a
pas conclu le contrat de transport avec le voyageur, mais à
qui le transporteur visé à la lettre a) a confié, en tout ou
en partie, l’exécution du transport ferroviaire;
c) “Conditions générales de transport” désigne les conditions
du transporteur sous forme de conditions générales ou de
tarifs légalement en vigueur dans chaque Etat membre et qui
sont devenues, par la conclusion du contrat de transport,
partie intégrante de celui-ci;
d) “véhicule” désigne un véhicule automobile ou une remorque
transportés à l’occasion d’un transport de voyageurs.
Article 4
Dérogations
§ 1 Les Etats membres peuvent conclure des accords qui
prévoient des dérogations aux présentes Règles uniformes pour
les transports effectués exclusivement entre deux gares
situées de part et d’autre de la frontière, lorsqu’il n’y a
pas d’autre gare entre elles.
§ 2 Pour les transports effectués entre deux Etats membres,
transitant par un Etat non membre, les Etats concernés
peuvent conclure des accords qui dérogent aux présentes
Règles uniformes.
§ 3 Sous réserve d’autres dispositions de droit international
public, deux ou plusieurs Etats membres peuvent fixer entre
eux les conditions sous lesquelles les transporteurs sont
soumis à l’obligation de transporter des voyageurs, des
bagages, des animaux et des véhicules en trafic entre ces
Etats.
§ 4 Les accords visés aux §§ 1 à 3 de même que leur mise en
vigueur sont communiqués à l'Organisation
intergouvernementale pour les transports internationaux
ferroviaires. Le Secrétaire général de l’Organisation en
informe les Etats membres et les entreprises intéressées.
Article 5
Droit contraignant
Sauf clause contraire dans les présentes Règles uniformes,
est nulle et de nul effet toute stipulation qui, directement
ou indirectement, dérogerait à ces Règles uniformes. La
nullité de telles stipulations n’entraîne pas la nullité des
autres dispositions du contrat de transport. Nonobstant cela,
un transporteur peut assumer une responsabilité et des
obligations plus lourdes que celles qui sont prévues par les
présentes Règles uniformes.
Titre II
Conclusion et exécution du contrat de transport
Article 6
Contrat de transport
§ 1 Par le contrat de transport, le transporteur s’engage à
transporter le voyageur ainsi que, le cas échéant, des
bagages et des véhicules au lieu de destination et à livrer
les bagages et les véhicules au lieu de destination.
§ 2 Le contrat de transport doit être constaté par un ou
plusieurs titres de transport remis au voyageur. Toutefois,
sans préjudice de l’article 9, l’absence, l'irrégularité ou
la perte du titre de transport n'affecte ni l'existence ni la
validité du contrat qui reste soumis aux présentes Règles
uniformes.
§ 3 Le titre de transport fait foi, jusqu'à preuve du
contraire, de la conclusion et du contenu du contrat de
transport.
Article 7
Titre de transport
§ 1 Les Conditions générales de transport déterminent la
forme et le contenu des titres de transport ainsi que la
langue et les caractères dans lesquels ils doivent être
imprimés et remplis.
§ 2 Doivent au moins être inscrits sur le titre de
transport:
a) le transporteur ou les transporteurs;
b) l’indication que le transport est soumis, nonobstant toute
clause contraire, aux présentes Règles uniformes; cela peut
se faire par le sigle CIV;
c) toute autre indication nécessaire pour prouver la
conclusion et le contenu du contrat de transport et
permettant au voyageur de faire valoir les droits résultant
de ce contrat.
§ 3 Le voyageur doit s’assurer, à la réception du titre de
transport, que celui-ci a été établi selon ses indications.
§ 4 Le titre de transport est cessible s’il n’est pas
nominatif et si le voyage n’a pas commencé.
§ 5 Le titre de transport peut être établi sous forme
d’enregistrement électronique des données, qui peuvent être
transformées en signes d’écriture lisibles. Les procédés
employés pour l’enregistrement et le traitement des données
doivent être équivalents du point de vue fonctionnel,
notamment en ce qui concerne la force probante du titre de
transport représenté par ces données.
Article 8
Paiement et remboursement du prix de transport
§ 1 Sauf convention contraire entre le voyageur et le
transporteur, le prix de transport est payable à l’avance.
§ 2 Les Conditions générales de transport déterminent dans
quelles conditions un remboursement du prix de transport a
lieu.
Article 9
Droit au transport. Exclusion du transport
§ 1 Dès le commencement du voyage, le voyageur doit être muni
d'un titre de transport valable et doit le présenter lors du
contrôle des titres de transport. Les Conditions générales de
transport peuvent prévoir:
a) qu'un voyageur qui ne présente pas un titre de transport
valable doit payer, outre le prix de transport, une
surtaxe;
b) qu'un voyageur qui refuse le paiement immédiat
du prix de transport ou de la surtaxe peut être exclu du
transport;
c) si et dans quelles conditions un remboursement de la
surtaxe a lieu.
§ 2 Les Conditions générales de transport peuvent prévoir que
sont exclus du transport ou peuvent être exclus du transport
en cours de route, les voyageurs qui:
a) présentent un danger pour la sécurité et le bon
fonctionnement de l’exploitation ou pour la sécurité des
autres voyageurs,
b) incommodent de manière intolérable les autres voyageurs,
et que ces personnes n’ont droit au remboursement ni du
prix de transport ni du prix qu’elles ont payé pour le
transport de leurs bagages.
Article 10
Accomplissement des formalités administratives
Le voyageur doit se conformer aux formalités exigées par les
douanes ou par d’autres autorités administratives.
Article 11
Suppression et retard d’un train. Correspondance manqué
Le transporteur doit, s’il y a lieu, certifier sur le titre
de transport que le train a été supprimé ou la correspondance
manquée.
Titre III
Transport de colis à main, d’animaux, de bagages et de
véhicules
Chapitre I
Dispositions communes
Article 12
Objets et animaux admis
§ 1 Le voyageur peut prendre avec lui des objets faciles à
porter (colis à main) ainsi que des animaux vivants,
conformément aux Conditions générales de transport. Par
ailleurs, le voyageur peut prendre avec lui des objets
encombrants conformément aux dispositions particulières,
contenues dans les Conditions générales de transport. Sont
exclus du transport, les objets ou animaux de nature à gêner
ou à incommoder les voyageurs ou à causer un dommage.
§ 2 Le voyageur peut expédier, en tant que bagages, des
objets et des animaux conformément aux Conditions générales
de transport.
§ 3 Le transporteur peut admettre le transport de véhicules à
l’occasion d’un transport de voyageurs conformément aux
dispositions particulières, contenues dans les Conditions
générales de transport.
§ 4 Le transport de marchandises dangereuses en tant que
colis à main, bagages ainsi que dans ou sur des véhicules
qui, conformément à ce Titre sont transportées par rail, doit
être conforme au Règlement concernant le transport
international ferroviaire des marchandises dangereuses
(RID).
Article 13
Vérification
§ 1 Le transporteur a le droit, en cas de présomption grave
de non respect des conditions de transport, de vérifier si
les objets (colis à main, bagages, véhicules y compris leur
chargement) et animaux transportés répondent aux conditions
de transport lorsque les lois et prescriptions de l'Etat où
la vérification doit avoir lieu ne l'interdisent pas. Le
voyageur doit être invité à assister à la vérification. S'il
ne se présente pas ou s'il ne peut être atteint, le
transporteur doit faire appel à deux témoins indépendants.
§ 2 Lorsqu’il est constaté que les conditions de transport
n’ont pas été respectées, le transporteur peut exiger du
voyageur le paiement des frais occasionnés par la
vérification.
Article 14
Accomplissement des formalités administratives
Le voyageur doit se conformer aux formalités exigées par les
douanes ou par d'autres autorités administratives lors du
transport, à l’occasion de son transport, d’objets (colis à
main, bagages, véhicules y compris leur chargement) et
d’animaux. Il doit assister à la visite de ces objets, sauf
exception prévue par les lois et prescriptions de chaque
Etat.
Chapitre II
Colis à main et animaux
Article 15
Surveillance
La surveillance des colis à main et des animaux, qu’il prend
avec lui, incombe au voyageur.
Chapitre III
Bagages
Article 16
Expédition des bagages
§ 1 Les obligations contractuelles relatives à l'acheminement
des bagages doivent être constatées par un bulletin de
bagages remis au voyageur.
§ 2 Sans préjudice de l’article 22, l'absence, l'irrégularité
ou la perte du bulletin de bagages n'affecte ni l'existence
ni la validité des conventions concernant l’acheminement des
bagages, qui restent soumis aux présentes Règles uniformes.
§ 3 Le bulletin de bagages fait foi, jusqu'à preuve du
contraire, de l'enregistrement des bagages et des conditions
de leur transport.
§ 4 Jusqu'à preuve du contraire, il est présumé que lors de
la prise en charge par le transporteur, les bagages étaient
en bon état apparent et que le nombre et la masse des colis
correspondaient aux mentions portées sur le bulletin de
bagages.
Article 17
Bulletin de bagages
§ 1 Les Conditions générales de transport déterminent la
forme et le contenu du bulletin de bagages ainsi que la
langue et les caractères dans lesquels il doit être imprimé
et rempli. L’article 7, § 5 s’applique par analogie.
§ 2 Doivent au moins être inscrits sur le bulletin de
bagages:
a) le transporteur ou les transporteurs;
b) l´indication que le transport est soumis, nonobstant toute
clause contraire, aux présentes Règles uniformes; cela peut
se faire par le sigle CIV;
c) toute autre indication nécessaire pour prouver les
obligations contractuelles relatives à l’acheminement des
bagages et permettant au voyageur de faire valoir les droits
résultant du contrat de transport.
§ 3 Le voyageur doit s’assurer, à la réception du bulletin de
bagages, que celui-ci a été émis selon ses indications.
Article 18
Enregistrement et transport
§ 1 Sauf exception prévue par les Conditions générales de
transport, l’enregistrement des bagages n’a lieu que sur la
présentation d’un titre de transport valable au moins
jusqu’au lieu de destination des bagages. Par ailleurs,
l’enregistrement s’effectue d’après les prescriptions en
vigueur au lieu d’expédition.
§ 2 Lorsque les Conditions générales de transport prévoient
que des bagages peuvent être admis au transport sans
présentation d’un titre de transport, les dispositions des
présentes Règles uniformes fixant les droits et obligations
du voyageur relatifs à ses bagages s’appliquent par analogie
à l’expéditeur de bagages.
§ 3 Le transporteur peut acheminer les bagages avec un autre
train ou un autre moyen de transport et par un autre
itinéraire que ceux empruntés par le voyageur.
Article 19
Paiement du prix pour le transport des bagages
Sauf convention contraire entre le voyageur et le
transporteur, le prix pour le transport des bagages est
payable lors de l'enregistrement.
Article 20
Marquage des bagages
Le voyageur doit indiquer sur chaque colis en un endroit bien
visible et d’une manière suffisamment fixe et claire:
a) son nom et son adresse,
b) le lieu de destination.
Article 21
Droit de disposer des bagages
§ 1 Si les circonstances le permettent et les prescriptions
des douanes ou d’autres autorités administratives ne s’y
opposent pas, le voyageur peut demander la restitution des
bagages au lieu d’expédition, contre remise du bulletin de
bagages et, lorsque cela est prévu par les Conditions
générales de transport, sur présentation du titre de
transport.
§ 2 Les Conditions générales de transport peuvent prévoir
d’autres dispositions concernant le droit de disposer des
bagages, notamment des modifications du lieu de destination
et les éventuelles conséquences financières à supporter par
le voyageur.
Article 22
Livraison
§ 1 La livraison des bagages a lieu contre remise du bulletin
de bagages et, le cas échéant, contre paiement des frais qui
grèvent l'envoi. Le transporteur a le droit, sans y être
tenu, de vérifier si le détenteur du bulletin a qualité pour
prendre livraison.
§ 2 Sont assimilés à la livraison au détenteur du bulletin de
bagages, lorsqu'ils sont effectués conformément aux
prescriptions en vigueur au lieu de destination:
a) la remise des bagages aux autorités de douane ou d'octroi
dans leurs locaux d'expédition ou dans leurs entrepôts,
lorsque ceux-ci ne se trouvent pas sous la garde du
transporteur;
b) le fait de confier des animaux vivants à un tiers.
§ 3 Le détenteur du bulletin de bagages peut demander la
livraison des bagages au lieu de destination aussitôt que
s'est écoulé le temps convenu ainsi que, le cas échéant, le
temps nécessaire pour les opérations effectuées par les
douanes ou par d'autres autorités administratives.
§ 4 A défaut de remise du bulletin de bagages, le
transporteur n'est tenu de livrer les bagages qu'à celui qui
justifie de son droit; si cette justification semble
insuffisante, le transporteur peut exiger une caution.
§ 5 Les bagages sont livrés au lieu de destination pour
lequel ils ont été enregistrés.
§ 6 Le détenteur du bulletin de bagages auquel les bagages ne
sont pas livrés peut exiger la constatation, sur le bulletin
de bagages, du jour et de l'heure auxquels il a demandé la
livraison conformément au § 3.
§ 7 L'ayant droit peut refuser la réception des bagages, si
le transporteur ne donne pas suite à sa demande de procéder à
la vérification des bagages en vue de constater un dommage
allégué.
§ 8 Par ailleurs, la livraison des bagages est effectuée
conformément aux prescriptions en vigueur au lieu de
destination.
Chapitre IV
Véhicules
Article 23
Conditions de transport
Les dispositions particulières pour le transport des
véhicules, contenues dans les Conditions générales de
transport, déterminent notamment les conditions d’admission
au transport, d’enregistrement, de chargement et de
transport, de déchargement et de livraison, ainsi que les
obligations du voyageur.
Article 24
Bulletin de transport
§ 1 Les obligations contractuelles relatives au transport de
véhicules doivent être constatées par un bulletin de
transport remis au voyageur. Le bulletin de transport peut
être intégré dans le titre de transport du voyageur.
§ 2 Les dispositions particulières pour le transport de
véhicules contenues dans les Conditions générales de
transport déterminent la forme et le contenu du bulletin de
transport ainsi que la langue et les caractères dans lesquels
il doit être imprimé et rempli. L’article 7, § 5 s’applique
par analogie.
§ 3 Doivent au moins être inscrits sur le bulletin de
transport:
a) le transporteur ou les transporteurs;
b) l’indication que le transport est soumis, nonobstant toute
clause contraire, aux présentes Règles uniformes; cela peut
se faire par le sigle CIV;
c) toute autre indication nécessaire pour prouver les
obligations contractuelles relatives aux transports des
véhicules et permettant au voyageur de faire valoir les
droits résultant du contrat de transport.
§ 4 Le voyageur doit s’assurer, à la réception du bulletin de
transport, que celui-ci a été émis selon ses indications.
Article 25
Droit applicable
Sous réserve des dispositions du présent Chapitre, les
dispositions du Chapitre III relatives au transport des
bagages s’appliquent aux véhicules.
Titre IV
Responsabilité du transporteur
Chapitre I
Responsabilité en cas de mort et de blessures de voyageurs
Article 26
Fondement de la responsabilité
§ 1 Le transporteur est responsable du dommage résultant de
la mort, des blessures ou de toute autre atteinte à
l'intégrité physique ou psychique du voyageur causé par un
accident en relation avec l'exploitation ferroviaire survenu
pendant que le voyageur séjourne dans les véhicules
ferroviaires, qu'il y entre ou qu'il en sort quelle que soit
l’infrastructure ferroviaire utilisée.
§ 2 Le transporteur est déchargé de cette responsabilité:
a) si l'accident a été causé par des circonstances
extérieures à l'exploitation ferroviaire que le transporteur,
en dépit de la diligence requise d'après les particularités
de l'espèce, ne pouvait pas éviter et aux conséquences
desquelles il ne pouvait pas obvier;
b) dans la mesure où l'accident est dû à une faute du
voyageur;
c) si l'accident est dû au comportement d'un tiers que le
transporteur, en dépit de la diligence requise d’après les
particularités de l’espèce, ne pouvait pas éviter et aux
conséquences duquel il ne pouvait pas obvier; une autre
entreprise utilisant la même infrastructure ferroviaire n’est
pas considérée comme un tiers; le droit de recours n’est pas
affecté.
§ 3 Si l’accident est dû au comportement d’un tiers et si, en
dépit de cela, le transporteur n’est pas entièrement déchargé
de sa responsabilité conformément au § 2, lettre c), il
répond pour le tout dans les limites des présentes Règles
uniformes et sans préjudice de son recours éventuel contre le
tiers.
§ 4 Les présentes Règles uniformes n'affectent pas la
responsabilité qui peut incomber au transporteur pour les cas
non prévus au § 1.
§ 5 Lorsqu'un transport faisant l'objet d'un contrat de
transport unique est effectué par des transporteurs
subséquents, est responsable, en cas de mort et de blessures
de voyageurs, le transporteur à qui incombait, selon le
contrat de transport, la prestation de service de transport
au cours de laquelle l'accident s'est produit. Lorsque cette
prestation n’a pas été réalisée par le transporteur, mais par
un transporteur substitué, les deux transporteurs sont
responsables solidairement, conformément aux présentes Règles
uniformes.
Article 27
Dommages-intérêts en cas de mort
§ 1 En cas de mort du voyageur, les dommages-intérêts
comprennent:
a) les frais nécessaires consécutifs au décès, notamment ceux
du transport du corps et des obsèques;
b) si la mort n'est pas survenue immédiatement, les
dommages-intérêts prévus à l'article 28.
§ 2 Si, par la mort du voyageur, des personnes envers
lesquelles il avait ou aurait eu à l'avenir une obligation
alimentaire, en vertu de la loi, sont privées de leur
soutien, il y a également lieu de les indemniser de cette
perte. L'action en dommages-intérêts des personnes dont le
voyageur assumait l'entretien sans y être tenu par la loi
reste soumise au droit national.
Article 28
Dommages-intérêts en cas de blessures
En cas de blessures ou de toute autre atteinte à l'intégrité
physique ou psychique du voyageur, les dommages-intérêts
comprennent:
a) les frais nécessaires, notamment ceux de traitement et de
transport;
b) la réparation du préjudice causé, soit par l'incapacité de
travail totale ou partielle, soit par l'accroissement des
besoins.
Article 29
Réparation d'autres préjudices corporels
Le droit national détermine si, et dans quelle mesure, le
transporteur doit verser des dommages-intérêts pour des
préjudices corporels autres que ceux prévus aux articles 27
et 28.
Article 30
Forme et montant des dommages-intérêts en cas de mort et de
blessures
§ 1 Les dommages-intérêts prévus à l’article 27, § 2 et à
l’article 28, lettre b) doivent être alloués sous forme de
capital. Toutefois, si le droit national permet l'allocation
d'une rente, ils sont alloués sous cette forme lorsque le
voyageur lésé ou les ayants droit visés à l'article 27, § 2,
le demandent.
§ 2 Le montant des dommages-intérêts à allouer en vertu du §
1 est déterminé selon le droit national. Toutefois, pour
l'application des présentes Règles uniformes, il est fixé une
limite maximale de 175 000 unités de compte en capital ou en
rente annuelle correspondant à ce capital, pour chaque
voyageur, dans le cas où le droit national prévoit une limite
maximale d'un montant inférieur.
Article 31
Autres moyens de transport
§ 1 Sous réserve du § 2, les dispositions relatives à la
responsabilité en cas de mort et de blessures de voyageurs ne
s’appliquent pas aux dommages survenus pendant le transport
qui, conformément au contrat de transport, n’était pas un
transport ferroviaire.
§ 2 Toutefois, lorsque les véhicules ferroviaires sont
transportés par ferry-boat, les dispositions relatives à la
responsabilité en cas de mort et de blessures de voyageurs
s’appliquent aux dommages visés à l’article 26, § 1 et à
l’article 33, § 1, causés par un accident en relation avec
l’exploitation ferroviaire survenu pendant que le voyageur
séjourne dans ledit véhicule, qu’il y entre ou qu’il en
sorte.
§ 3 Lorsque, par suite de circonstances exceptionnelles,
l'exploitation ferroviaire est provisoirement interrompue et
que les voyageurs sont transportés par un autre moyen de
transport, le transporteur est responsable en vertu des
présentes Règles uniformes.
Chapitre II
Responsabilité en cas d’inobservation de l’horaire
Article 32
Responsabilité en cas de suppression, retard ou
correspondance manqué
§ 1 Le transporteur est responsable envers le voyageur du
dommage résultant du fait qu’en raison de la suppression, du
retard ou du manquement d’une correspondance, le voyage ne
peut se poursuivre le même jour, ou que sa poursuite n’est
pas raisonnablement exigible le même jour à cause des
circonstances données. Les dommages-intérêts comprennent les
frais raisonnables d’hébergement ainsi que les frais
raisonnables occasionnés par l’avertissement des personnes
attendant le voyageur.
§ 2 Le transporteur est déchargé de cette responsabilité,
lorsque la suppression, le retard ou le manquement d’une
correspondance sont imputables à l’une des causes
suivantes:
a) des circonstances extérieures à l’exploitation
ferroviaire que le transporteur, en dépit de la diligence
requise d’après les particularités de l’espèce, ne pouvait
pas éviter et aux conséquences desquelles il ne pouvait pas
obvier,
b) une faute du voyageur ou
c) le comportement d’un tiers que le transporteur, en dépit
de la diligence requise d’après les particularités de
l’espèce, ne pouvait pas éviter et aux conséquences duquel il
ne pouvait pas obvier; une autre entreprise utilisant la même
infrastructure ferroviaire n’est pas considérée comme un
tiers; le droit de recours n’est pas affecté.
§ 3 Le droit national détermine, si et dans quelle mesure, le
transporteur doit verser des dommages-intérêts pour des
préjudices autres que ceux prévus au § 1. Cette disposition
ne porte pas atteinte à l’article 44.
Chapitre III
Responsabilité pour les colis à main, les animaux, les
bagages et les véhicules
Section 1
Colis à main et animaux
Article 33
Responsabilité
§ 1 En cas de mort et de blessures de voyageurs le
transporteur est, en outre, responsable du dommage résultant
de la perte totale ou partielle ou de l'avarie des objets que
le voyageur avait, soit sur lui, soit avec lui comme colis à
main; ceci vaut également pour les animaux que le voyageur
avait pris avec lui. L’article 26 s’applique par analogie.
§ 2 Par ailleurs, le transporteur n’est responsable du
dommage résultant de la perte totale ou partielle ou de
l'avarie des objets, des colis à main ou des animaux dont la
surveillance incombe au voyageur conformément à l’article 15
que si ce dommage est causé par une faute du transporteur.
Les autres articles du Titre IV, à l’exception de l’article
51, et le Titre VI ne sont pas applicables dans ce cas.
Article 34
Limitation des dommagesintérêts en cas de perte ou d'avarie
d'objets
Lorsque le transporteur est responsable en vertu de l'article
33, § 1, il doit réparer le dommage jusqu'à concurrence de 1
400 unités de compte pour chaque voyageur.
Article 35
Exonération de responsabilité
Le transporteur n’est pas responsable, à l’égard du voyageur,
du dommage résultant du fait que le voyageur ne se conforme
pas aux prescriptions des douanes ou d’autres autorités
administratives.
Section 2
Bagages
Article 36
Fondement de la responsabilité
§ 1 Le transporteur est responsable du dommage résultant de
la perte totale ou partielle et de l'avarie des bagages
survenues à partir de la prise en charge par le transporteur
jusqu'à la livraison ainsi que du retard à la livraison.
§ 2 Le transporteur est déchargé de cette responsabilité dans
la mesure où la perte, l'avarie ou le retard à la livraison a
eu pour cause une faute du voyageur, un ordre de celui-ci ne
résultant pas d'une faute du transporteur, un vice propre des
bagages ou des circonstances que le transporteur ne pouvait
pas éviter et aux conséquences desquelles il ne pouvait pas
obvier.
§ 3 Le transporteur est déchargé de cette responsabilité dans
la mesure où la perte ou l'avarie résulte des risques
particuliers inhérents à un ou plusieurs des faits
ci-après:
a) absence ou défectuosité de l'emballage;
b) nature spéciale des bagages;
c) expédition comme bagages d'objets exclus du transport.
Article 37
Charge de la preuve
§ 1 La preuve que la perte, l'avarie ou le retard à la
livraison, a eu pour cause un des faits prévus à l'article
36, § 2, incombe au transporteur.
§ 2 Lorsque le transporteur établit que la perte ou l'avarie
a pu résulter, étant donné les circonstances de fait, d'un ou
de plusieurs des risques particuliers prévus à l'article 36,
§ 3, il y a présomption qu'elle en résulte. L'ayant droit
conserve toutefois le droit de prouver que le dommage n'a pas
eu pour cause, totalement ou partiellement, l'un de ces
risques.
Article 38
Transporteurs subséquents
Lorsqu’un transport faisant l’objet d’un contrat de transport
unique est effectué par plusieurs transporteurs subséquents,
chaque transporteur, prenant en charge les bagages avec le
bulletin de bagages ou le véhicule avec le bulletin de
transport, participe, quant à l’acheminement des bagages ou
au transport des véhicules, au contrat de transport
conformément aux stipulations du bulletin de bagages ou du
bulletin de transport et assume les obligations qui en
découlent. Dans ce cas, chaque transporteur répond de
l’exécution du transport sur le parcours total jusqu’à la
livraison.
Article 39
Transporteur substitué
§ 1 Lorsque le transporteur a confié, en tout ou en partie,
l’exécution du transport à un transporteur substitué, que ce
soit ou non dans l’exercice d’une faculté qui lui est
reconnue dans le contrat de transport, le transporteur n’en
demeure pas moins responsable de la totalité du transport.
§ 2 Toutes les dispositions des présentes Règles uniformes
régissant la responsabilité du transporteur s’appliquent
également à la responsabilité du transporteur substitué pour
le transport effectué par ses soins. Les articles 48 et 52
s’appliquent lorsqu’une action est intentée contre les agents
et toutes autres personnes au service desquelles le
transporteur substitué recourt pour l’exécution du
transport.
§ 3 Toute convention particulière par laquelle le
transporteur assume des obligations qui ne lui incombent pas
en vertu des présentes Règles uniformes, ou renonce à des
droits qui lui sont conférés par ces Règles uniformes, est
sans effet à l’égard du transporteur substitué qui ne l’a pas
acceptée expressément et par écrit. Que le transporteur
substitué ait ou non accepté cette convention, le
transporteur reste néanmoins lié par les obligations ou les
renonciations qui résultent de ladite convention
particulière.
§ 4 Lorsque et pour autant que le transporteur et le
transporteur substitué sont responsables, leur responsabilité
est solidaire.
§ 5 Le montant total de l’indemnité dû par le transporteur,
le transporteur substitué ainsi que leurs agents et les
autres personnes au service desquelles ils recourent pour
l’exécution du transport, n’excède pas les limites prévues
aux présentes Règles uniformes.
§ 6 Le présent article ne porte pas atteinte aux droits de
recours pouvant exister entre le transporteur et le
transporteur substitué.
Article 40
Présomption de perte
§ 1 L'ayant droit peut, sans avoir à fournir d'autres
preuves, considérer un colis comme perdu quand il n'a pas été
livré ou tenu à sa disposition dans les quatorze jours qui
suivent la demande de livraison présentée conformément à
l'article 22, § 3.
§ 2 Si un colis réputé perdu est retrouvé au cours de l'année
qui suit la demande de livraison, le transporteur doit aviser
l'ayant droit, lorsque son adresse est connue ou peut être
découverte.
§ 3 Dans les trente jours qui suivent la réception de l’avis
visé au § 2, l'ayant droit peut exiger que le colis lui soit
livré. Dans ce cas, il doit payer les frais afférents au
transport du colis depuis le lieu d’expédition jusqu'à celui
où a lieu la livraison et restituer l'indemnité reçue,
déduction faite, le cas échéant, des frais qui auraient été
compris dans cette indemnité. Néanmoins, il conserve ses
droits à indemnité pour retard à la livraison prévus à
l'article 43.
§ 4 Si le colis retrouvé n'a pas été réclamé dans le délai
prévu au § 3 ou si le colis est retrouvé plus d'un an après
la demande de livraison, le transporteur en dispose
conformément aux lois et prescriptions en vigueur au lieu où
se trouve le colis.
Article 41
Indemnité en cas de perte
§ 1 En cas de perte totale ou partielle des bagages, le
transporteur doit payer, à l'exclusion de tous autres
dommages-intérêts:
a) si le montant du dommage est prouvé, une indemnité égale à
ce montant sans qu'elle excède toutefois 80 unités de compte
par kilogramme manquant de masse brute ou 1 200 unités de
compte par colis;
b) si le montant du dommage n'est pas prouvé, une indemnité
forfaitaire de 20 unités de compte par kilogramme manquant de
masse brute ou de 300 unités de compte par colis.
Le mode d'indemnisation, par kilogramme manquant ou par
colis, est déterminé dans les Conditions générales de
transport.
§ 2 Le transporteur doit restituer, en outre, le prix pour le
transport des bagages et les autres sommes déboursées en
relation avec le transport du colis perdu ainsi que les
droits de douane et les droits d’accise déjà acquittés.
Article 42
Indemnité en cas d'avarie
§ 1 En cas d'avarie des bagages, le transporteur doit payer,
à l'exclusion de tous autres dommages-intérêts, une indemnité
équivalente à la dépréciation des bagages.
§ 2 L'indemnité n’excède pas:
a) si la totalité des bagages est dépréciée par l'avarie, le
montant qu'elle aurait atteint en cas de perte totale;
b) si une partie seulement des bagages est dépréciée par
l'avarie, le montant qu'elle aurait atteint en cas de perte
de la partie dépréciée.
Article 43
Indemnité en cas de retard à la livraison
§ 1 En cas de retard à la livraison des bagages, le
transporteur doit payer, par période indivisible de
vingt-quatre heures à compter de la demande de livraison,
mais avec un maximum de quatorze jours:
a) si l'ayant droit prouve qu'un dommage, y compris une
avarie, en est résulté, une indemnité égale au montant du
dommage jusqu'à un maximum de 0,80 unité de compte par
kilogramme de masse brute des bagages ou de 14 unités de
compte par colis, livrés en retard;
b) si l'ayant droit ne prouve pas qu'un dommage en est
résulté, une indemnité forfaitaire de 0,14 unité de compte
par kilogramme de masse brute des bagages ou de 2,80 unités
de compte par colis, livrés en retard.
Le mode d'indemnisation, par kilogramme ou par colis, est
déterminé dans les Conditions générales de transport.
§ 2 En cas de perte totale des bagages, l'indemnité prévue au
§ 1 ne se cumule pas avec celle prévue à l'article 41.
§ 3 En cas de perte partielle des bagages, l'indemnité prévue
au § 1 est payée pour la partie non perdue.
§ 4 En cas d'avarie des bagages ne résultant pas du retard à
la livraison, l'indemnité prévue au § 1 se cumule, s'il y a
lieu, avec celle prévue à l'article 42.
§ 5 En aucun cas, le cumul de l'indemnité prévue au § 1 avec
celles prévues aux articles 41 et 42 ne donne lieu au
paiement d'une indemnité excédant celle qui serait due en cas
de perte totale des bagages.
Section 3
Véhicules
Article 44
Indemnité en cas de retard
§ 1 En cas de retard dans le chargement pour une cause
imputable au transporteur ou de retard à la livraison d'un
véhicule, le transporteur doit payer, lorsque l'ayant droit
prouve qu'un dommage en est résulté, une indemnité dont le
montant n’excède pas le prix du transport.
§ 2 Si l'ayant droit renonce au contrat de transport, en cas
de retard dans le chargement pour une cause imputable au
transporteur, le prix du transport est remboursé à l'ayant
droit. En outre, celui-ci peut réclamer, lorsqu'il prouve
qu'un dommage est résulté de ce retard, une indemnité dont le
montant n’excède pas le prix du transport.
Article 45
Indemnité en cas de perte
En cas de perte totale ou partielle d'un véhicule,
l'indemnité à payer à l'ayant droit pour le dommage prouvé
est calculée d'après la valeur usuelle du véhicule. Elle
n’excède pas 8 000 unités de compte. Une remorque avec ou
sans chargement est considérée comme un véhicule
indépendant.
Article 46
Responsabilité en ce qui concerne d’autres objets
§ 1 En ce qui concerne les objets laissés dans le véhicule ou
se trouvant dans des coffres (p. ex. coffres à bagages ou à
skis), solidement arrimés au véhicule, le transporteur n'est
responsable que du dommage causé par sa faute. L'indemnité
totale à payer n’excède pas 1 400 unités de compte.
§ 2 En ce qui concerne les objets arrimés à l’extérieur du
véhicule y compris les coffres visés au § 1, le transporteur
n'est responsable que s’il est prouvé que le dommage résulte
d’un acte ou d’une omission que le transporteur a commis,
soit avec l’intention de provoquer un tel dommage, soit
témérairement et avec conscience qu’un tel dommage en
résultera probablement.
Article 47
Droit applicable
Sous réserve des dispositions de la présente Section, les
dispositions de la Section 2 relatives à la responsabilité
pour les bagages s’appliquent aux véhicules.
Chapitre IV
Dispositions communes
Article 48
Déchéance du droit d'invoquer les limites de responsabilité
Les limites de responsabilité prévues aux présentes Règles
uniformes ainsi que les dispositions du droit national qui
limitent les indemnités à un montant déterminé, ne
s'appliquent pas, s'il est prouvé que le dommage résulte d'un
acte ou d'une omission que le transporteur a commis, soit
avec l'intention de provoquer un tel dommage, soit
témérairement et avec conscience qu'un tel dommage en
résultera probable-ment.
Article 49
Conversion et intéréts
§ 1 Lorsque le calcul de l'indemnité implique la conversion
des sommes exprimées en unités monétaires étrangères,
celle-ci est faite d'après le cours aux jour et lieu du
paiement de l'indemnité.
§ 2 L'ayant droit peut demander des intérêts de l'indemnité,
calculés à raison de cinq pour cent l'an, à partir du jour de
la réclamation prévue à l'article 55 ou, s'il n'y a pas eu de
réclamation, du jour de la demande en justice.
§ 3 Toutefois, pour les indemnités dues en vertu des articles
27 et 28, les intérêts ne courent que du jour où les faits
qui ont servi à la détermination du montant de l’indemnité se
sont produits, si ce jour est postérieur à celui de la
réclamation ou de la demande en justice.
§ 4 En ce qui concerne les bagages, les intérêts ne sont dus
que si l'indemnité excède 16 unités de compte par bulletin de
bagages.
§ 5 En ce qui concerne les bagages, si l'ayant droit ne remet
pas au transporteur, dans un délai convenable qui lui est
fixé, les pièces justificatives nécessaires pour la
liquidation définitive de la réclamation, les intérêts ne
courent pas entre l'expiration du délai fixé et la remise
effective de ces pièces.
Article 50
Responsabilité en cas d'accident nucléaire
Le transporteur est déchargé de la responsabilité qui lui
incombe en vertu des présentes Règles uniformes lorsque le
dommage a été causé par un accident nucléaire et qu'en
application des lois et prescriptions d'un Etat réglant la
responsabilité dans le domaine de l'énergie nucléaire,
l'exploitant d'une installation nucléaire ou une autre
personne qui lui est substituée est responsable de ce
dommage.
Article 51
Personnes dont répond le transporteur
Le transporteur est responsable de ses agents et des autres
personnes au service desquelles il recourt pour l’exécution
du transport lorsque ces agents ou ces autres personnes
agissent dans l’exercice de leurs fonctions. Les
gestionnaires de l’infrastructure ferroviaire sur laquelle
est effectué le transport sont considérés comme des personnes
au service desquelles le transporteur recourt pour
l’exécution du transport.
Article 52
Autres actions
§ 1 Dans tous les cas où les présentes Règles uniformes
s'appliquent, toute action en responsabilité, à quelque titre
que ce soit, ne peut être exercée contre le transporteur que
dans les conditions et limitations de ces Règles uniformes.
§ 2 Il en est de même pour toute action exercée contre les
agents et les autres personnes dont le transporteur répond en
vertu de l'article 51.
Titre V
Responsabilité du voyageur
Article 53
Principes particuliers de responsabilité
Le voyageur est responsable envers le transporteur pour tout
dommage:
a) résultant du non respect de ses obligations en
1. des articles 10, 14 et 20,
2. des dispositions particulières pour le transport des
véhicules, contenues dans les Conditions générales de
transport, ou
3. du Règlement concernant le transport international
ferroviaire des marchandises dangereuses (RID), ou
b) causé par les objets ou les animaux qu’il prend avec lui,
à moins qu’il ne prouve que le dommage a été causé par des
circonstances qu’il ne pouvait pas éviter et aux conséquences
desquelles il ne pouvait pas obvier, en dépit du fait qu’il a
fait preuve de la diligence exigée d’un voyageur
consciencieux. Cette disposition n’affecte pas la
responsabilité qui peut incomber au transporteur en vertu des
articles 26 et 33, § 1.
Titre VI
Exercice des droits
Article 54
Constatation de perte partielle ou d'avarie
§ 1 Lorsqu'une perte partielle ou une avarie d’un objet
transporté sous la garde du transporteur (bagages, véhicules)
est découverte ou présumée par le transporteur ou que l'ayant
droit en allègue l'existence, le transporteur doit dresser
sans délai et, si possible, en présence de l'ayant droit, un
procès-verbal constatant, suivant la nature du dommage,
l'état de l’objet, et, autant que possible, l'importance du
dommage, sa cause et le moment où il s'est produit.
§ 2 Une copie du procès-verbal de constatation doit être
remise gratuitement à l'ayant droit.
§ 3 Lorsque l'ayant droit n'accepte pas les constatations du
procès-verbal, il peut demander que l'état des bagages ou du
véhicule ainsi que la cause et le montant du dommage soient
constatés par un expert nommé par les parties au contrat de
transport ou par voie judiciaire. La procédure est sou-mise
aux lois et prescriptions de l'Etat où la constatation a
lieu.
Article 55
Réclamations
§ 1 Les réclamations relatives à la responsabilité du
transporteur en cas de mort et de blessures de voyageurs
doivent être adressées par écrit au transporteur contre qui
l'action judiciaire peut être exercée. Dans le cas d'un
transport faisant l'objet d'un contrat unique et effectué par
des transporteurs subséquents, les réclamations peuvent
également être adressées au premier ou au dernier
transporteur ainsi qu'au transporteur ayant dans l'Etat de
domicile ou de résidence habituelle du voyageur son siège
principal ou la succursale ou l’établissement qui a conclu le
contrat de transport.
§ 2 Les autres réclamations relatives au contrat de transport
doivent être adressées par écrit au transporteur désigné à
l'article 56, §§ 2 et 3.
§ 3 Les pièces que l'ayant droit juge utile de joindre à la
réclamation doivent être présentées soit en originaux, soit
en copies, le cas échéant, dûment certifiées conformes si le
transporteur le demande. Lors du règlement de la réclamation,
le transporteur peut exiger la restitution du titre de
transport, du bulletin de bagages et du bulletin de
transport.
Article 56
Transporteurs qui peuvent être actionnés
§ 1 L'action judiciaire fondée sur la responsabilité du
transporteur en cas de mort et de blessures de voyageurs ne
peut être exercée que contre un transporteur responsable au
sens de l'article 26, § 5.
§ 2 Sous réserve du § 4, les autres actions judiciaires des
voyageurs fondées sur le contrat de transport peuvent être
exercées uniquement contre le premier ou le dernier
transporteur ou contre celui qui exécutait la partie du
transport au cours de laquelle s’est produit le fait
générateur de l’action.
§ 3 Lorsque, dans le cas de transports exécutés par des
transporteurs subséquents, le transporteur devant livrer le
bagage ou le véhicule est inscrit avec son consentement sur
le bulletin de bagages ou sur le bulletin de transport,
celui-ci peut être actionné conformément au § 2, même s’il
n’a pas reçu le bagage ou le véhicule.
§ 4 L'action judiciaire en restitution d'une somme payée en
vertu du contrat de transport peut être exercée contre le
transporteur qui a perçu cette somme ou contre celui au
profit duquel elle a été perçue.
§ 5 L'action judiciaire peut être exercée contre un
transporteur autre que ceux visés aux §§ 2 et 4, lorsqu'elle
est présentée comme demande reconventionnelle ou comme
exception dans l'instance relative à une demande principale
fondée sur le même contrat de transport.
§ 6 Dans la mesure où les présentes Règles uniformes
s’appliquent au transporteur substitué, celui-ci peut
également être actionné.
§ 7 Si le demandeur a le choix entre plusieurs transporteurs,
son droit d'option s'éteint dès que l'action judiciaire est
intentée contre l’un d’eux; cela vaut également si le
demandeur a le choix entre un ou plusieurs transporteurs et
un transporteur substitué.
Article 57
For
§ 1 Les actions judiciaires fondées sur les présentes Règles
uniformes peuvent être intentées devant les juridictions des
Etats membres désignées d'un commun accord par les parties ou
devant la juridiction de l’Etat membre sur le territoire
duquel le défendeur a son domicile ou sa résidence
habituelle, son siège principal ou la succursale ou
l’établissement qui a conclu le contrat de transport.
D’autres juridictions ne peuvent être saisies.
§ 2 Lorsqu’une action fondée sur les présentes Règles
uniformes est en instance devant une juridiction compétente
aux termes du § 1, ou lorsque dans un tel litige un jugement
a été prononcé par une telle juridiction, il ne peut être
intenté aucune nouvelle action pour la même cause entre les
mêmes parties à moins que la décision de la juridiction
devant laquelle la première action a été intentée ne soit pas
susceptible d'être exécutée dans l’Etat où la nouvelle action
est intentée.
Article 58
Extinction de l'action en cas de mort et de blessures
§ 1 Toute action de l'ayant droit fondée sur la
responsabilité du transporteur en cas de mort ou de blessures
de voyageurs est éteinte s'il ne signale pas l'accident
survenu au voyageur, dans les douze mois à compter de la
connaissance du dommage, à l'un des transporteurs auxquels
une réclamation peut être présentée selon l'article 55, § 1.
Lorsque l'ayant droit signale verbalement l'accident au
transporteur, celui-ci doit lui délivrer une attestation de
cet avis verbal.
§ 2 Toutefois, l'action n'est pas éteinte si:
a) dans le délai prévu au § 1, l'ayant droit a présenté une
réclamation auprès de l'un des transporteurs désignés à
l'article 55, § 1;
b) dans le délai prévu au § 1, le transporteur responsable a
eu connaissance, par une autre voie, de l'accident survenu au
voyageur;
c) l'accident n'a pas été signalé ou a été signalé
tardivement, à la suite de circonstances qui ne sont pas
imputables à l'ayant droit;
d) l'ayant droit prouve que l'accident a eu pour cause une
faute du transporteur.
Article 59
Extinction de l'action née du transport des bagages
§ 1 L’acceptation des bagages par l'ayant droit éteint toute
action contre le transporteur, née du contrat de transport,
en cas de perte partielle, d'avarie ou de retard à la
livraison.
§ 2 Toutefois, l'action n'est pas éteinte:
a) en cas de perte partielle ou d'avarie, si
1. la perte ou l'avarie a été constatée conformément à
l'article 54 avant la réception des bagages par l'ayant
droit;
2. la constatation qui aurait dû être faite conformément à
l'article 54 n'a été omise que par la faute du
transporteur;
b) en cas de dommage non apparent dont l'existence est
constatée après l’acceptation des bagages par l'ayant droit,
si celui-ci
1. demande la constatation conformément à l'article 54
immédiatement après la découverte du dommage et au plus tard
dans les trois jours qui suivent la réception des bagages,
et
2. prouve, en outre, que le dommage s'est produit entre la
prise en charge par le transporteur et la livraison;
c) en cas de retard à la livraison, si l'ayant droit a, dans
les vingt et un jours, fait valoir ses droits auprès de l'un
des transporteurs désignés à l'article 56, § 3;
d) si l'ayant droit prouve que le dommage a pour cause une
faute du transporteur.
Article 60
Prescription
§ 1 Les actions en dommages-intérêts fondées sur la
responsabilité du transporteur en cas de mort et de blessures
de voyageurs sont prescrites:
a) pour le voyageur, par trois ans à compter du lendemain de
l'accident;
b) pour les autres ayants droit, par trois ans à compter du
lendemain du décès du voyageur, sans que ce délai puisse
toutefois dépasser cinq ans à compter du lendemain de
l'accident.
§ 2 Les autres actions nées du contrat de transport sont
prescrites par un an. Toutefois, la prescription est de deux
ans s'il s'agit d’une action en raison d'un dommage résultant
d'un acte ou d'une omission commis soit avec l'intention de
provoquer un tel dommage, soit témérairement et avec
conscience qu'un tel dommage en résultera probablement.
§ 3 La prescription prévue au § 2 court pour l'action:
a) en indemnité pour perte totale: du quatorzième jour qui
suit l'expiration du délai prévu à l'article 22, § 3;
b) en indemnité pour perte partielle, avarie ou retard à la
livraison: du jour où la livraison a eu lieu;
c) dans tous les autres cas concernant le transport des
voyageurs: du jour de l'expiration de la validité du titre de
transport.
Le jour indiqué comme point de départ de la prescription
n'est jamais compris dans le délai.
§ 4 En cas de réclamation écrite conformément à l'article 55
avec les pièces justificatives nécessaires, la prescription
est suspendue jusqu'au jour où le transporteur rejette la
réclamation par écrit et restitue les pièces qui y sont
jointes. En cas d'acceptation partielle de la réclamation, la
prescription reprend son cours pour la partie de la
réclamation qui reste litigieuse. La preuve de la réception
de la réclamation ou de la réponse et celle de la restitution
des pièces sont à la charge de la partie qui invoque ce fait.
Les réclamations ultérieures ayant le même objet ne
suspendent pas la prescription.
§ 5 L'action prescrite ne peut plus être exercée, même sous
forme d'une demande reconventionnelle ou d'une exception.
§ 6 Par ailleurs, la suspension et l'interruption de la
prescription sont réglées par le droit national.
Titre VII
Rapports des transporteurs entre eux
Article 61
Partage du prix de transport
§ 1 Tout transporteur doit payer aux transporteurs intéressés
la part qui leur revient sur un prix de transport qu'il a
encaissé ou qu'il aurait dû encaisser. Les modalités de
paiement sont fixées par convention entre les transporteurs.
§ 2 L’article 6, § 3, l’article 16, § 3 et l’article 25
s’appliquent également aux relations entre les transporteurs
subséquents.
Article 62
Droit de recours
§ 1 Le transporteur qui a payé une indemnité en vertu des
présentes Règles uniformes, a un droit de recours contre les
transporteurs ayant participé au transport conformément aux
dispositions suivantes:
a) le transporteur qui a causé le dommage en est seul
responsable;
b) lorsque le dommage a été causé par plusieurs
transporteurs, chacun d'eux répond du dommage qu'il a causé;
si la distinction est impossible, l'indemnité est répartie
entre eux conformément à la lettre c);
c) s'il ne peut être prouvé lequel des transporteurs a causé
le dommage, l'indemnité est répartie entre tous les
transporteurs ayant participé au transport, à l'exception de
ceux qui prouvent que le dommage n'a pas été causé par eux;
la répartition est faite proportionnellement à la part du
prix de transport qui revient à chacun des transporteurs.
§ 2 Dans le cas d'insolvabilité de l'un de ces transporteurs,
la part lui incombant et non payée par lui est répartie entre
tous les autres transporteurs ayant participé au transport,
proportionnellement à la part du prix de transport qui
revient à chacun d'eux.
Article 63
Procédure de recours
§ 1 Le bien-fondé du paiement effectué par le transporteur
exerçant un recours en vertu de l'article 62 ne peut être
contesté par le transporteur contre lequel le recours est
exercé, lorsque l'indemnité a été fixée judiciairement et que
ce dernier transporteur, dûment assigné, a été mis à même
d'intervenir au procès. Le juge, saisi de l'action
principale, fixe les délais impartis pour la signification de
l'assignation et pour l'intervention.
§ 2 Le transporteur qui exerce son recours doit former sa
demande dans une seule et même instance contre tous les
transporteurs avec lesquels il n'a pas transigé, sous peine
de perdre son recours contre ceux qu'il n'aurait pas
assignés.
§ 3 Le juge doit statuer par un seul et même jugement sur
tous les recours dont il est saisi.
§ 4 Le transporteur qui désire faire valoir son droit de
recours peut saisir les juridictions de l’Etat sur le
territoire duquel un des transporteurs participant au
transport a son siège principal ou la succursale ou
l’établissement qui a conclu le contrat de transport.
§ 5 Lorsque l'action doit être intentée contre plusieurs
transporteurs, le transporteur qui exerce le droit de recours
peut choisir entre les juridictions compétentes selon le § 4,
celle devant laquelle il introduira son recours.
§ 6 Des recours ne peuvent pas être introduits dans
l’instance relative à la demande en indemnité exercée par
l’ayant droit au contrat de transport.
Article 64
Accords au sujet des recours
Les transporteurs sont libres de convenir entre eux de
dispositions dérogeant aux articles 61 et 62.
Title I
General Provisions
Article 1
Scope
§ 1 These Uniform Rules shall apply to every contract of
carriage of passengers by rail for reward or free of charge,
when the place of departure and the place of destination are
situated in two different Member States, irrespective of the
domicile or the place of business and the nationality of the
parties to the contract of carriage.
§ 2 When international carriage being the subject of a single
contract includes carriage by road or inland waterway in
internal traffic of a Member State as a supplement to
transfrontier carriage by rail, these Uniform Rules shall
apply.
§ 3 When international carriage being the subject of a single
contract of carriage includes carriage by sea or
transfrontier carriage by inland waterway as a supplement to
carriage by rail, these Uniform Rules shall apply if the
carriage by sea or inland waterway is performed on services
included in the lists of services provided for in Article 24
§ 1 of the Convention.
§ 4 These Uniform Rules shall also apply, as far as the
liability of the carrier in case of death of, or personal
injury to, passengers is concerned, to persons accompanying a
consignment whose carriage is effected in accordance with the
CIM Uniform Rules.
§ 5 These Uniform Rules shall not apply to carriage performed
between stations situated on the territory of neighbouring
States, when the infrastructure of these stations is managed
by one or more infrastructure managers subject to only one of
those States.
§ 6 Any State which is a party to a convention concerning
international through carriage of passengers by rail
comparable with these Uniform Rules may, when it makes an
application for accession to the Convention, declare that it
will apply these Uniform Rules only to carriage performed on
a part of the railway infrastructure situated on its
territory. This part of the railway infrastructure must be
precisely defined and connected to the railway infrastructure
of a Member State. When a State has made the above-mentioned
declaration, these Uniform Rules shall apply only on the
condition
a) that the place of departure or of destination, as well as
the route designated in the contract of carriage, is situated
on the specified infrastructure or
b) that the specified infrastructure connects the
infrastructure of two Member States and that it has been
designated in the contract of carriage as a route for transit
carriage.
§ 7 A State which has made a reservation in accordance with §
6 may withdraw it at any time by notification to the
Depositary. This withdrawal shall take effect one month after
the day on which the Depositary notifies it to the Member
States. The declaration shall cease to have effect when the
convention referred to in § 6, first sentence, ceases to be
in force 2 for that State.
Article 2
Declaration concerning liability in case of death of, or
personal injury to, passengers
§ 1 Any State may, at any time, declare that it will not
apply to passengers involved in accidents occurring on its
territory the whole of the provisions concerning the
liability of the carrier in case of death of, or personal
injury to, passengers, when such passengers are nationals of,
or have their usual place of residence in, that State.
§ 2 A State which has made a declaration in accordance with §
1 may withdraw it at any time by notification to the
Depositary. This withdrawal shall take effect one month after
the day on which the Depositary notifies it to the Member
States.
Article 3
Definitions
For purposes of these Uniform Rules, the term
a) “carrier” means the contractual carrier with whom the
passenger has concluded the contract of carriage pursuant to
these Uniform Rules, or a successive carrier who is liable on
the basis of this contract;
b) “substitute carrier” means a carrier, who has not
concluded the contract of carriage with the passenger, but to
whom the carrier referred to in letter a) has entrusted, in
whole or in part, the performance of the carriage by rail;
c) “General Conditions of Carriage” means the conditions of
the carrier in the form of general conditions or tariffs
legally in force in each Member State and which have become,
by the conclusion of the contract of carriage, an integral
part of it;
d) “vehicle” means a motor vehicle or a trailer carried on
the occasion of the carriage of passengers.
Article 4
Derogations
§ 1 The Member States may conclude agreements which provide
for derogations from these Uniform Rules for carriage
performed exclusively between two stations on either side of
the frontier, when there is no other station between them.
§ 2 For carriage performed between two Member States, passing
through a State which is not a Member State, the States
concerned may conclude agreements which derogate from these
Uniform Rules.
§ 3 Subject to other provisions of public international law,
two or more Member States may set between themselves
conditions under which carriers are subject to the obligation
to carry passengers, luggage, animals and vehicles in traffic
between those States.
§ 4 Agreements referred to in §§ 1 to 3 as well as their
coming into force shall be notified to the Intergovernmental
Organisation for International Carriage by Rail. The
Secretary General of the Organisation shall notify the Member
States and interested undertakings of this.
Article 5
Mandatory law
Unless provided otherwise in these Uniform Rules, any
stipulation which, directly or indirectly, would derogate
from these Uniform Rules shall be null and void. The nullity
of such a stipulation shall not involve the nullity of the
other provisions of the contract of carriage. Nevertheless, a
carrier may assume a liability greater and obligations more
burdensome than those provided for in these Uniform Rules.
Title II
Conclusion and Performance of the Contract of Carriage
Article 6
Contract of carriage
§ 1 By the contract of carriage the carrier shall undertake
to carry the passenger as well as, where appropriate, luggage
and vehicles to the place of destination and to deliver the
luggage and vehicles at the place of destination.
§ 2 The contract of carriage must be confirmed by one or more
tickets issued to the passenger. However, subject to Article
9 the absence, irregularity or loss of the ticket shall not
affect the existence or validity of the contract which shall
remain subject to these Uniform Rules.
§ 3 The ticket shall be prima facie evidence of the
conclusion and the contents of the contract of carriage.
Article 7
Ticket
§ 1 The General Conditions of Carriage shall determine the
form and content of tickets as well as the language and
characters in which they are to be printed and made out.
§ 2 The following, at least, must be entered on the ticket:
a) the carrier or carriers;
b) carriage is subject, notwithstanding any clause to the
contrary, to these Uniform Rules; this may be indicated by
the acronym CIV;
c) a statement that the any other statement necessary to
prove the conclusion and contents of the contract of carriage
and enabling the passenger to assert the rights resulting
from this contract.
§ 3 The passenger must ensure, on receipt of the ticket, that
it has been made out in accordance with his instructions.
§ 4 The ticket shall be transferable if it has not been made
out in the passenger's name and if the journey has not
begun.
§ 5 The ticket may be established in the form of electronic
data registration, which can be transformed into legible
written symbols. The procedure used for the registration and
treatment of data must be equivalent from the functional
point of view, particularly so far as concerns the evidential
value of the ticket represented by those data.
Article 8
Payment and refund of the carriage charge
§ 1 Subject to a contrary agreement between the passenger and
the carrier, the carriage charge shall be payable in
advance.
§ 2 The General Conditions of Carriage shall determine under
what conditions a refund of the carriage charge shall be
made.
Article 9
Right to be carried. Exclusion from carriage
§ 1 The passenger must, from the start of his journey, be in
possession of a valid ticket and produce it on the inspection
of tickets. The General Conditions of Carriage may provide
a) that a passenger who does not produce a valid ticket must
pay, in addition to the carriage charge, a surcharge;
b) that a passenger who refuses to pay the carriage charge or
the surcharge upon demand may be required to discontinue his
journey;
c) if and under what conditions a refund of the surcharge
shall be made.
§ 2 The General Conditions of Carriage may provide that
passengers who
a) present a danger for safety and the good functioning of
the operations or for the safety of other passengers,
b) inconvenience other passengers in an intolerable manner,
shall be excluded from carriage or may be required to
discontinue their journey and that such persons shall not be
entitled to a refund of their carriage charge or of any
charge for the carriage of registered luggage they may have
paid.
Article 10
Completion of administrative formalities
The passenger must comply with the formalities required by
customs or other administrative authorities.
Article 11
Cancellation and late running of trains. Missed connections
The carrier must, where necessary, certify on the ticket that
the train has been cancelled or the connection missed.
Title III
Carriage of Hand Luggage, Animals, Registered Luggage and
Vehicles
Chapter I
Common Provisions
Article 12
Acceptable articles and animals
§ 1 The passenger may take with him articles which can be
handled easily (hand luggage) and also live animals in
accordance with the General Conditions of Carriage. Moreover,
the passenger may take with him cumbersome articles in
accordance with the special provisions, contained in the
General Conditions of Carriage. Articles and animals likely
to annoy or inconvenience passengers or cause damage shall
not be allowed as hand luggage.
§ 2 The passenger may consign articles and animals as
registered luggage in accordance with the General Conditions
of Carriage.
§ 3 The carrier may allow the carriage of vehicles on the
occasion of the carriage of passengers in accordance with
special provisions, contained in the General Conditions of
Carriage.
§ 4 The carriage of dangerous goods as hand luggage,
registered luggage as well as in or on vehicles which, in
accordance with this Title are carried by rail, must comply
with the Regulation concerning the Carriage of Dangerous
Goods by Rail (RID).
Article 13
Examination
§ 1 When there is good reason to suspect a failure to observe
the conditions of carriage, the carrier shall have the right
to examine whether the articles (hand luggage, registered
luggage, vehicles including their loading) and animals
carried comply with the conditions of carriage, unless the
laws and prescriptions of the State in which the examination
would take place prohibit such examination. The passenger
must be invited to attend the examination. If he does not
appear or cannot be reached, the carrier must require the
presence of two independent witnesses.
§ 2 If it is established that the conditions of carriage have
not been respected, the carrier can require the passenger to
pay the costs arising from the examination.
Article 14
Completion of administrative formalities
The passenger must comply with the formalities required by
customs or other administrative authorities when, on being
carried, he has articles (hand luggage, registered luggage,
vehicles including their loading) or animals carried. He
shall be present at the inspection of these articles save
where otherwise provided by the laws and prescriptions of
each State.
Chapter II
Hand Luggage and Animals
Article 15
Supervision
It shall be the passenger’s responsibility to supervise the
hand luggage and animals that he takes with him.
Chapter III
Registered Luggage
Article 16
Consignment of registered luggage
§ 1 The contractual obligations relating to the forwarding of
registered luggage must be established by a luggage
registration voucher issued to the passenger.
§ 2 Subject to Article 22 the absence, irregularity or loss
of the luggage registration voucher shall not affect the
existence or the validity of the agreements concerning the
forwarding of the registered luggage, which shall remain
subject to these Uniform Rules.
§ 3 The luggage registration voucher shall be prima facie
evidence of the registration of the luggage and the
conditions of its carriage.
§ 4 Subject to evidence to the contrary, it shall be presumed
that when the carrier took over the registered luggage it was
apparently in a good condition, and that the number and the
mass of the items of luggage corresponded to the entries on
the luggage registration voucher.
Article 17
Luggage registration voucher
§ 1 The General Conditions of Carriage shall determine the
form and content of the luggage registration voucher as well
as the language and characters in which it is to be printed
and made out. Article 7 § 5 shall apply mutatis mutandis.
§ 2 The following, at least, must be entered on the luggage
registration voucher:
a) the carrier or carriers;
b) a statement that the carriage is subject, notwithstanding
any clause to the contrary, to these Uniform Rules; this may
be indicated by the acronym CIV;
c) any other statement necessary to prove the contractual
obligations relating to the forwarding of the registered
luggage and enabling the passenger to assert the rights
resulting from the contract of carriage.
§ 3 The passenger must ensure, on receipt of the luggage
registration voucher, that it has been made out in accordance
with his instructions.
Article 18
Registration and carriage
§ 1 Save where the General Conditions of Carriage otherwise
provide, luggage shall be registered only on production of a
ticket valid at least as far as the destination of the
luggage. In other respects the registration of luggage shall
be carried out in accordance with the prescriptions in force
at the place of consignment.
§ 2 When the General Conditions of Carriage provide that
luggage may be accepted for carriage without production of a
ticket, the provisions of these Uniform Rules determining the
rights and obligations of the passenger in respect of his
registered luggage shall apply mutatis mutandis to the
consignor of registered luggage.
§ 3 The carrier can forward the registered luggage by another
train or by another mode of transport and by a different
route from that taken by the passenger.
Article 19
Payment of charges for the carriage of registered luggage
Subject to a contrary agreement between the passenger and the
carrier, the charge for the carriage of registered luggage
shall be payable on registration.
Article 20
Marking of registered luggage
The passenger must indicate on each item of registered
luggage in a clearly visible place, in a sufficiently durable
and legible manner:
a) his name and address,
b) the place of destination.
Article 21
Right to dispose of registered luggage
§ 1 If circumstances permit and if customs requirements or
the requirements of other administrative authorities are not
thereby contravened, the passenger can request luggage to be
handed back at the place of consignment on surrender of the
luggage registration voucher and, if the General Conditions
of Carriage so require, on production of the ticket.
§ 2 The General Conditions of Carriage may contain other
provisions concerning the right to dispose of registered
luggage, in particular modifications of the place of
destination and the possible financial consequences to be
borne by the passenger.
Article 22
Delivery
§ 1 Registered luggage shall be delivered on surrender of the
luggage registration voucher and, where appropriate, on
payment of the amounts chargeable against the consignment.
The carrier shall be entitled, but not obliged, to examine
whether the holder of the voucher is entitled to take
delivery.
§ 2 It shall be equivalent to delivery to the holder of the
luggage registration voucher if, in accordance with the
prescriptions in force at the place of destination:
a) the luggage has een handed over to the customs or octroi
authorities at their premises or warehouses, when these are
not subject to the carrier’s supervision;
b) live animals have been handed over to third parties.
§ 3 The holder of the luggage registration voucher may
require delivery of the luggage at the place of destination
as soon as the agreed time and, where appropriate, the time
necessary for the operations carried out by customs or other
administrative authorities, has elapsed.
§ 4 Failing surrender of the luggage registration voucher,
the carrier shall only be obliged to deliver the luggage to
the person proving his right thereto; if the proof offered
appears insufficient, the carrier may require security to be
given.
§ 5 Luggage shall be delivered at the place of destination
for which it has been registered.
§ 6 The holder of a luggage registration voucher whose
luggage has not been delivered may require the day and time
to be endorsed on the voucher when he requested delivery in
accordance with § 3.
§ 7 The person entitled may refuse to accept the luggage if
the carrier does not comply with his request to carry out an
examination of the registered luggage in order to establish
alleged damage.
§ 8 In all other respects delivery of luggage shall be
carried out in accordance with the prescriptions in force at
the place of destination.
Chapter IV
Vehicles
Article 23
Conditions of carriage
The special provisions governing the carriage of vehicles,
contained in the General Conditions of Carriage, shall
specify in particular the conditions governing acceptance for
carriage, registration, loading and carriage, unloading and
delivery as well as the obligations of the passenger.
Article 24
Carriage voucher
§ 1 The contractual obligations relating to the carriage of
vehicles must be established by a carriage voucher issued to
the passenger. The carriage voucher may be integrated into
the passenger’s ticket.
§ 2 The special provisisions governing the carriage of
vehicles, contained in the General Conditions of Carriage,
shall determine the form and content of the carriage voucher
as well as the language and the characters in which it is to
be printed and made out. Article 7 § 5 shall apply mutatis
mutandis.
§ 3 The following, at least, must be entered on the carriage
voucher:
a) the carrier or carriers;
b) a statement that the carriage is subject, notwithstanding
any clause to the contrary, to these Uniform Rules; this may
be indicated by the acronym CIV;
c) any other statement necessary to prove the contractual
obligations relating to the carriage of vehicles and enabling
the passenger to assert the rights resulting from the
contract of carriage.
§ 4 The passenger must ensure, on receipt of the carriage
voucher, that it has been made out in accordance with his
instructions.
Article 25
Applicable law
Subject to the provisions of this Chapter, the provisions of
Chapter III relating to the carriage of luggage shall apply
to vehicles.
Title IV
Liability of the Carrier
Chapter I
Liability in case of Death of, or Personal Injury to,
Passengers
Article 26
Basis of liability
§ 1 The carrier shall be liable for the loss or damage
resulting from the death of, personal injuries to, or any
other physical or mental harm to, a passenger, caused by an
accident arising out of the operation of the railway and
happening while the passenger is in, entering or alighting
from railway vehicles whatever the railway infrastructure
used.
§ 2 The carrier shall be relieved of this liability
a) if the accident has been caused by circumstances not
connected with the operation of the railway and which the
carrier, in spite of having taken the care required in the
particular circumstances of the case, could not avoid and the
consequences of which he was unable to prevent;
b) to the extent that the accident is due to the fault of the
passenger;
c) if the accident is due to the behaviour of a third party
which the carrier, in spite of having taken the care required
in the particular circumstances of the case, could not avoid
and the consequences of which he was unable to prevent;
another undertaking using the same railway infrastructure
shall not be considered as a third party; the right of
recourse shall not be affected.
§ 3 If the accident is due to the behaviour of a third party
and if, in spite of that, the carrier is not entirely
relieved of his liability in accordance with § 2, letter c),
he shall be liable in full up to the limits laid down in
these Uniform Rules but without prejudice to any right of
recourse which the carrier may have against the third
party.
§ 4 These Uniform Rules shall not affect any
liability which may be incurred by the carrier in cases not
provided for in § 1.
§ 5 If carriage governed by a single contract of carriage is
performed by successive carriers, the carrier bound pursuant
to the contract of carriage to provide the service of
carriage in the course of which the accident happened shall
be liable in case of death of, and personal injuries to,
passengers. When this service has not been provided by the
carrier, but by a substitute carrier, the two carriers shall
be jointly and severally liable in accordance with these
Uniform Rules.
Article 27
Damages in case of death
§ 1 In case of death of the passenger the damages shall
comprise:
a) any necessary costs following the death, in particular
those of transport of the body and the funeral expenses;
b) if death does not occur at once, the damages provided for
in Article 28.
§ 2 If, through the death of the passenger, persons whom he
had, or would have had, a legal duty to maintain are deprived
of their support, such persons shall also be compensated for
that loss. Rights of action for damages of persons whom the
passenger was maintaining without being legally bound to do
so, shall be governed by national law.
Article 28
Damages in case of personal injury
In case of personal injury or any other physical or mental
harm to the passenger the damages shall comprise:
a) any necessary costs, in particular those of treatment and
of transport;
b) compensation for financial loss, due to total or partial
incapacity to work, or to increasedneeds.
Article 29
Compensation for other bodily harm
National law shall determine whether and to what extent the
carrier must pay damages for bodily harm other than that for
which there is provision in Articles 27 and 28.
Article 30
Form and amount of damages in case of death and personal
injury
§ 1 The damages under Article 27 § 2 and Article 28, letter
b) must be awarded in the form of a lump sum. However, if
national law permits payment of an annuity, the damages shall
be awarded in that form if so requested by the injured
passenger or by the persons entitled referred to in Article
27 § 2.
§ 2 The amount of damages to be awarded pursuant to § 1 shall
be determined in accordance with national law. However, for
the purposes of these Uniform Rules, the upper limit per
passenger shall be set at 175,000 units of account as a lump
sum or as an annual annuity corresponding to that sum, where
national law provides for an upper limit of less than that
amount.
Article 31
Other modes of transport
§ 1 Subject to § 2, the provisions relating to the liability
of the carrier in case of death of, or personal injury to,
passengers shall not apply to loss or damage arising in the
course of carriage which, in accordance with the contract of
carriage, was not carriage by rail.
§ 2 However, where railway vehicles are carried by ferry, the
provisions relating to liability in case of death of, or
personal injury to, passengers shall apply to loss or damage
referred to in Article 26 § 1 and Article 33 § 1, caused by
an accident arising out of the operation of the railway and
happening while the passenger is in, entering or alighting
from the said vehicles.
§ 3 When, because of exceptional circumstances, the operation
of the railway is temporarily suspended and the passengers
are carried by another mode of transport, the carrier shall
be liable pursuant to these Uniform Rules.
Chapter II
Liability in case of Failure to Keep to the Timetable
Article 32
Liability in case of cancellation, late running of trains or
missed connections
§ 1 The carrier shall be liable to the passenger for loss or
damage resulting from the fact that, by reason of
cancellation, the late running of a train or a missed
connection, his journey cannot be continued the same day, or
that a continuation of the journey the same day could not
reasonably be required because of given circumstances. The
damages shall comprise the reasonable costs of accommodation
as well as the reasonable costs occasioned by having to
notify persons expecting the passenger.
§ 2 The carrier shall be relieved of this liability, when the
cancellation, late running or missed connection is
attributable to one of the following causes:
a) circumstances not connected wih the operation of the
railway which the carrier, in spite of having taken the care
required in the particular circumstances of the case, could
not avoid and the consequences of which he was unable to
prevent,
b) fault on the part of the passenger or
c) the behaviour of a third party which the carrier, in spite
of having taken the care required in the particular
circumstances of the case, could not avoid and the
consequences of which he was unable to prevent; another
undertaking using the same railway infrastructure shall not
be considered as a third party; the right of recourse shall
not be affected.
§ 3 National law shall determine whether and to what extent
the carrier must pay damages for harm other than that
provided for in § 1. This provision shall be without
prejudice to Article 44.
Chapter III
Liability in respect of Hand Luggage, Animals, Registered
Luggage and Vehicles
Section 1
Hand luggage and animals
Article 33
Liability
§ 1 In case of death of, or personal injury to, passengers
the carrier shall also be liable for the loss or damage
resulting from the total or partial loss of, or damage to,
articles which the passenger had on him or with him as hand
luggage; this shall apply also to animals which the passenger
had brought with him. Article 26 shall apply mutatis
mutandis.
§ 2 In other respects, the carrier shall not be liable for
the total or partial loss of, or damage to, articles, hand
luggage or animals the supervision of which is the
responsibility of the passenger in accordance with Article
15, unless this loss or damage is caused by the fault of the
carrier. The other Articles of Title IV, with exception of
Article 51, and Title VI shall not apply in this case.
Article 34
Limit of damages in case of loss of or damage to articles
When the carrier is liable under Article 33 § 1, he must pay
compensation up to a limit of 1,400 units of account per
passenger.
Article 35
Exclusion of liability
The carrier shall not be liable to the passenger for loss or
damage arising from the fact that the passenger does not
conform to the formalities required by customs or other
administrative authorities.
Section 2
Registered luggage
Article 36
Basis of liability
§ 1 The carrier shall be liable for loss or damage resulting
from the total or partial loss of, or damage to, registered
luggage between the time of taking over by the carrier and
the time of delivery as well as from delay in delivery.
§ 2 The carrier shall be relieved of this liability to the
extent that the loss, damage or delay in delivery was caused
by a fault of the passenger, by an order given by the
passenger other than as a result of the fault of the carrier,
by an inherent defect in the registered luggage or by
circumstances which the carrier could not avoid and the
consequences of which he was unable to prevent.
§ 3 The carrier shall be relieved of this liability to the
extent that the loss or damage arises from the special risks
inherent in one or more of the following circumstances:
a) the absence or inadequacy of packing,
b) the special nature of the luggage,
c) the consignment as luggage of articles not acceptable for
carriage.
Article 37
Burden of proof
§ 1 The burden of proving that the loss, damage or delay in
delivery was due to one of the causes specified in Article 36
§ 2 shall lie on the carrier.
§ 2 When the carrier establishes that, having regard to the
circumstances of a particular case, the loss or damage could
have arisen from one or more of the special risks referred to
in Article 36 § 3, it shall be presumed that it did so arise.
The person entitled shall, however, have the right to prove
that the loss or damage was not attributable either wholly or
in part to one of those risks.
Article 38
Successive carriers
If carriage governed by a single contract is performed by
several successive carriers, each carrier, by the very act of
taking over the luggage with the luggage registration voucher
or the vehicle with the carriage voucher, shall become a
party to the contract of carriage in respect of the
forwarding of luggage or the carriage of vehicles, in
accordance with the terms of the luggage registration voucher
or of the carriage voucher and shall assume the obligations
arising therefrom. In such a case each carrier shall be
responsible for the carriage over the entire route up to
delivery.
Article 39
Substitute carrier
§ 1 Where the carrier has entrusted the performance of the
carriage, in whole or in part, to a substitute carrier,
whether or not in pursuance of a right under the contract of
carriage to do so, the carrier shall nevertheless remain
liable in respect of the entire carriage.
§ 2 All the provisions of these Uniform Rules governing the
liability of the carrier shall apply also to the liability of
the substitute carrier for the carriage performed by him.
Articles 48 and 52 shall apply if an action is brought
against the servants or any other persons whose services the
substitute carrier makes use of for the performance of the
carriage.
§ 3 Any special agreement under which the carrier assumes
obligations not imposed by these Uniform Rules or waives
rights conferred by these Uniform Rules shall be of no effect
in respect of the substitute carrier who has not accepted it
expressly and in writing. Whether or not the substitute
carrier has accepted it, the carrier shall nevertheless
remain bound by the obligations or waivers resulting from
such special agreement.
§ 4 Where and to the extent that both the carrier and the
substitute carrier are liable, their liability shall be joint
and several.
§ 5 The aggregate amount of compensation payable by the
carrier, the substitute carrier and their servants and other
persons whose services they make use of for the performance
of the carriage shall not exceed the limits provided for in
these Uniform Rules.
§ 6 This Article shall not prejudice rights of recourse which
may exist between the carrier and the substitute carrier.
Article 40
Presumption of loss
§ 1 The person entitled may, without being required to
furnish further proof, consider an item of luggage as lost
when it has not been delivered or placed at his disposal
within fourteen days after a request for delivery has been
made in accordance with Article 22 § 3.
§ 2 If an item of luggage deemed to have been lost is
recovered within one year after the request for delivery, the
carrier must notify the person entitled if his address is
known or can be ascertained.
§ 3 Within thirty days after receipt of a notification
referred to in § 2, the person entitled may require the item
of luggage to be delivered to him. In that case he must pay
the charges in respect of carriage of the item from the place
of consignment to the place where delivery is effected and
refund the compensation received less, where appropriate, any
costs included therein. Nevertheless he shall retain his
rights to claim compensation for delay in delivery provided
for in Article 43.
§ 4 If the item of luggage recovered has not been claimed
within the period stated in § 3 or if it is recovered more
than one year after the request for delivery, the carrier
shall dispose of it in accordance with the laws and
prescriptions in force at the place where the item of luggage
is situated.
Article 41
Compensation for loss
§ 1 In case of total or partial loss of registered luggage,
the carrier must pay, to the exclusion of all other
damages:
a) if the amount of the loss or damage suffered is proved,
compensation equal to that amount but not exceeding 80 units
of account per kilogram of gross mass short or 1 200 units of
account per item of luggage;
b) if the amount of the loss or damage suffered is not
established, liquidated damages of 20 units of account per
kilogram of gross mass short or 300 units of account per item
of luggage.
The method of compensation, by kilogram missing or by item of
luggage, shall be determined by the General Conditions of
Carriage.
§ 2 The carrier must in addition refund the charge for the
carriage of luggage and the other sums paid in relation to
the carriage of the lost item as well as the customs duties
and excise duties already paid.
Article 42
Compensation for damage
§ 1 In case of damage to registered luggage, the carrier must
pay compensation equivalent to the loss in value of the
luggage, to the exclusion of all other damages.
§ 2 The compensation shall not exceed:
a) if all the luggage has lost value through damage, the
amount which would have been payable in case of total loss;
b) if only part of the luggage has lost value through damage,
the amount which would have been payable had that part been
lost.
Article 43
Compensation for delay in delivery
§ 1 In case of delay in delivery of registered luggage, the
carrier must pay in respect of each whole period of
twenty-four hours after delivery has been requested, but
subject to a maximum of fourteen days:
a) if the person entitled proves that loss or damage has been
suffered thereby, compensation equal to the amount of the
loss or damage, up to a maximum of 0.80 units of account per
kilogram of gross mass of the luggage or 14 units of account
per item of luggage, delivered late;
b) if the person entitled does not prove that loss or damage
has been suffered thereby, liquidated damages of 0.14 units
of account per kilogram of gross mass of the luggage or 2.80
units of account per item of luggage, delivered late,
The methods of compensation, by kilogram missing or by item
of luggage, shall be determined by the General Conditions of
Carriage.
§ 2 In case of total loss of luggage, the compensation
provided for in § 1 shall not be payable in addition to that
provided for in Article 41.
§ 3 In case of partial loss of luggage, the compensation
provided for in § 1 shall be payable in respect of that part
of the luggage which has not been lost.
§ 4 In case of damage to luggage not resulting from delay in
delivery the compensation provided for in § 1 shall, where
appropriate, be payable in addition to that provided for in
Article 42.
§ 5 In no case shall the total of compensation provided for
in § 1 together with that payable under Articles 41 and 42
exceed the compensation which would be payable in case of
total loss of the luggage.
Section 3
Vehicles
Article 44
Compensation for delay
§ 1 In case of delay in loading for a reason attributable to
the carrier or delay in delivery of a vehicle, the carrier
must, if the person entitled proves that loss or damage has
been suffered thereby, pay compensation not exceeding the
amount of the carriage charge.
§ 2 If, in case of delay in loading for a reason attributable
to the carrier, the person entitled elects not to proceed
with the contract of carriage, the carriage charge shall be
refunded to him. In addition the person entitled may, if he
proves that loss or damage has been suffered as a result of
the delay, claim compensation not exceeding the carriage
charge.
Article 45
Compensation for loss
In case of total or partial loss of a vehicle the
compensation payable to the person entitled for the loss or
damage proved shall be calculated on the basis of the usual
value of the vehicle. It shall not exceed 8 000 units of
account. A loaded or unloaded trailer shall be considered as
a separate vehicle.
Article 46
Liability in respect of other articles
§ 1 In respect of articles left inside the vehicle or
situated in boxes (e.g. luggage or ski boxes) fixed to the
vehicle, the carrier shall be liable only for loss or damage
caused by his fault. The total compensation payable shall not
exceed 1 400 units of account.
§ 2 So far as concerns articles stowed on the outside of the
vehicle, including the boxes referred to in § 1, the carrier
shall be liable in respect of articles placed on the outside
of the vehicle only if it is proved that the loss or damage
results from an act or omission, which the carrier has
committed either with intent to cause such a loss or damage
or recklessly and with knowledge that such loss or damage
would probably result.
Article 47
Applicable law
Subject to the provisions of this Section, the provisions of
Section 2 relating to liability for luggage shall apply to
vehicles.
Chapter IV
Common Provisions
Article 48
Loss of right to invoke the limits of liability
The limits of liability provided for in these Uniform Rules
as well as the provisions of national law, which limit the
compensation to a fixed amount, shall not apply if it is
proved that the loss or damage results from an act or
omission, which the carrier has committed either with intent
to cause such loss or damage, or recklessly and with
knowledge that such loss or damage would probably result.
Article 49
Conversion and interest
§ 1 Where the calculation of compensation requires the
conversion of sums expressed in foreign currency, conversion
shall be at the exchange rate applicable on the day and at
the place of payment of the compensation.
§ 2 The person entitled may claim interest on compensation,
calculated at five per cent per annum, from the day of the
claim provided for in Article 55 or, if no such claim has
been made, from the day on which legal proceedings were
instituted.
§ 3 However, in the case of compensation payable pursuant to
Articles 27 and 28, interest shall accrue only from the day
on which the events relevant to the assessment of the amount
of compensation occurred, if that day is later than that of
the claim or the day when legal proceedings were
instituted.
§ 4 In the case of luggage, interest shall only
be payable if the compensation exceeds 16 units of account
per luggage registration voucher.
§ 5 In the case of luggage, if the person entitled does not
submit to the carrier, within a reasonable time allotted to
him, the supporting documents required for the amount of the
claim to be finally settled, no interest shall accrue between
the expiry of the time allotted and the actual submission of
such documents.
Article 50
Liability in case of nuclear incidents
The carrier shall be relieved of liability pursuant to these
Uniform Rules for loss or damage caused by a nuclear incident
when the operator of a nuclear installation or another person
who is substituted for him is liable for the loss or damage
pursuant to the laws and prescriptions of a State governing
liability in the field of nuclear energy.
Article 51
Persons for whom the carrier is liable
The carrier shall be liable for his servants and other
persons whose services he makes use of for the performance of
the carriage, when these servants and other persons are
acting within the scope of their functions. The managers of
the railway infrastructure on which the carriage is performed
shall be considered as persons whose services the carrier
makes use of for the performance of the carriage.
Article 52
Other actions
§ 1 In all cases where these Uniform Rules shall apply, any
action in respect of liability, on whatever grounds, may be
brought against the carrier only subject to the conditions
and limitations laid down in these Uniform Rules.
§ 2 The same shall apply to any action brought against the
servants and other persons for
whom the carrier is liable pursuant to Article 51.
Title V
Liability of the Passenger
Article 53
Special principles of liability
The passenger shall be liable to the carrier for any loss or
damage
a) resulting from failure to fulfil his obligations pursuant
to
1. Articles 10, 14 and 20,
2. the special provisions for the carriage of vehicles,
contained in the General Conditions of Carriage, or
3. the Regulation concerning the International Carriage of
Dangerous Goods by Rail (RID), or
b) caused by articles and animals that he brings with him,
unless he proves that the loss or damage was caused by
circumstances that he could not avoid and the consequences of
which he was unable to prevent, despite the fact that he
exercised the diligence required of a conscientious
passenger. This provision shall not affect the liability of
the carrier pursuant to Articles 26 and 33 § 1.
Title VI
Assertion of Rights
Article 54
Ascertainment of partial loss or damage
§ 1 When partial loss of, or damage to, an article carried in
the charge of the carrier (luggage, vehicles) is discovered
or presumed by the carrier or alleged by the person entitled,
the carrier must without delay, and if possible in the
presence of the person entitled, draw up a report stating,
according to the nature of the loss or damage, the condition
of the article and, as far as possible, the extent of the oss
or damage, its cause and the time of its occurrence.
§ 2 A copy of the report must be supplied free of charge to
the person entitled.
§ 3 Should the person entitled not accept the findings in the
report, he may request that the condition of the luggage or
vehicle and the cause and amount of the loss or damage be
ascertained by an expert appointed either by the parties to
the contract of carriage or by a court or tribunal. The
procedure to be followed shall be governed by the laws and
prescriptions of the State in which such ascertainment takes
place.
Article 55
Claims
§ 1 Claims relating to the liability of the carrier in case
of death of, or personal injury to, passengers must be
addressed in writing to the carrier against whom an action
may be brought. In the case of a carriage governed by a
single contract and performed by successive carriers the
claims may also be addressed to the first or the last carrier
as well as to the carrier having his principal place of
business or the branch or agency which concluded the contract
of carriage in the State where the passenger is domiciled or
habitually resident.
§ 2 Other claims relating to the contract of carriage must be
addressed in writing to the carrier specified in Article 56
§§ 2 and 3.
§ 3 Documents which the person entitled thinks fit to submit
with the claim shall be produced either in the original or as
copies, where appropriate, the copies duly certified if the
carrier so requires. On settlement of the claim, the carrier
may require the surrender of the ticket, the luggage
registration voucher and the carriage voucher.
Article 56
Carriers against whom an action may be brought
§ 1 An action based on the liability of the carrier in case
of death of, or personal injury to, passengers may only be
brought against the carrier who is liable pursuant to Article
26 § 5.
§ 2 Subject to § 4 other actions brought by passengers based
on the contract of carriage may be brought only against the
first carrier, the last carrier or the carrier having
performed the part of carriage on which the event giving rise
to the proceedings occurred.
§ 3 When, in the case of carriage performed by successive
carriers, the carrier who must deliver the luggage or the
vehicle is entered with his consent on the luggage
registration voucher or the carriage voucher, an action may
be brought against him in accordance with § 2 even if he has
not received the luggage or the vehicle.
§ 4 An action for the recovery of a sum paid pursuant to the
contract of carriage may be brought against the carrier who
has collected that sum or against the carrier on whose behalf
it was collected.
§ 5 An action may be brought against a carrier other than
those specified in §§ 2 and 4 when instituted by way of
counter-claim or by way of exception in proceedings relating
to a principal claim based on the same contract of
carriage.
§ 6 To the extent that these Uniform Rules apply to the
substitute carrier, an action may also be brought against
him.
§ 7 If the plaintiff has a choice between several carriers,
his right to choose shall be extinguished as soon as he
brings an action against one of them; this shall also apply
if the plaintiff has a choice between one or more carriers
and a substitute carrier.
Article 57
Forum
§ 1 Actions based on these Uniform Rules may be brought
before the courts or tribunals of Member States designated by
agreement between the parties or before the courts or
tribunals of the Member State on whose territory the
defendant has his domicile or habitual residence, his
principal place of business or the branch or agency which
concluded the contract of carriage. Other courts or tribunals
may not be seized.
§ 2 Where an action based on these Uniform Rules is pending
before a court or tribunal competent pursuant to § 1, or
where in such litigation a judgment has been delivered by
such a court or tribunal, no new action may be brought
between the same parties on the same grounds unless the
judgment of the court or tribunal before which the first
action was brought is not enforceable in the State in which
the new action is brought.
Article 58
Extinction of right of action in case of death or personal
injury
§ 1 Any right of action by the person entitled based on the
liability of the carrier in case of death of, or personal
injury to, passengers shall be extinguished if notice of the
accident to the passenger is not given by the person
entitled, within twelve months of his becoming aware of the
loss or damage, to one of the carriers to whom a claim may be
addressed in accordance with Article 55 § 1. Where the person
entitled gives oral notice of the accident to the carrier,
the carrier shall furnish him with an acknowledgement of such
oral notice.
§ 2 Nevertheless, the right of action shall not be
extinguished if
a) within the period provided for in § 1 the person entitled
has addressed a claim to one of the carriers designated in
Article 55 § 1;
b) within the period provided for in § 1 the carrier who is
liable has learned of the accident to the passenger in some
other way;
c) notice of the accident has not been given, or has been
given late, as a result of circumstances not attributable to
the person entitled;
d) the person entitled proves that the accident was caused by
fault on the part of the carrier.
Article 59
Extinction of right of action arising from carriage of
luggage
§ 1 Acceptance of the luggage by the person entitled shall
extinguish all rights of action against the carrier arising
from the contract of carriage in case of partial loss, damage
or delay in delivery.
§ 2 Nevertheless, the right of action shall not be
extinguished:
a) in case of partial loss or damage, if
1. the loss or damage was ascertained in accordance with
Article 54 before the acceptance of the luggage by the person
entitled;
2. the ascertainment which should have been carried out in
accordance with Article 54 was omitted solely through the
fault of the carrier;
b) in case of loss or damage which is not apparent whose
existence is ascertained after acceptance of the luggage by
the person entitled, if he
1. asks for ascertainment in accordance with Article 54
immediately after discovery of the loss or damage and not
later than three days after the acceptance of the luggage,
and
2. in addition, proves that the loss or damage occurred
between the time of taking over by the carrier and the time
of delivery;
c) in case of delay in delivery, if the person entitled has,
within twenty-one days, asserted his rights against one of
the carriers specified in Article 56 § 3;
d) if the person entitled proves that the loss or damage was
caused by fault on the part of the carrier.
Article 60
Limitation of actions
§ 1 The period of limitation of actions for damages based on
the liability of the carrier in case of death of, or personal
injury to, passengers shall be:
a) in the case of a passenger, three years from the day after
the accident;
b) in the case of other persons entitled, three years from
the day after the death of the passenger, subject to a
maximum of five years from the day after the accident.
§ 2 The period of limitation for other actions arising from
the contract of carriage shall be one year. Nevertheless, the
period of limitation shall be two years in the case of an
action for loss or damage resulting from an act or omission
committed either with the intent to cause such loss or
damage, or recklessly and with knowledge that such loss or
damage would probably result.
§ 3 The period of limitation provided for in § 2 shall run
for actions:
a) for compensation for total loss, from the fourteenth day
after the expiry of the period of time provided for in
Article 22 § 3;
b) for compensation for partial loss, damage or delay in
delivery, from the day when delivery took place;
c) in all other cases involving the carriage of passengers,
from the day of expiry of validity of the ticket.
The day indicated for the commencement of the period of
limitation shall not be included in the period.
§ 4 When a claim is addressed to a carrier in writing in
accordance with Article 55 together with the necessary
supporting documents, the period of limitation shall be
suspended until the day that the carrier rejects the claim by
notification in writing and returns the documents submitted
with it. If part of the claim is admitted, the period of
limitation shall run again in respect of that part of the
claim still in dispute. The burden of proof of receipt of the
claim or of the reply and of the return of the documents
shall lie on the party who relies on those facts. The period
of limitation shall not be suspended by further claims having
the same object.
§ 5 A right of action which has become time-barred may not be
exercised further, even by way of counter-claim or by way of
exception.
§ 6 Otherwise, the suspension and interruption of periods of
limitation shall be governed by national law.
Title VII
Relations between Carriers
Article 61
Apportionment of the carriage charge
§ 1 Any carrier who has collected or ought to have collected
a carriage charge must pay to the carriers concerned their
respective shares of such a charge. The methods of payment
shall be fixed by agreement between the carriers.
§ 2 Article 6 § 3, Article 16 § 3 and Article 25 shall also
apply to the relations between successive carriers.
Article 62
Right of recourse
§ 1 A carrier who has paid compensation pursuant to these
Uniform Rules shall have a right of recourse against the
carriers who have taken part in the carriage in accordance
with the following provisions:
a) the carrier who has caused the loss or damage shall be
solely liable for it;
b) when the loss or damage has been caused by several
carriers, each shall be liable for the loss or damage he has
caused; if such distinction is impossible, the compensation
shall be apportioned between them in accordance with letter
c);
c) if it cannot be proved which of the carriers has caused
the loss or damage, the compensation shall be apportioned
between all the carriers who have taken part in the carriage,
except those who prove that the loss or damage was not caused
by them; such apportionment shall be in proportion to their
respective shares of the carriage charge.
§ 2 In the case of insolvency of any one of these carriers,
the unpaid share due from him shall be apportioned among all
the other carriers who have taken part in the carriage, in
proportion to their respective shares of the carriage
charge.
Article 63
Procedure for recourse
§ 1 The validity of the payment made by the carrier
exercising a right of recourse pursuant to Article 62 may not
be disputed by the carrier against whom the right to recourse
is exercised, when compensation has been determined by a
court or tribunal and when the latter carrier, duly served
with notice of the proceedings, has been afforded an
opportunity to intervene in the proceedings. The court or
tribunal seized of the principal action shall determine what
time shall be allowed for such notification of the
proceedings and for intervention in the proceedings.
§ 2 A carrier exercising his right of recourse must present
his claim in one and the same proceedings against all the
carriers with whom he has not reached a settlement, failing
which he shall lose his right of recourse in the case of
those against whom he has not taken proceedings.
§ 3 The court or tribunal shall give its decision in one and
the same judgment on all recourse claims brought before it.
§ 4 The carrier wishing to enforce his right of recourse may
bring his action in the courts or tribunals of the State on
the territory of which one of the carriers participating in
the carriage has his principal place of business, or the
branch or agency which concluded the contract of carriage.
§ 5 When the action must be brought against several carriers,
the plaintiff carrier shall be entitled to choose the court
or tribunal in which he will bring the proceedings from among
those having competence pursuant to § 4.
§ 6 Recourse proceedings may not be joined with proceedings
for compensation taken by the person entitled under the
contract of carriage.
Article 64
Agreements concerning recourse
The carriers may conclude agreements which derogate from
Articles 61 and 62.
Avdelning I
Allmänna bestämmelser
Artikel 1
Tillämpningsområde
§ 1 Dessa enhetliga rättsregler ska tillämpas på varje avtal
om transport av resande på järnväg mot betalning eller
kostnadsfritt, när avreseplatsen och bestämmelseplatsen är
belägna i två skilda medlemsstater, oavsett var parterna i
transportavtalet har hemvist eller säte och vilken
nationalitet de har.
§ 2 När en internationell transport som omfattas av ett enda
avtal, utöver en gränsöverskridande järnvägstransport
inbegriper transport på väg eller inre vattenväg inom en
medlemsstat, ska dessa enhetliga rättsregler tillämpas.
§ 3 När en internationell transport som omfattas av ett enda
transportavtal, utöver transport på järnväg inbegriper
sjötransport eller gränsöverskridande transport på inre
vattenväg, ska dessa enhetliga rättsregler tillämpas, om
sjötransporten eller transporten på inre vattenväg utförs på
linjer som är införda i den lista över linjer som anges i
artikel 24 § 1 i fördraget.
§ 4 Såvitt gäller transportörens ansvar när resande dödas
eller skadas ska dessa enhetliga rättsregler också tillämpas
på personer som följer med en försändelse som transporteras
enligt de enhetliga rättsreglerna CIM.
§ 5 Dessa enhetliga rättsregler ska inte tillämpas på
transporter mellan stationer som är belägna i angränsande
stater, när stationernas infrastruktur förvaltas av en eller
flera infrastrukturförvaltare som hör hemma i endast en av
dessa stater.
§ 6 En stat som är part i en konvention om genomgående
internationell transport av resande på järnväg som är
jämförlig med dessa enhetliga rättsregler kan, när den
ansöker om anslutning till fördraget, förklara att den endast
kommer att tilllämpa dessa enhetliga rättsregler på
transporter som utförs på en del av järnvägsinfrastrukturen
på dess territorium. Denna del av järnvägsinfrastrukturen ska
anges exakt och vara förbunden med en medlemsstats
järnvägsinfrastruktur. När en stat har avgett en sådan
förklaring, ska dessa enhetliga rättsregler endast tillämpas
på villkor att
a) avreseplatsen eller bestämmelseplatsen samt den
transportväg som anges i transportavtalet är belägna på den
angivna infrastrukturen eller
b) den angivna infrastrukturen förbinder två medlemsstaters
infrastrukturer och har angivits i transportavtalet som en
transportväg för transittrafik.
§ 7 En stat som har avgett en förklaring enligt § 6 får när
som helst återta den genom meddelande till depositarien.
Återtagandet blir gällande en månad efter den dag då
depositarien underrättade medlemsstaterna om det.
Förklaringen ska upphöra att gälla när den konvention som
avses i § 6 första meningen upphör att vara i kraft för den
staten.
Artikel 2
Förklaring om ansvar i fall då resande dödas eller skadas
§ 1 En stat får när som helst förklara att den, vid skador
till följd av olyckor inom dess territorium, inte kommer att
tilllämpa samtliga de bestämmelser som gäller för
transportörens ansvar då resande dödas eller skadas, om de
resande är medborgare i den staten eller har sitt hemvist
eller är stadigvarande bosatta där.
§ 2 En stat som har avgett en förklaring enligt § 1 får när
som helst återta den genom meddelande till depositarien.
Återtagandet blir gällande en månad efter den dag då
depositarien underrättade medlemsstaterna om det.
Artikel 3
Definitioner
I dessa enhetliga rättsregler avses med
a) transportör: den avtalsenliga transportör med vilken den
resande slutit transportavtal enligt dessa enhetliga
rättsregler eller den efterföljande transportör som är
ansvarig på grundval av detta avtal,
b) faktisk transportör: en transportör som inte har slutit
transportavtal med den resande, men som den transportör som
avses i a helt eller delvis har anförtrott utförandet av
järnvägstransporten,
c) allmänna transportvillkor: de villkor som gäller för
transportören i form av allmänna villkor eller tariffer vilka
har laga kraft i alla medlemsstater och blev en integrerad
del av transportavtalet när detta ingicks,
d) fordon: ett motorfordon eller släpfordon som transporteras
i samband med transport av resande.
Artikel 4
Avvikelser
§ 1 Medlemsstaterna får sluta avtal som gör det möjligt att
avvika från dessa enhetliga rättsregler för transporter som
sker uteslutande mellan två stationer, belägna på var sin
sida om gränsen, när det inte finns någon annan station
mellan dem.
§ 2 När det gäller transporter som går mellan två
medlemsstater genom en stat som inte är medlemsstat, får de
berörda staterna sluta avtal som avviker från dessa enhetliga
rättsregler.
§ 3 Om inte annat följer av andra bestämmelser i folkrätten
får två eller flera medlemsstater sinsemellan fastställa
villkor enligt vilka transportörer är skyldiga att
transportera resande, resgods, djur och fordon mellan dessa
stater.
§ 4 De avtal som avses i §§ 1–3 och ikraftträdandet av dessa
avtal ska meddelas till Mellanstatliga organisationen för
internationell järnvägstrafik. Organisationens
generalsekreterare ska underrätta medlemsstaterna och de
berörda företagen om detta.
Artikel 5
Tvingande rätt
Om inte annat föreskrivs i dessa enhetliga rättsregler, ska
varje bestämmelse som direkt eller indirekt avviker från dem
vara ogiltig. En sådan bestämmelses ogiltighet ska inte
medföra att övriga bestämmelser i transportavtalet blir
ogiltiga. En transportör kan dock ta på sig större ansvar och
förpliktelser än de som föreskrivs i dessa enhetliga
rättsregler.
Avdelning II
Ingående och fullgörande av transportavtalet
Artikel 6
Transportavtal
§ 1 Genom transportavtalet förbinder sig transportören att
transportera resande och i förekommande fall resgods och
fordon till bestämmelseplatsen och att lämna ut resgodset och
fordonen på bestämmelsestationen.
§ 2 Transportavtalet ska bekräftas genom en eller flera
biljetter utfärdade till den resande. Om biljetten saknas, är
felaktig eller har gått förlorad ska detta, om inte annat
följer av artikel 9, dock inte påverka avtalets bestånd eller
giltighet, utan det ska fortfarande lyda under dessa
enhetliga rättsregler.
§ 3 Biljetten ska tills motsatsen bevisats gälla som bevis
för ingåendet av och innehållet i transportavtalet.
Artikel 7
Biljett
§ 1 De allmänna transportvillkoren ska avgöra biljetternas
form och innehåll samt det språk och de skrivtecken som ska
användas när de trycks och fylls i.
§ 2 Biljetten ska innehålla åtminstone följande uppgifter:
a) Transportören eller transportörerna.
b) En uppgift om att dessa enhetliga rättsregler ska
tilllämpas på transporten, utan hinder av eventuella
klausuler med motsatt innebörd. Detta får anges genom
förkortningen CIV.
c) Alla andra nödvändiga uppgifter som styrker ingåendet av
och innehållet i transportavtalet och som gör det möjligt för
den resande att hävda sina rättigheter enligt avtalet.
§ 3 När den resande tar emot biljetten ska han förvissa sig
om att den stämmer med de uppgifter som han har lämnat.
§ 4 Biljetten ska kunna överlåtas om den inte är utställd på
en namngiven person och resan inte har börjat.
§ 5 Biljetten får upprättas i elektronisk form som kan
omvandlas till läsbara skrivtecken. Förfarandena för
registrering och behandling av uppgifterna ska vara
likvärdiga i funktionshänseende, i synnerhet i fråga om
bevisvärdet hos den biljett som dessa uppgifter utgör.
Artikel 8
Betalning och återbetalning av transportavgift
§ 1 Om inte annat överenskommits mellan den resande och
transportören ska transportavgiften betalas i förväg.
§ 2 De allmänna transportvillkoren ska avgöra under vilka
omständigheter transportavgiften ska återbetalas.
Artikel 9
Rätt till transport. Förlust av rätten till transport
§ 1 Den resande ska från resans början vara försedd med en
giltig biljett och visa upp den vid biljettkontrollen. I de
allmänna transportvillkoren får föreskrivas.
a) att en resande som inte visar upp en giltig biljett ska
betala en tilläggsavgift utöver transportavgiften,
b) att en resande som vägrar att genast betala
transportavgiften eller tilläggsavgiften kan förlora rätten
till transport,
c) om och under vilka omständigheter tilläggsavgiften ska
återbetalas.
§ 2 I de allmänna transportvillkoren får föreskrivas att
resande som
a) utgör en fara för tågtrafikens säkerhet och funktion eller
för andra resandes säkerhet, eller
b) stör andra resande på ett sätt som inte kan godtas,
ska förlora rätten till transport eller tvingas avbryta sin
resa, och att sådana personer inte har rätt att få tillbaka
vare sig transportavgiften eller den avgift de har betalat
för transporten av inskrivet resgods.
Artikel 10
Fullgörande av förvaltningsmyndigheters föreskrifter
Den resande är skyldig att följa de föreskrifter som meddelas
av tullmyndigheter eller andra förvaltningsmyndigheter.
Artikel 11
Tåginställelse och tågförsening. Utebliven tåganslutning
Transportören ska i förekommande fall på biljetten intyga att
tåget har ställts in eller tåganslutningen uteblivit.
Avdelning III
Transport av handresgods, djur, inskrivet resgods och fordon
Kapitel I
Allmänna bestämmelser
Artikel 12
Rätt att medföra föremål och djur
§ 1 Den resande får medföra föremål som lätt kan bäras
(handresgods) samt levande djur i enlighet med de allmänna
transportvillkoren. Dessutom får den resande medföra
skrymmande föremål i enlighet med de särskilda bestämmelserna
i de allmänna transportvillkoren. Föremål och djur som kan
medföra obehag eller besvär för de resande eller orsaka skada
får inte medföras som handresgods.
§ 2 Den resande får sända föremål och djur som inskrivet
resgods i enlighet med de allmänna transportvillkoren.
§ 3 Transportören får tillåta transport av fordon i samband
med transport av resande i enlighet med de särskilda
bestämmelserna i de allmänna transportvillkoren.
§ 4 Transport av farligt gods som handresgods, inskrivet
resgods samt i eller på fordon som enligt denna avdelning
transporteras på järnväg ska ske i enlighet med Reglementet
om internationell järnvägstransport av farligt gods (RID).
Artikel 13
Undersökning
§ 1 Om det finns grundad anledning att misstänka att
villkoren för transporten inte är uppfyllda ska transportören
ha rätt att undersöka om de föremål (handresgods, inskrivet
resgods, fordon och deras last) och djur som medförs
uppfyller transportvillkoren, såvida inte lagar och
bestämmelser i den stat där undersökningen ska utföras
förbjuder detta. Den resande ska erbjudas att närvara vid
undersökningen. Om denne inte infinner sig eller inte kan nås
ska transportören tillkalla två oberoende vittnen.
§ 2 Om det fastställs att villkoren för transporten inte är
uppfyllda kan transportören kräva att den resande betalar
kostnaderna för undersökningen.
Artikel 14
Fullgörande av förvaltningsmyndigheters föreskrifter
Den resande är skyldig att följa de föreskrifter som meddelas
av tullmyndigheter eller andra förvaltningsmyndigheter när
han under transport medför föremål (handresgods, inskrivet
resgods, fordon och deras last) och djur. Han ska vara
närvarande vid undersökningen av dessa föremål om inte
undantag medges i tillämpliga nationella bestämmelser.
Kapitel II
Handresgods och djur
Artikel 15
Uppsikt
Den resande ska ha ansvaret för att hålla uppsikt över det
handresgods och de djur han medför.
Kapitel III
Inskrivet resgods
Artikel 16
Inlämning av inskrivet resgods
§ 1 De avtalsenliga skyldigheterna i fråga om transport av
inskrivet resgods ska bekräftas genom ett resgodsbevis som
utfärdas till den resande.
§ 2 Om resgodsbeviset saknas, är felaktigt eller har gått
förlorat ska detta, om inte annat följer av artikel 22, dock
inte påverka bestånd eller giltighet i fråga om de avtal som
rör transport av det inskrivna resgodset, utan de ska
fortfarande omfattas av dessa enhetliga rättsregler.
§ 3 Resgodsbeviset ska tills motsatsen bevisats gälla som
bevis för inskrivningen av resgodset och villkoren för dess
transport.
§ 4 Tills motsatsen bevisats ska det antas att det inskrivna
resgodset var i gott yttre skick när transportören övertog
det och att antalet kollin och deras vikt stämmer med
uppgifterna på resgodsbeviset.
Artikel 17
Resgodsbevis
§ 1 De allmänna transportvillkoren ska avgöra resgodsbevisets
form och innehåll samt det språk och de skrivtecken som ska
användas när de trycks och fylls i. Artikel 7 § 5 ska också
tilllämpas här.
§ 2 Resgodsbeviset ska innehålla åtminstone följande
uppgifter:
a) Transportören eller transportörerna.
b) En uppgift om att dessa enhetliga rättsregler ska
tilllämpas på transporten, utan hinder av eventuella
klausuler med motsatt innebörd. Detta får anges genom
förkortningen CIV.
c) Alla andra nödvändiga uppgifter som styrker ingåendet av
och innehållet i transportavtalet och som gör det möjligt för
den resande att hävda sina rättigheter enligt avtalet.
§ 3 När den resande tar emot resgodsbeviset ska han förvissa
sig om att det stämmer med de uppgifter som han har lämnat.
Artikel 18
Inskrivning och transport
§ 1 Om inte undantag medges i de allmänna transportvillkoren,
ska resgods endast skrivas in mot uppvisande av en biljett
som gäller minst till resgodsets bestämmelseplats. I övrigt
ska inskrivningen ske i enlighet med de föreskrifter som
gäller på inlämningsplatsen.
§ 2 När det i de allmänna transportvillkoren anges att
resgods får tas emot för transport utan att biljett visas
upp, ska dessa enhetliga rättsregler i den del som avser den
resandes rättigheter och skyldigheter i fråga om inskrivet
resgods också gälla för den som lämnat in resgodset.
§ 3 Transportören kan sända inskrivet resgods med ett annat
tåg eller ett annat transportmedel och via en annan
befordringsväg än den som den resande tagit.
Artikel 19
Betalning av transportavgift för inskrivet resgods
Om inte annat överenskommits mellan den resande och
transportören ska transportkostnaden för inskrivet resgods
betalas vid inskrivningen.
Artikel 20
Märkning av inskrivet resgods
Den resande ska märka varje kolli på väl synlig plats och på
ett tillräckligt hållbart och läsbart sätt ange
a) namn och adress,
b) bestämmelseplatsen.
Artikel 21
Rätt att förfoga över inskrivet resgods
§ 1 Om omständigheterna medger och om det inte strider mot de
föreskrifter som meddelats av tullmyndigheter eller andra
förvaltningsmyndigheter kan den resande begära att återfå
sitt inskrivna resgods på inlämningsplatsen mot överlämnande
av resgodsbeviset och, om det krävs i de allmänna
transportvillkoren, mot uppvisande av biljetten.
§ 2 De allmänna transportvillkoren får innehålla andra
bestämmelser om rätten att förfoga över inskrivet resgods,
särskilt om ändring av bestämmelseplatsen och de eventuella
kostnaderna för den resande.
Artikel 22
Utlämning
§ 1 Inskrivet resgods ska lämnas ut mot att resgodsbeviset
lämnas tillbaka och att eventuella kostnader för sändningen
betalas. Transportören ska ha rätt men inte skyldighet att
undersöka om innehavaren av resgodsbeviset har rätt att få ut
resgodset.
§ 2 Med utlämning till resgodsbevisets innehavare jämställs
följande åtgärder, om de är i enlighet med de föreskrifter
som gäller på bestämmelseplatsen:
a) överlämnande av resgodset till en tull- eller
skattemyndighet i en tjänste- eller lagerlokal som används av
myndigheten och som inte står under transportörens uppsikt,
b) överlämnande av levande djur till tredje man för
förvaring.
§ 3 Innehavaren av resgodsbeviset får begära att resgodset
lämnas ut på bestämmelseplatsen så snart den överenskomna
tiden, och i förekommande fall den tid som krävs för
tullmyndigheters och andra förvaltningsmyndigheters
behandling av resgodset, har löpt ut.
§ 4 Om resgodsbeviset inte lämnas tillbaka behöver
transportören inte lämna ut resgodset till någon annan än den
som styrker sin rätt till godset. Vid otillräckliga bevis får
transportören fordra att säkerhet ställs.
§ 5 Resgodset ska lämnas ut på den bestämmelseplats som
angivits vid inskrivningen.
§ 6 Om innehavaren av resgodsbeviset inte får resgodset
utlämnat har han rätt att få ett intygande på resgodsbeviset
om den dag och det klockslag då han begärde utlämning enligt
§ 3.
§ 7 Den som har rätt till resgodset får vägra att ta emot
detta om transportören inte uppfyller hans begäran om att det
ska undersökas för att fastställa om en påstådd skada
föreligger.
§ 8 I övrigt ska utlämningen av resgodset ske enligt de
bestämmelser som gäller på bestämmelseplatsen.
Kapitel IV
Fordon
Artikel 23
Villkor för transport
I de särskilda bestämmelser om transport av fordon som ingår
i de allmänna transportvillkoren ska särskilt anges vilka
villkor som gäller vid mottagande för transport, inskrivning,
lastning, transport, lossning och utlämning samt den resandes
skyldigheter.
Artikel 24
Transportdokument
§ 1 De avtalsenliga skyldigheterna i fråga om transport av
fordon ska bekräftas genom ett transportdokument som utfärdas
till den resande. Transportdokumentet kan utgöra en del av
den resandes biljett.
§ 2 De särskilda bestämmelser om transport av fordon som
ingår i de allmänna transportvillkoren ska avgöra
transportdokumentets form och innehåll samt det språk och de
skrivtecken som ska användas när det trycks och fylls i.
Artikel 7 § 5 ska också tillämpas här.
§ 3 Transportdokumentet ska innehålla åtminstone följande
uppgifter:
a) transportören eller transportörerna
b) en uppgift om att dessa enhetliga rättsregler ska
tilllämpas på transporten, utan hinder av eventuella
klausuler med motsatt innebörd. Detta får anges genom
förkortningen CIV
c) alla andra nödvändiga uppgifter som styrker de
avtalsenliga skyldigheterna enligt transportavtalet och som
gör det möjligt för den resande att hävda sina rättigheter
enligt avtalet.
§ 4 När den resande tar emot transportdokumentet ska han
förvissa sig om att det stämmer med de uppgifter som han har
lämnat.
Artikel 25
Tillämplig rätt
Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel ska
bestämmelserna i kapitel III om transport av inskrivet
resgods vara tilllämpliga på fordon.
Avdelning IV
Transportörens ansvar
Kapitel I
Ansvar i fall då resande dödas eller skadas
Artikel 26
Förutsättningar för ansvar
§ 1 Transportören ska vara ansvarig för skada som uppkommer
till följd av att resande dödas eller tillfogas personskada
eller annan fysisk eller psykisk skada genom en
olyckshändelse som har samband med järnvägsdriften och som
inträffar medan den resande uppehåller sig i ett
järnvägsfordon eller stiger på eller av ett sådant fordon,
oavsett vilken järnvägsinfrastruktur som använts.
§ 2 Transportören ska vara fri från detta ansvar
a) om olyckshändelsen har orsakats av omständigheter som inte
kan hänföras till själva järnvägsdriften och som
transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga
följderna av, även om transportören hade iakttagit den omsorg
som omständigheterna påkallade,
b) i den utsträckning som olyckshändelsen beror på fel eller
försummelse av den resande,
c) om olyckshändelsen beror på ett sådant beteende av tredje
man som transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga
följderna av, även om transportören hade iakttagit den omsorg
som omständigheterna påkallade. Ett annat företag som
använder samma järnvägsinfrastruktur ska inte anses som
tredje man. Rätten till återkrav mot tredje man ska inte
påverkas.
§ 3 Om olyckshändelsen beror på ett beteende från tredje man
och om transportören trots detta inte helt befrias från
ansvar enligt § 2 c, ska transportören svara för hela skadan
inom de gränser som anges i dessa enhetliga rättsregler men
utan inskränkning av den rätt till återkrav som transportören
kan ha mot tredje man.
§ 4 Dessa enhetliga rättsregler ska inte inverka på det
ansvar som kan åvila transportören i andra fall än de som
avses i § 1.
§ 5 Om en transport som omfattas av ett enda transportavtal
utförs av efterföljande transportörer ska den transportör som
det enligt transportavtalet åligger att utföra transporten på
den del där olyckshändelsen inträffade vara ansvarig om en
resande dödas eller skadas. Om denna transport inte har
utförts av transportören utan av en faktisk transportör ska
bägge transportörerna vara solidariskt ansvariga i enlighet
med dessa enhetliga rättsregler.
Artikel 27
Ersättning vid dödsfall
§ 1 Om en resande dödas ska ersättningen omfatta
a) de nödvändiga kostnader som föranleds av dödsfallet,
särskilt kostnaderna för transport av liket och
begravningskostnaderna,
b) om döden inte har inträffat omedelbart, de
ersättningsposter som anges i artikel 28.
§ 2 Om den resandes död medför att en person, mot vilken den
avlidne var eller i framtiden skulle ha blivit
underhållsskyldig enligt lag, förlorar sitt underhåll ska
ersättning också lämnas för denna förlust. I fråga om
ersättningskrav från en person som den avlidne åtagit sig att
underhålla utan att vara förpliktad till det enligt lag ska
nationell rätt tillämpas.
Artikel 28
Ersättning vid personskada
Om en resande tillfogas personskada eller annan fysisk eller
psykisk skada ska ersättningen täcka
a) nödvändiga kostnader, särskilt kostnaderna för vård och
transport,
b) inkomstförlust till följd av förlorad eller nedsatt
arbetsförmåga och ökning av levnadskostnaderna.
Artikel 29
Ersättning vid annan personskada
Om och i vilken mån transportören är skyldig att betala
ersättning för andra personskador än sådana som avses i
artiklarna 27 och 28 ska avgöras enligt nationell rätt.
Artikel 30
Ersättningens form och storlek vid dödsfall eller personskada
§ 1 Den ersättning som avses i artikel 27 § 2 och artikel 28
b ska utges som engångsbelopp. Ersättningen ska dock utges
som livränta om den nationella rätten tillåter det och den
resande som har lidit skadan eller den ersättningsberättigade
enligt artikel 27 § 2 begär det.
§ 2 Storleken på den ersättning som ska utges enligt § 1 ska
bestämmas enligt nationell rätt. Vid tillämpningen av dessa
enhetliga rättsregler ska dock ett engångsbelopp, eller
livränta motsvarande detta belopp, fastställas till högst 175
000 beräkningsenheter per resande, om det i den nationella
rätten föreskrivs ett lägre maximibelopp.
Artikel 31
Andra transportmedel
§ 1 Utom i de fall som avses i § 2 ska bestämmelserna om
transportörens ansvar i fall då resande dödas eller skadas
inte vara tillämpliga på skada som uppkommit under den del av
transporten som enligt transportavtalet inte utgjorde
järnvägstransport.
§ 2 Om ett järnvägsfordon transporteras med färja ska dock
bestämmelserna i fall då resande dödas eller skadas vara
tillämpliga på skada som avses i artikel 26 § 1 och artikel
33 § 1, som orsakas av en olyckshändelse som har samband med
järnvägsdriften och som inträffar medan den resande
uppehåller sig i järnvägsfordonet eller stiger på eller av
detta fordon.
§ 3 Om järnvägsdriften till följd av exceptionella
omständigheter är tillfälligt avbruten och de resande
transporteras med ett annat transportmedel, ska transportören
vara ansvarig enligt dessa enhetliga rättsregler.
Kapitel II
Ansvar när tidtabellen inte hålls
Artikel 32
Ansvar vid tåginställelse, tågförsening eller utebliven
tåganslutning
§ 1 Transportören ska vara ansvarig gentemot den resande för
skada som uppkommer på grund av att tåginställelse,
tågförsening eller utebliven tåganslutning medför att resan
inte kan fortsättas samma dag eller att en fortsatt resa
samma dag på grund av omständigheterna inte rimligen kan
begäras. Ersättningen ska täcka rimliga kostnader för kost
och logi liksom också rimliga kostnader som orsakas av
behovet att underrätta personer som väntar på den resande.
§ 2 Transportören ska vara fri från detta ansvar när
inställelsen, förseningen eller den uteblivna anslutningen
kan hänföras till följande orsaker:
a) Omständigheter som inte är förbundna med järnvägsdriften
och som transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga
följderna av, även om transportören hade iakttagit den omsorg
som omständigheterna påkallade.
b) Fel eller försummelse av den resande.
c) Tredje mans beteende som transportören inte hade kunnat
undgå eller förebygga följderna av även om transportören hade
iakttagit den omsorg som omständligheterna påkallade. Ett
annat företag som använder samma infrastruktur ska inte anses
som tredje man. Rätten till återkrav mot tredje man ska inte
påverkas.
§ 3 Om och i vilken mån transportören är skyldig att betala
ersättning för annan skada än sådan som avses i § 1 ska
avgöras enligt nationell rätt. Denna bestämmelse ska inte
påverka tilllämpningen av artikel 44.
Kapitel III
Ansvar ifråga om handresgods, djur, inskrivet resgods och
fordon
Avsnitt 1
Handresgods och djur
Artikel 33
Ansvar
§ 1 Om en resande dödas eller skadas ska transportören
dessutom vara ansvarig för skada som uppkommer till följd av
fullständig eller partiell förlust av eller skada på ett
föremål som den resande hade på sig eller medförde som
handresgods. Detta ska också gälla för djur som den resande
tagit med sig. Artikel 26 ska också tillämpas här.
§ 2 I övrigt ska transportören inte vara ansvarig för skada
som uppkommer till följd av fullständig eller partiell
förlust av eller skada på föremål, handresgods eller djur som
det enligt artikel 15 åligger den resande att hålla uppsikt
över, om inte förlusten eller skadan orsakats genom
transportörens fel eller försummelse. De övriga artiklarna i
avdelning IV, utom artikel 51, och avdelning VI ska inte vara
tillämpliga i detta fall.
Artikel 34
Begränsning av ersättningen vid förlust av föremål eller
sakskada
Om transportören är ansvarig enligt 33 § 1 ska transportören
ersätta den uppkomna skadan upp till ett belopp om 1 400
beräkningsenheter per resande.
Artikel 35
Ansvarsbefrielse
Transportören ska vara fri från ansvar gentemot den resande
för skada som uppstår som en följd av att den resande inte
följer de föreskrifter som meddelas av tullmyndigheter eller
andra förvaltningsmyndigheter.
Avsnitt 2
Inskrivet resgods
Artikel 36
Förutsättningar för ansvar
§ 1 Transportören ska vara ansvarig för skada som uppkommer
till följd av att det inskrivna resgodset går helt eller
delvis förlorat eller skadas under tiden från det att
resgodset tas emot för transport till dess att det lämnas ut
samt för dröjsmål med utlämningen.
§ 2 Transportören ska vara fri från detta ansvar om
förlusten, skadan eller dröjsmålet med utlämningen beror på
fel eller försummelse av den resande, på en anvisning som den
resande har lämnat och som inte har föranletts av fel eller
försummelse från transportörens sida, på fel i själva
resgodset eller på omständligheter som transportören inte
hade kunnat undgå eller förebygga följderna av.
§ 3 Transportören ska vara fri från detta ansvar om förlusten
eller skadan härrör från en sådan särskild risk som är
förbunden med ett eller flera av följande förhållanden:
a) Avsaknad av förpackning eller bristfällig förpackning.
b) Resgodsets särskilda beskaffenhet.
c) Inlämning av föremål som inte transporteras som inskrivet
resgods.
Artikel 37
Bevisskyldighet
§ 1 Det är transportörens sak att visa att förlusten, skadan
eller dröjsmålet har orsakats av ett sådant förhållande som
anges i artikel 36 § 2.
§ 2 Om transportören visar att förlusten eller skadan med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna kan vara en
följd av en eller flera av de särskilda risker som anges i
artikel 36 § 3, ska det antas att så är fallet. Den som har
rätt till ersättning får dock visa att förlusten eller skadan
inte alls eller inte uteslutande är en följd av en sådan
risk.
Artikel 38
Efterföljande transportörer
När en transport som omfattas av ett enda transportavtal
utförs av flera efterföljande transportörer blir varje
transportör i och med mottagandet av resgodset med
resgodsbeviset eller fordonet med transportdokumentet part i
avtalet, såvitt avser transport av resgodset eller fordonet,
i enlighet med villkoren i resgodsbeviset eller
transportdokumentet och tar på sig de skyldigheter som följer
av detta. I ett sådant fall ska varje transportör vara
ansvarig för transporten hela vägen intill utlämningen.
Artikel 39
Faktisk transportör
§ 1 När en transportör helt eller delvis har anförtrott
transporten till en faktisk transportör, oavsett om detta
sker i enlighet med en möjlighet som medges i
transportavtalet eller ej, ska transportören vara ansvarig
för hela transporten.
§ 2 Alla bestämmelser i dessa enhetliga rättsregler som rör
transportörens ansvar ska även tillämpas på den faktiska
transportörens ansvar för den transport denne utför.
Artiklarna 48 och 52 ska tillämpas när talan förs mot de
anställda eller andra personer vilkas tjänster den faktiska
transportören anlitar för att utföra transporten.
§ 3 Särskilda överenskommelser genom vilka transportören åtar
sig förpliktelser som inte krävs enligt dessa enhetliga
rättsregler eller avstår från rättigheter som följer av dessa
enhetliga rättsregler ska inte gälla gentemot en faktisk
transportör som inte uttryckligen och skriftligen har
godtagit dem. Oavsett om den faktiska transportören har
godtagit en överenskommelse eller ej ska transportören vara
bunden av de skyldigheter eller avståenden som följer av
den.
§ 4 När och i den mån både transportören och den faktiska
transportören är ansvariga ska ansvaret vara solidariskt.
§ 5 Det sammanlagda ersättningsbelopp som ska betalas av
transportören eller den faktiska transportören samt deras
anställda eller andra personer vilkas tjänster de anlitar för
att utföra transporten, ska inte överskrida de gränser som
anges i dessa enhetliga rättsregler.
§ 6 Denna artikel ska inte påverka den rätt till återkrav som
kan föreligga mellan transportören och den faktiska
transportören.
Artikel 40
Antagande att resgods har gått förlorat
§ 1 Utan att behöva lägga fram ytterligare bevisning får den
som har rätt till godset anse att ett resgodskolli gått
förlorat om det inte har lämnats ut eller hållits
tillgängligt för honom inom 14 dagar från det att det
begärdes utlämnat enligt artikel 22 § 3.
§ 2 Om ett resgodskolli som har ansetts förlorat kommer till
rätta inom ett år från det att det begärdes utlämnat ska
transportören underrätta den som har rätt till godset, om
hans adress är känd eller kan utrönas.
§ 3 Inom 30 dagar från det att den som har rätt till godset
har fått den underrättelse som avses i § 2 får han begära att
kollit lämnas ut till honom. I ett sådant fall är han skyldig
att betala kostnaderna för kollits transport från
inlämningsplatsen till den plats där utlämningen sker och att
betala tillbaka den ersättning som han har fått, i
förekommande fall med avdrag för de kostnader som kan ha
räknats in i ersättningen. Han ska dock behålla rätten till
ersättning för dröjsmål med utlämningen enligt artikel 43.
§ 4 Om utlämning av ett kolli som kommit till rätta inte
begärs inom den tid som anges i § 3 eller om ett kolli kommer
till rätta senare än ett år efter det att utlämning begärdes,
får transportören förfoga över kollit enligt de bestämmelser
som gäller på den plats där det finns.
Artikel 41
Ersättning vid förlust
§ 1 När inskrivet resgods gått helt eller delvis förlorat ska
transportören inte vara skyldig att betala någon annan
ersättning än
a) om skadans storlek är visad, en ersättning som motsvarar
skadan, dock högst 80 beräkningsenheter per kilogram av
förlusten i bruttovikt eller 1 200 beräkningsenheter per
kolli,
b) om skadans storlek inte är visad, en ersättning med
sammanlagt 20 beräkningsenheter per kilogram av förlusten i
bruttovikt eller 300 beräkningsenheter per kolli.
I de allmänna transportvillkoren ska bestämmas om
ersättningen ska beräknas per kilogram av viktförlusten eller
per kolli.
§ 2 Transportören ska vidare betala tillbaka avgiften för
resgodstransport och övriga utlägg i samband med transport av
det kolli som gått förlorat liksom även redan erlagda
tullavgifter och punktskatter.
Artikel 42
Ersättning vid skada
§ 1 När inskrivet resgods har skadats ska transportören
betala ersättning motsvarande minskningen av resgodsets
värde, men inget ytterligare skadestånd.
§ 2 Ersättningen ska inte överstiga följande belopp:
a) Om allt resgodset har minskat i värde till följd av
skadan, det belopp som skulle ha betalats om resgodset hade
gått förlorat.
b) Om endast en del av resgodset har minskat i värde till
följd av skadan, det belopp som skulle ha betalats om denna
del hade gått förlorad.
Artikel 43
Ersättning vid dröjsmål med utlämningen
§ 1 Vid dröjsmål med utlämningen av inskrivet resgods ska
transportören för varje påbörjad 24-timmarsperiod räknat från
den tidpunkt då resgodset begärdes utlämnat, dock högst för
14 dagar, betala ersättning enligt följande:
a) Om den som har rätt till godset visar att skada, varmed
förstås även skada på själva resgodset, har uppkommit genom
dröjsmålet, betalas en ersättning som motsvarar skadan upp
till högst 0,80 beräkningsenheter per kilogram av
bruttovikten av det för sent utlämnade resgodset, eller 14
beräkningsenheter för varje kolli.
b) Om den som har rätt till godset inte visar att skada har
uppkommit genom dröjsmålet, betalas en ersättning på
sammanlagt 0,14 beräkningsenheter per kilogram av
bruttovikten av det för sent utlämnade resgodset, eller 2,80
beräkningsenheter för varje kolli.
I de allmänna transportvillkoren ska det fastställas om
ersättningen ska beräknas per kilogram eller per kolli.
§ 2 Om resgodset har gått helt förlorat ska ersättning enligt
§ 1 inte betalas utöver ersättningen enligt artikel 41.
§ 3 Om en del av resgodset har gått förlorad ska ersättning
enligt § 1 endast betalas för den del som inte gått förlorad.
§ 4 Om skadan på resgodset inte har orsakats av dröjsmålet
med utlämningen kan ersättning enligt § 1 i förekommande fall
betalas utöver ersättningen enligt artikel 42.
§ 5 Den sammanlagda ersättningen enligt § 1 och artiklarna 41
och 42 ska inte i något fall överstiga den ersättning som
skulle ha betalats om resgodset hade gått helt förlorat.
Avsnitt 3
Fordon
Artikel 44
Ersättning vid försening
§ 1 Om lastningen av ett fordon blir försenad till följd av
en omständighet som kan hänföras till transportören eller om
utlämningen av fordonet blir fördröjd ska transportören, om
den som har rätt till fordonet visar att det inträffade har
medfört skada, ersätta skadan upp till det belopp som
motsvarar transportavgiften.
§ 2 Om den som har rätt till fordonet häver transportavtalet
på grund av att lastning inte sker i rätt tid till följd av
en omständighet som kan hänföras till transportören, ska
transportavgiften betalas tillbaka till honom. Om han visar
att han lidit skada genom dröjsmålet får han dessutom kräva
ersättning upp till det belopp som motsvarar
transportavgiften.
Artikel 45
Ersättning vid förlust
Om ett fordon går helt eller delvis förlorat ska ersättningen
för visad skada till den som har rätt till fordonet beräknas
efter fordonets bruksvärde. Den ska dock inte överstiga 8 000
beräkningsenheter. Ett släpfordon med eller utan last ska
betraktas som ett särskilt fordon.
Artikel 46
Ansvar i fråga om andra föremål
§ 1 I fråga om föremål som har lämnats i fordonet eller är
placerade i bagageutrymmen (t.ex. bagage- eller skidboxar)
som är fast monterade, ska transportören endast vara ansvarig
för sådan skada som transportören har orsakat genom fel eller
försummelse. Den sammanlagda ersättningen ska inte överstiga
1 400 beräkningsenheter.
§ 2 I fråga om föremål som har spänts fast på utsidan av
fordonet inbegripet de bagageutrymmen som avses i § 1 ska
transportören vara ansvarig för sådan skada endast om det
visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet
antingen i avsikt att vålla en sådan skada eller hänsynslöst
och med insikt att en sådan skada sannolikt skulle
uppkomma.
Artikel 47
Tillämplig rätt
Om inte annat sägs i detta avsnitt, ska bestämmelserna i
avsnitt 2 om ansvar för inskrivet resgods vara tilllämpliga
på fordon.
Kapitel IV
Allmänna bestämmelser
Artikel 48
Förlust av rätt att åberopa begränsning av
skadeståndsansvar
De begränsningar av skadeståndsansvaret
som föreskrivs i dessa enhetliga rättsregler samt de
bestämmelser i nationell rätt som begränsar ersättningen till
ett fastställt belopp ska inte tillämpas om det visas att
transportören orsakat skadan genom handling eller
underlåtenhet antingen i avsikt att vålla en sådan skada
eller hänsynslöst och med insikt att en sådan skada sannolikt
skulle uppkomma.
Artikel 49
Omräkning och ränta
§ 1 När beräkningen av ersättning medför omräkning av belopp
i utländsk valuta ska beräkningen göras enligt kursen den dag
och på den plats där ersättningen betalas.
§ 2 Den som har rätt till ersättning får kräva ränta på
ersättningsbeloppet med fem procent per år från och med den
dag då krav framställdes enligt artikel 55 eller, om något
krav inte framställts, från och med den dag då talan väcks
vid domstol.
§ 3 På ersättning enligt artiklarna 27 och 28 ska dock ränta
betalas först från och med dagen för de omständigheter som
lades till grund för beräkning av ersättningsbeloppet, om
denna dag är senare än den dag då kravet framställdes eller
talan väcktes.
§ 4 I fråga om inskrivet resgods ska ränta betalas endast om
ersättningsbeloppet överstiger 16 beräkningsenheter per
resgodsbevis.
§ 5 Om den som har rätt till ersättning för inskrivet resgods
inte inom en skälig fastställd tidsfrist till transportören
övelämnar de styrkande handlingar som krävs för att kunna
slutföra behandlingen av hans krav, ska ränta inte betalas
för tiden från det att tidsfristen går ut till dess att
handlingarna överlämnas.
Artikel 50
Ansvar vid atomolycka
Transportören ska vara fri från det ansvar som föreskrivs i
dessa enhetliga rättsregler, om skadan har orsakats av en
atomolycka, och ägaren till atomanläggningen eller någon
annan i dennes ställe är ansvarig för skadan enligt en stats
lagar och bestämmelser om ansvar på atomenergiområdet.
Artikel 51
Personer som transportören ansvarar för
Transportören ska vara ansvarig för sin personal och för
andra personer vilkas tjänster han anlitar för utförandet av
transporten när denna personal eller dessa andra personer
handlar under fullgörande av sina uppgifter. Förvaltarna av
den järnvägsinfrastruktur på vilken transporten utförs ska
anses som personer som transportören anlitar för utförandet
av transporten.
Artikel 52
Andra grunder för anspråk
§ 1 I de fall där dessa enhetliga rättsregler är tillämpliga
får anspråk på ersättning, oavsett vilken grund som åberopas,
göras gällande mot transportören endast under de
förutsättningar och med de begränsningar som föreskrivs i
dessa enhetliga rättsregler.
§ 2 Detsamma ska även gälla i fråga om anspråk mot personal
och andra personer som transportören ansvarar för enligt
artikel 51.
Avdelning V
Den resandes ansvar
Artikel 53
Särskilda principer för ansvar
Den resande ska vara ansvarig gentemot transportören för
sådana skador
a) som uppstår till följd av att den resande underlåtit att
fullgöra sina skyldigheter enligt
1. artiklarna 10, 14 och 20,
2. de särskilda bestämmelserna för transport av fordon som
ingår i de allmänna transportvillkoren, eller
3. reglementet om internationell järnvägstransport av farligt
gods (RID), eller
b) som orsakats av föremål och djur som han för med sig.
Den resande ska inte vara ansvarig gentemot transportören om
han styrker att skadan orsakats av omständligheter som han
inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av, även om
han hade iakttagit den omsorg som krävs av en ansvarsmedveten
resande. Denna bestämmelse ska inte påverka transportörens
ansvar enligt artiklarna 26 och 33 § 1.
Avdelning VI
Framställande av anspråk
Artikel 54
Fastställelse av att egendom har skadats eller delvis gått
förlorat
§ 1 Om transportören upptäcker eller får anledning att anta
att egendom (resgods, fordon) som transporteras genom
transportörens försorg har skadats eller delvis gått
förlorad, eller om den som har rätt till egendomen påstår att
så är fallet, ska transportören genast och om möjligt i
dennes närvaro upprätta en rapport som alltefter förlustens
eller skadans art redovisar egendomens tillstånd och så noga
som möjligt anger skadans omfattning, dess orsak och
tidpunkten då den inträffade.
§ 2 En kopia av rapporten ska kostnadsfritt tillställas den
som har rätt till egendomen.
§ 3 Om den som har rätt till egendomen inte godtar
uppgifterna i rapporten, kan han begära att resgodsets eller
fordonets tillstånd samt skadans orsak och omfattning ska
fastställas av en sakkunnig som utses av avtalsparterna eller
på rättslig väg. Förfarandet ska genomföras i enlighet med
lagar och bestämmelser i den stat där utredningen äger rum.
Artikel 55
Ersättningsanspråk
§ 1 Ersättningsanspråk med anledning av transportörens ansvar
i fall då resande dödas eller skadas ska framställas
skriftligen till den transportör mot vilken talan kan väckas.
Om en transport som omfattas av ett enda transportavtal
genomförs av efterföljande transportörer, får anspråk även
riktas mot den första eller sista transportören samt mot den
transportör som har sitt huvudkontor eller den filial eller
agentur som ingått transportavtalet i den stat där den
resande har sitt hemvist eller är stadigvarande bosatt.
§ 2 Andra anspråk med anledning av ett transportavtal ska
vara skriftliga och ställas till den transportör som anges i
artikel 56 §§ 2 och 3.
§ 3 Handlingar som den som har rätt till ersättning önskar
foga till ersättningsanspråket ska inges i original eller i
kopia, som om transportören så begär ska vara styrkt. Vid
slutlig uppgörelse i fråga om ett anspråk får transportören
kräva att biljetten, resgodsbeviset och transportdokumentet
lämnas tillbaka.
Artikel 56
Transportörer mot vilka talan får föras
§ 1 Talan om ersättning i fall då resande dödas eller skadas
får endast föras mot den transportör som är ansvarig enligt
artikel 26 § 5.
§ 2 Om inte annat anges i § 4 får annan talan som grundas på
transportavtalet endast föras mot den första eller sista
transportören eller den transportör som utförde den del av
transporten under vilken den omständighet inträffade som
talan grundas på.
§ 3 I fråga om transport som utförs av efterföljande
transportörer får talan föras enligt § 2 mot den transportör
som ska lämna ut resgodset eller fordonet, om denne med sitt
medgivande är inskriven i resgodsbeviset eller
transportdokumentet, även om transportören varken har
mottagit resgodset eller fordonet.
§ 4 Talan om återbetalning av ett belopp som har betalats i
enlighet med transportavtalet får föras mot den transportör
som har tagit emot detta belopp eller mot den transportör för
vars räkning det har tagits emot.
§ 5 Som genkäromål eller kvittningsinvändning får talan föras
mot en annan transportör än dem som avses i §§ 2 och 4, om
talan grundas på samma transportavtal som huvudyrkandet i
målet.
§ 6 I den mån dessa enhetliga rättsregler ska tillämpas på
den faktiska transportören, får talan föras även mot denne.
§ 7 Om käranden har rätt att välja mellan flera
transportörer, ska hans valrätt upphöra när talan väcks mot
någon av dessa; detta ska också gälla om käranden har rätt
att välja mellan en eller flera transportörer och en faktisk
transportör.
Artikel 57
Behörig domstol
§ 1 Talan som grundas på dessa enhetliga rättsregler får
föras vid domstolar i de medlemsstater som har utsetts av
parterna genom överenskommelse eller vid domstol i den
medlemsstat på vars territorium svaranden har sitt hemvist
eller vanliga uppehållsort, sitt huvudkontor eller den filial
eller agentur som har ingått transportavtalet. Talan får inte
föras vid andra domstolar.
§ 2 När ett mål som grundas på dessa enhetliga rättsregler
pågår vid en domstol som är behörig enligt § 1, eller när dom
har meddelats i ett sådant mål vid en sådan domstol, får
samma parter inte väcka talan på samma grund, annat än om
avgörandet från den domstol där den första talan fördes inte
kan verkställas i den stat där den nya talan väcks.
Artikel 58
Förlust av rätten att föra talan med anledning av dödsfall
eller personskada
§ 1 Rätten till sådan talan som grundas på transportörens
ansvar i fall då resande dödas eller skadas ska upphöra, om
inte den som har rätt till ersättning, inom tolv månader från
det att han fick kännedom om skadan lämnar meddelande om
skadefallet till någon av de transportörer hos vilka ett
anspråk kan framställas enligt artikel 55 § 1. Om den som har
rätt till ersättning muntligen lämnar meddelande till
transportören, ska denne ge honom ett intyg om det muntliga
meddelandet.
§ 2 Talerätten ska dock inte upphöra om
a) den som har rätt till ersättning har framställt ett
anspråk hos någon av de transportörer som anges i artikel 55
§ 1, inom den tid som anges i § 1,
b) den ansvariga transportören på något annat sätt har fått
kännedom om att en resande har skadats, inom den tid som
anges i § 1,
c) meddelande om skadefallet inte har lämnats eller inte har
lämnats i tid till följd av omständigheter som inte kan
läggas den till last som har rätt till ersättning,
d) den som har rätt till ersättning visar att skadefallet har
orsakats av fel eller försummelse från transportörens sida.
Artikel 59
Förlust av rätten att föra talan om transport av resgods
§ 1 När den som har rätt till resgodset har tagit emot detta,
upphör rätten att föra talan till följd av transportavtalet
mot transportören med anledning av att resgodset gått delvis
förlorat, blivit skadat eller lämnats ut för sent.
§ 2 Talerätten ska dock inte upphöra
a) vid delförlust eller skada, om
1. eller skadan har fastställts enligt artikel 54 innan den
som har rätt till resgodset tog emot det,
2. den fastställelse som borde ha gjorts enligt artikel 54
inte har gjorts, och detta beror enbart på fel eller
försummelse från transportörens sida,
b) vid skada som inte kan upptäckas utifrån och som
fastställs först efter det att den som har rätt till
resgodset tagit emot detta, om han
1. begär fastställelse enligt artikel 54 genast efter det att
skadan upptäcks och senast tre dagar efter det att han tog
emot resgodset och
2. dessutom visar att skadan har uppkommit under tiden från
det att resgodset togs emot av transportören till dess att
det lämnades ut,
c) vid dröjsmål med utlämningen, om den som har rätt till
godset inom 21 dagar har gjort sin rätt gällande hos någon av
de transportörer som anges i artikel 56 § 3,
d) den som har rätt till godset visar att skadan har orsakats
av fel eller försummelse från transportörens sida.
Artikel 60
Preskription
§ 1 En skadeståndsfordran som grundas på transportörens
ansvar i fall då resande dödas eller skadas ska preskriberas
a) för den resande, efter tre år räknat från dagen efter den
dag då den skadevållande händelsen inträffade,
b) för andra som har rätt till ersättning, efter tre år
räknat från dagen efter den resandes död, dock senast fem år
räknat från dagen efter den dag då olyckan inträffade.
§ 2 Andra fordringar på grund av ett transportavtal ska
preskriberas efter ett år. Preskriptionstiden ska dock vara
två år i fråga om en fordran som framställs på grund av en
skada som transportören orsakat genom handling eller
underlåtenhet antingen i avsikt att vålla en sådan skada
eller hänsynslöst och med insikt att en sådan skada sannolikt
skulle uppkomma.
§ 3 Den preskriptionstid som anges i § 2 ska räknas ifråga om
a) fordran på ersättning för totalförlust: från fjortonde
dagen efter utgången av den tid som anges i artikel 22 § 3;
b) fordran på ersättning för delförlust, skada eller dröjsmål
med utlämningen: från dagen för utlämningen;
c) fordran som i något annat avseende rör transport av
resande: från den dag då biljettens giltighetstid gick ut.
I preskriptionstiden inräknas inte den dag som anges som
begynnelsedag.
§ 4 Om ett ersättningsanspråk framställs skriftligen enligt
artikel 55 tillsammans med nödvändig dokumentation ska det
göras uppehåll i preskriptionstiden till den dag då
transportören skriftligen avslår ersättningsanspråket och
återställer handlingarna. Medges ersättningsanspråket delvis,
ska preskriptionstiden åter börja löpa för den del av
ersättningsanspråket som fortfarande är tvistig. Skyldigheten
att bevisa att ersättningsanspråk eller svar på dessa har
tagits emot eller att handlingarna har lämnats tillbaka ska
åvila den part som påstår att så har skett. Ett förnyat
ersättningsanspråk som avser samma sak ska inte medföra
uppehåll i preskriptionstiden.
§ 5 En preskriberad fordran får inte göras gällande ens genom
genkäromål eller yrkande om kvittning.
§ 6 I övrigt ska förlängning av preskriptionstiden och
preskriptionsavbrott regleras enligt nationell rätt.
Avdelning VII
Transportörernas inbördes förhållanden
Artikel 61
Avräkning i fråga om transportavgiften
§ 1 Varje transportör som har eller borde ha uppburit en
transportavgift ska vara skyldig att till de berörda
transportörerna betala de andelar som tillkommer dem.
Betalningssättet ska bestämmas genom överenskommelse mellan
transportörerna.
§ 2 Artikel 6 § 3, artikel 16 § 3 och artikel 25 ska även
tillämpas på förhållandena mellan efterföljande
transportörer.
Artikel 62
Rätt till återkrav
§ 1 Om en transportör har betalat ersättning enligt dessa
enhetliga rättsregler, ska den gentemot de transportörer som
har deltagit i transporten ha rätt till återkrav enligt
följande bestämmelser:
a) transportör som orsakat skadan ska vara ensam ansvarig
för den.
b) Om skadan har orsakats av flera transportörer, ska var och
en av dem svara för den del av skadan som den har orsakat. Om
en sådan uppdelning inte är möjlig, ska
ersättningsskyldigheten fördelas mellan dem enligt c.
c) Om det inte kan visas vilken av transportörerna som har
orsakat skadan, ska ersättningsskyldigheten fördelas mellan
alla transportörer som har deltagit i transporten, med
undantag av dem som visar att skadan inte har orsakats av
dem. Fördelningen ska ske i förhållande till deras respektive
andelar av transportavgiften.
§ 2 Om någon av transportörerna är på obestånd, ska den
obetalda delen av den transportörens andel fördelas mellan de
övriga transportörer som har deltagit i transporten i
förhållande till deras respektive andelar av
transportavgiften.
Artikel 63
Förfarandet i mål om återkrav
§ 1 En transportör mot vilken återkrav riktas enligt artikel
62 får inte bestrida det befogade i en betalning som den
återkravsökande transportören har gjort, om
ersättningsbeloppet har fastställts av domstol och den
transportör mot vilken återkravet riktas har blivit
vederbörligen underrättad om stämningsansökan och beretts
tillfälle att inträda som intervenient i målet. Domstolen i
huvudmålet ska fastställa de frister inom vilka
underrättelsen och ansökan om intervention ska göras.
§ 2 Den transportör som utövar sin rätt till återkrav ska i
en och samma rättegång framföra sina anspråk mot samtliga
transportörer med vilka den inte gjort upp i godo. I annat
fall ska transportören förlora rätten till återkrav mot de
transportörer som inte har stämts in.
§ 3 Domstolen ska meddela en enda dom i fråga om alla
återkrav som den handlägger.
§ 4 Den transportör som önskar göra sin rätt till återkrav
gällande får föra talan vid domstolarna i den stat på vars
territorium någon av de transportörer som deltagit i
transporten har sitt huvudkontor eller den filial eller
agentur som ingått transportavtalet.
§ 5 Om käromålet avser flera transportörer, får den
transportör som utövar rätten till återkrav välja mellan de
domstolar som är behöriga enligt § 4.
§ 6 Talan om återkrav får inte tas upp i en rättegång där
någon yrkar skadestånd på grund av sin rätt enligt
transportavtalet.
Artikel 64
Överenskommelser i fråga om återkrav
Transportörerna ska vara fria att sinsemellan komma överens
om bestämmelser som avviker från artiklarna 61 och 62.
Règles uniformes concernant le contrat de transport
international ferroviaire des marchandises (CIM, appendice B
à la Convention)
Uniform Rules Concerning the Contract of International
Carriage of Goods by Rail (CIM, appendix B to the
Convention)
Enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport
av gods på järnväg (CIM, bihang B till fördraget)
Titre premier
Généralités
Article premier
Champ d’application
§ 1 Les présentes Règles uniformes s’appliquent à tout
contrat de transport ferroviaire de marchandises à titre
onéreux, lorsque le lieu de la prise en charge de la
marchandise et le lieu prévu pour la livraison sont situés
dans deux Etats membres différents. Il en est ainsi quels que
soient le siège et la nationalité des parties au contrat de
transport.
§ 2 Les présentes Règles uniformes s’appliquent également aux
contrats de transport ferroviaire de marchandises à titre
onéreux, lorsque le lieu de la prise en charge de la
marchandise et le lieu prévu pour la livraison sont situés
dans deux Etats différents dont l’un au moins est un Etat
membre et lorsque les parties au contrat conviennent que le
contrat est soumis à ces Règles uniformes.
§ 3 Lorsqu’un transport international faisant l’objet d’un
contrat unique inclut, en complément au transport
transfrontalier ferroviaire, un transport par route ou par
voie de navigation intérieure en trafic intérieur d’un Etat
membre, les présentes Règles uniformes s’appliquent.
§ 4 Lorsqu’un transport international faisant l’objet d’un
contrat unique inclut, en complément au transport
ferroviaire, un transport maritime ou un transport
transfrontalier par voie de navigation intérieure, les
présentes Règles uniformes s’appliquent si le transport
maritime ou le transport par voie de navigation intérieure
est effectué sur des lignes inscrites sur la liste des lignes
prévue à l’article 24, § 1 de la Convention.
§ 5 Les présentes Règles uniformes ne s’appliquent pas aux
transports effectués entre gares situées sur le territoire
d’Etats limitrophes, lorsque l’infrastructure de ces gares
est gérée par un ou plusieurs gestionnaires d’infrastructure
relevant d’un seul et même de ces Etats.
§ 6 Chaque Etat, Partie à une convention concernant le
transport international ferroviaire direct de marchandises et
de nature comparable aux présentes Règles uniformes, peut,
lorsqu’il adresse une demande d’adhésion à la Convention,
déclarer qu’il n’appliquera ces Règles uniformes qu’aux
transports effectués sur une partie de l’infrastructure
ferroviaire située sur son territoire. Cette partie de
l’infrastructure ferroviaire doit être définie précisément et
être reliée à l’infrastructure ferroviaire d’un Etat membre.
Lorsqu’un Etat a fait la déclaration susvisée, ces Règles
uniformes ne s’appliquent qu’à la condition :
a) que le lieu de la prise en charge de la marchandise ou le
lieu pour la livraison ainsi que l’itinéraire prévus dans le
contrat de transport soient situés sur l’infrastructure
désignée ou
b) que l’infrastructure désignée relie l’infrastructure de
deux Etats membres et qu’elle a été prévue dans le contrat de
transport comme itinéraire pour un transport de transit.
§ 7 L’Etat qui a fait une déclaration conformément au § 6,
peut y renoncer à tout moment en informant le dépositaire.
Cette renonciation prend effet un mois après la date à
laquelle le dépositaire en avise les Etats membres. La
déclaration devient sans effet, lorsque la convention visée
au § 6, première phrase, cesse d’être en vigueur pour cet
Etat.
Article 2
Prescriptions de droit public
Les transports auxquels s’appliquent les présentes Règles
uniformes restent soumis aux prescriptions de droit public,
notamment aux prescriptions relatives au transport des
marchandises dangereuses ainsi gúana prescriptions du droit
douanier et à celles relatives à la protection des animaux.
Article 3
Définitions
Aux fins des présentes Règles uniformes, le terme:
a) “transporteur” désigne le transporteur contractuel, avec
lequel l’expéditeur a conclu le contrat de transport en vertu
de ces Règles uniformes, ou un transporteur subséquent, qui
est responsable sur la base de ce contrat;
b) “transporteur substitué” désigne un transporteur, qui n’a
pas conclu le contrat de transport avec l’expéditeur, mais à
qui le transporteur visé à la lettre a) a confié, en tout ou
en partie, l’exécution du transport ferroviaire;
c) “Conditions générales de transport” désigne les conditions
du transporteur sous forme de conditions générales ou de
tarifs légalement en vigueur dans chaque Etat membre et qui
sont devenues, par la conclusion du contrat de transport,
partie intégrante de celui-ci;
d) “unité de transport intermodal” désigne les conteneurs,
caisses mobiles, semi-remorques ou autres unités de
chargement similaires utilisées en transport intermodal.
Article 4
Dérogations
§ 1 Les Etats membres peuvent conclure des accords qui
prévoient des dérogations aux présentes Règles uniformes pour
les transports effectués exclusivement entre deux gares
situées de part et d’autre de la frontière, lorsqu’il n’y a
pas d’autre gare entre elles.
§ 2 Pour les transports effectués entre deux Etats membres,
transitant par un Etat non membre, les Etats concernés
peuvent conclure des accords qui dérogent aux présentes
Règles uniformes.
§ 3 Les accords visés aux §§ 1 et 2 de même que leur mise en
vigueur sont communiqués à l’Organisation
intergouvernementale pour les transports internationaux
ferroviaires. Le Secrétaire général de l’Organisation en
informe les Etats membres et les entreprises intéressées.
Article 5
Droit contraignant
Sauf clause contraire dans les présentes Règles uniformes,
est nulle et de nul effet toute stipulation qui, directement
ou indirectement, dérogerait à ces Règles uniformes. La
nullité de telles stipulations n’entraîne pas la nullité des
autres dispositions du contrat de transport. Nonobstant cela,
un transporteur peut assumer une responsabilité et des
obligations plus lourdes que celles qui sont prévues par les
présentes Règles uniformes.
Titre II
Conclusion et exécution du contrat de transport
Article 6
Contrat de transport
§ 1 Par le contrat de transport, le transporteur s’engage à
transporter la marchandise à titre onéreux au lieu de
destination et à l’y remettre au destinataire.
§ 2 Le contrat de transport doit être constaté par une lettre
de voiture selon un modèle uniforme. Toutefois, l’absence,
l’irrégularité ou la perte de la lettre de voiture
n’affectent ni l’existence ni la validité du contrat qui
reste soumis aux présentes Règles uniformes.
§ 3 La lettre de voiture est signée par l’expéditeur et le
transporteur. La signature peut être remplacée par un timbre,
une indication de la machine comptable ou toute autre mode
approprié.
§ 4 Le transporteur doit certifier sur le duplicata de la
lettre de voiture de manière appropriée la prise en charge de
la marchandise et doit remettre le duplicata à
l’expéditeur.
§ 5 La lettre de voiture n’a pas la valeur
d’un connaissement.
§ 6 Une lettre de voiture doit être établie pour chaque
envoi. Sauf convention contraire entre l’expéditeur et le
transporteur, une même lettre de voiture ne peut concerner
que le chargement d’un seul wagon.
§ 7 En cas d’un transport empruntant le territoire douanier
de la Communauté européenne ou le territoire, sur lequel est
appliquée la procédure de transit commun, chaque envoi doit
être accompagné d’une lettre de voiture répondant aux
exigences de l’article 7.
§ 8 Les associations internationales des transporteurs
établissent les modèles uniformes de lettre de voiture en
accord avec les associations internationales de la clientèle
et les organismes compétents en matière douanière dans les
Etats membres ainsi qu’avec toute organisation
intergouvernementale d’intégration économique régionale ayant
compétence pour sa propre législation douanière.
§ 9 La lettre de voiture, y compris son duplicata, peut être
établie sous forme d’enregistrement électronique des données,
qui peuvent être transformées en signes d’écriture lisibles.
Les procédés employés pour l’enregistrement et le traitement
des données doivent être équivalents du point de vue
fonctionnel, notamment en ce qui concerne la force probante
de la lettre de voiture représentée par ces données.
Article 7
Teneur de la lettre de voiture
§ 1 La lettre de voiture doit contenir les indications
suivantes:
a) le lieu et la date de son établissement;
b) le nom et l’adresse de l’expéditeur;
c) le nom et l’adresse du transporteur qui a conclu le
contrat de transport;
d) le nom et l’adresse de celui auquel la marchandise est
remise effectivement s’il n’est pas le transporteur visé à la
lettre c);
e) le lieu et la date de la prise en charge de la
marchandise;
f) le lieu de livraison;
g) le nom et l’adresse du destinataire;
h) la dénomination de la nature de la marchandise et du mode
d’emballage, et, pour les marchandises dangereuses, la
dénomination prévue par le Règlement concernant le transport
international ferroviaire des marchandises dangereuses
(RID);
i) le nombre de colis et les signes et numéros particuliers
nécessaires à l’identification des envois de détail;
j) le numéro du wagon, dans le cas de transport par wagons
complets;
k) le numéro du véhicule ferroviaire roulant sur ses propres
roues, s’il est remis au transport en tant que marchandise;
l) en outre, dans le cas d’unités de transport intermodal, la
catégorie, le numéro ou d’autres caractéristiques nécessaires
à leur identification;
m) la masse brute de la marchandise ou la quantité de la
marchandise exprimée sous d’autres formes;
n) une énumération détaillée des documents requis par les
douanes ou d’autres autorités administratives, joints à la
lettre de voiture ou tenus à la disposition du transporteur
auprès d’une autorité dûment désignée ou auprès d’un organe
désigné dans le contrat;
o) les frais afférents au transport (prix de transport, frais
accessoires, droits de douane et autres frais survenant à
partir de la conclusion du contrat jusqu’à la livraison),
dans la mesure où ils doivent être payés par le destinataire
ou toute autre indication que les frais sont dus par le
destinataire;
p) l’indication que le transport est soumis, nonobstant toute
clause contraire, aux présentes Règles uniformes.
§ 2 Le cas échéant, la lettre de voiture doit contenir, en
outre, les indications suivantes:
a) en cas de transport par des transporteurs subséquents, le
transporteur devant livrer la marchandise, alors que celui-ci
a donné son consentement à l’inscription sur la lettre de
voiture;
b) les frais que l’expéditeur prend à sa charge;
c) le montant du remboursement à percevoir lors de la
livraison de la marchandise;
d) la valeur déclarée de la marchandise et le montant
représentant l’intérêt spécial à la livraison;
e) le délai convenu dans lequel le transport doit être
effectué;
f) l’itinéraire convenu;
g) une liste des documents non cités au § 1, lettre n) remis
au transporteur;
h) les inscriptions de l’expéditeur concernant le nombre et
la désignation des sceaux qu’il a apposés sur le wagon.
§ 3 Les parties au contrat de transport peuvent porter sur la
lettre de voiture toute autre indication qu’elles jugent
utile.
Article 8
Responsabilité pour les inscriptions portées sur la lettre de
voiture
§ 1 L’expéditeur répond de tous les frais et dommages
supportés par le transporteur du fait :
a) d’inscriptions par l’expéditeur, sur la lettre de voiture,
de mentions irrégulières, inexactes, incomplètes ou portées
ailleurs qu’à la place réservée à chacune d’elles ou
b) de l’omission par l’expéditeur d’inscriptions prescrites
par le RID.
§ 2 Si, à la demande de l’expéditeur, le transporteur inscrit
des mentions sur la lettre de voiture, il est considéré,
jusqu’à preuve du contraire, comme agissant pour le compte de
l’expéditeur.
§ 3 Si la lettre de voiture ne contient pas l’indication
prévue à l’article 7, § 1, lettre p), le transporteur est
responsable de tous les frais et dommages subis par l’ayant
droit en raison de cette omission.
Article 9
Marchandises dangereuses
Lorsque l’expéditeur a omis les inscriptions prescrites par
le RID, le transporteur peut, à tout moment, selon les
circonstances, décharger ou détruire la marchandise ou la
rendre inoffensive, sans qu’il y ait matière à indemnisation,
sauf s’il a eu connaissance du caractère dangereux de la
marchandise lors de sa prise en charge.
Article 10
Paiement des frais
§ 1 Sauf convention contraire entre l’expéditeur et le
transporteur, les frais (prix de transport, frais
accessoires, droits de douane et autres frais survenant à
partir de la conclusion du contrat jusqu’à la livraison) sont
payés par l’expéditeur.
§ 2 Lorsque, en vertu d’une convention entre l’expéditeur et
le transporteur, les frais sont mis à la charge du
destinataire et que le destinataire n’a pas retiré la lettre
de voiture, ni fait valoir ses droits conformément à
l’article 17, § 3, ni modifié le contrat de transport
conformément à l’article 18, l’expéditeur reste tenu au
paiement des frais.
Article 11
Vérification
§ 1 Le transporteur a le droit de vérifier, à tout moment, si
les conditions de transport ont été respectées et si l’envoi
répond aux inscriptions portées sur la lettre de voiture par
l’expéditeur. Lorsque la vérification porte sur le contenu de
l’envoi, celle-ci se fait dans la mesure du possible en
présence de l’ayant droit; dans les cas où cela n’est pas
possible, le transporteur fait appel à deux témoins
indépendants, à défaut d’autres dispositions dans les lois et
prescriptions de l’Etat où la vérification a lieu.
§ 2 Si l’envoi ne répond pas aux inscriptions portées sur la
lettre de voiture ou si les dispositions relatives au
transport des marchandises admises sous condition n’ont pas
été respectées, le résultat de la vérification doit être
mentionné sur le feuillet de la lettre de voiture qui
accompagne la marchandise, et, si le transporteur détient
encore le duplicata de la lettre de voiture, également sur
celui-ci. Dans ce cas, les frais occasionnés par la
vérification grèvent la marchandise, à moins qu’ils n’aient
été payés immédiatement.
§ 3 Lorsque l’expéditeur effectue le chargement, il a le
droit d’exiger la vérification par le transporteur de l’état
de la marchandise et de son emballage ainsi que de
l’exactitude des énonciations de la lettre de voiture
concernant le nombre de colis, leurs marques et leurs numéros
ainsi que la masse brute ou la quantité autrement indiquée.
Le transporteur n’est obligé de procéder à la vérification
que s’il a les moyens appropriés pour le faire. Le
transporteur peut réclamer le paiement des frais de
vérification. Le résultat des vérifications est consigné sur
la lettre de voiture.
Article 12
Force probante de la lettre de voiture
§ 1 La lettre de voiture fait foi, jusqu’à preuve du
contraire, de la conclusion et des conditions du contrat de
transport et de la prise en charge de la marchandise par le
transporteur.
§ 2 Lorsque le transporteur a effectué le chargement, la
lettre de voiture fait foi, jusqu’à preuve du contraire, de
l’état de la marchandise et de son emballage indiqué sur la
lettre de voiture, ou à défaut de telles indications, du bon
état apparent au moment de la prise en charge par le
transporteur et de l’exactitude des énonciations de la lettre
de voiture concernant le nombre de colis, leurs marques et
leurs numéros ainsi que la masse brute ou la quantité
autrement indiquée.
§ 3 Lorsque l’expéditeur a effectué le chargement, la lettre
de voiture fait foi, jusqu’à preuve du contraire, de l’état
de la marchandise et de son emballage indiqué sur la lettre
de voiture ou à défaut de telles indications du bon état
apparent et de l’exactitude des mentions énoncées au § 2
uniquement dans le cas où le transporteur les a vérifiées et
a inscrit le résultat concordant de sa vérification sur la
lettre de voiture.
§ 4 Cependant, la lettre de voiture ne fait pas foi dans le
cas où elle comporte une réserve motivée. Une réserve peut
être motivée notamment par le fait que le transporteur n’a
pas les moyens appropriés de vérifier si l’envoi répond aux
inscriptions portées sur la lettre de voiture.
Article 13
Chargement et déchargement de la marchandise
§ 1 L’expéditeur et le transporteur conviennent à qui incombe
le chargement et le déchargement de la marchandise. A défaut
d’une telle convention, le chargement et le déchargement
incombent au transporteur pour les colis alors que pour les
wagons complets, le chargement incombe à l’expéditeur et le
déchargement, après la livraison, au destinataire.
§ 2 L’expéditeur est responsable de toutes les conséquences
d’un chargement défectueux effectué par lui et doit notamment
réparer le dommage subi de ce fait par le transporteur. La
preuve du chargement défectueux incombe au transporteur.
Article 14
Emballage
L’expéditeur est responsable envers le transporteur de tous
les dommages et des frais qui auraient pour origine l’absence
ou la défectuosité de l’emballage de la marchandise, à moins
que, la défectuosité étant apparente ou connue du
transporteur au moment de la prise en charge, le transporteur
n’ait pas fait de réserves à son sujet.
Article 15
Accomplissement des formalités administratives
§ 1 En vue de l'accomplissement des formalités, exigées par
les douanes ou par d’autres autorités administratives, avant
la livraison de la marchandise, l'expéditeur doit joindre à
la lettre de voiture ou mettre à la disposition du
transporteur les documents nécessaires et lui fournir tous
les renseignements voulus.
§ 2 Le transporteur n'est pas tenu d'examiner si ces
documents et renseignements sont exacts ou suffisants.
L'expéditeur est responsable envers le transporteur de tous
les dommages qui pourraient résulter de l'absence, de
l'insuffisance ou de l'irrégularité de ces documents et
renseignements, sauf en cas de faute du transporteur.
§ 3 Le transporteur est responsable des conséquences de la
perte ou de l’utilisation irrégulière des documents
mentionnés sur la lettre de voiture et qui accompagnent
celle-ci ou qui lui ont été confiés, à moins que la perte ou
le dommage occasionné par l’utilisation irrégulière de ces
documents a eu pour cause des circonstances que le
transporteur ne pouvait pas éviter et aux conséquences
desquelles il ne pouvait pas obvier. Toutefois, l’éventuelle
indemnité n’excède pas celle prévue en cas de perte de la
marchandise.
§ 4 L'expéditeur, par une inscription portée sur la lettre de
voiture, ou le destinataire qui donne un ordre conformément à
l'article 18, § 3, peut demander:
a) d'assister lui-même à l’accomplissement des formalités
exigées par les douanes ou par d’autres autorités
administratives ou de s'y faire représenter par un
mandataire, pour fournir tous les renseignements et formuler
toutes les observations utiles;
b) d'accomplir lui-même les formalités exigées par les
douanes ou par d’autres autorités administratives ou de les
faire accomplir par un mandataire, dans la mesure où les lois
et prescriptions de l'Etat où elles s'effectuent le
permettent;
c) de procéder au paiement des droits de douane et autres
frais, lorsque lui-même ou son mandataire assiste à
l’accomplissement des formalités exigées par les douanes ou
par d’autres autorités administratives ou les accomplit, dans
la mesure où les lois et prescriptions de l'Etat où elles
s'effectuent le permettent.
Dans ces cas, ni l'expéditeur, ni le destinataire qui a le
droit de disposition, ni leur mandataire ne peuvent prendre
possession de la marchandise.
§ 5 Si, pour l'accomplissement des formalités exigées par les
douanes ou par d’autres autorités administratives,
l'expéditeur a désigné un lieu où les prescriptions en
vigueur ne permettent pas de les accomplir, ou bien s'il a
prescrit, pour ces formalités, tout autre mode de procéder
qui ne peut pas être exécuté, le transporteur opère de la
façon qui lui paraît être la plus favorable aux intérêts de
l'ayant droit, et fait connaître à l'expéditeur les mesures
prises.
§ 6 Si l'expéditeur a pris en charge le paiement des droits
de douane, le transporteur peut accomplir les formalités
douanières à son choix, soit en cours de route, soit au lieu
de destination.
§ 7 Toutefois, le transporteur peut procéder conformément au
§ 5 si le destinataire n'a pas retiré la lettre de voiture
dans le délai prévu par les prescriptions en vigueur au lieu
de destination.
§ 8 L’expéditeur doit se conformer aux prescriptions des
douanes ou d’autres autorités administratives au sujet de
l’emballage et du bâchage des marchandises. Si l’expéditeur
n’a pas emballé ou bâché les marchandises conformément à ces
prescriptions, le transporteur peut y pourvoir; les frais en
résultant grèvent la marchandise.
Article 16
Délais de livraison
§ 1 L'expéditeur et le transporteur conviennent du délai de
livraison. A défaut d'une convention, ce délai ne peut être
supérieur à celui résultant des §§ 2 à 4.
§ 2 Sous réserve des §§ 3 et 4, les délais maxima de
livraison sont les suivants:
a) pour les wagons complets
– délai d'expédition 12 heures,
– délai de transport, par fraction indivisible de 400 km 24
heures;
b) pour les envois de détail
– délai d'expédition 24 heures,
– délai de transport, par fraction indivisible de 200 km 24
heures.
Les distances se rapportent à l’itinéraire convenu, à défaut,
à l’itinéraire le plus court possible.
§ 3 Le transporteur peut fixer des délais supplémentaires
d'une durée déterminée dans les cas suivants:
a) envois empruntant
– des lignes dont l'écartement des rails est différent,
– la mer ou une voie de navigation intérieure,
– une route s'il n'existe pas de liaison ferroviaire;
b) circonstances extraordinaires entraînant un développement
anormal du trafic ou des difficultés anormales
d'exploitation.
La durée des délais supplémentaires doit figurer dans les
Conditions générales de transport.
§ 4 Le délai de livraison commence à courir après la prise en
charge de la marchandise; il est prolongé de la durée du
séjour occasionné sans faute de la part du transporteur. Le
délai de livraison est suspendu les dimanches et jours fériés
légaux.
Article 17
Livraison
§ 1 Le transporteur doit remettre la lettre de voiture et
livrer la marchandise au destinataire, au lieu de livraison
prévu, contre décharge et paiement des créances résultant du
contrat de transport.
§ 2 Sont assimilés à la livraison au destinataire, lorsqu'ils
sont effectués conformément aux prescriptions en vigueur au
lieu de livraison:
a) la remise de la marchandise aux autorités de douane ou
d'octroi dans leurs locaux d'expédition ou dans leurs
entrepôts, lorsque ceux-ci ne se trouvent pas sous la garde
du transporteur;
b) l'entreposage auprès du transporteur de la marchandise ou
son dépôt chez un commissionnaire-expéditeur ou dans un
entrepôt public.
§ 3 Après l'arrivée de la marchandise au lieu de livraison,
le destinataire peut demander au transporteur de lui remettre
la lettre de voiture et de lui livrer la marchandise. Si la
perte de la marchandise est constatée ou si la marchandise
n'est pas arrivée à l'expiration du délai prévu à l'article
29, § 1, le destinataire peut faire valoir en son propre nom,
à l'encontre du transporteur, les droits qui résultent pour
lui du contrat de transport.
§ 4 L'ayant droit peut refuser l'acceptation de la
marchandise, même après réception de la lettre de voiture et
paiement des créances résultant du contrat de transport, tant
qu'il n'a pas été procédé aux vérifications qu'il a requises
en vue de constater un dommage allégué.
§ 5 Pour le surplus, la livraison de la marchandise est
effectuée conformément aux prescriptions en vigueur au lieu
de livraison.
§ 6 Si la marchandise a été livrée sans encaissement
préalable d'un remboursement grevant la marchandise, le
transporteur est tenu d'indemniser l'expéditeur à concurrence
du montant du remboursement, sauf son recours contre le
destinataire.
Article 18
Droit de disposer de la marchandise
§ 1 L'expéditeur a le droit de disposer de la marchandise et
de modifier, par des ordres ultérieurs, le contrat de
transport. Il peut notamment demander au transporteur:
a) d’arrêter le transport de la marchandise;
b) d'ajourner la livraison de la marchandise;
c) de livrer la marchandise à un destinataire différent de
celui inscrit sur la lettre de voiture;
d) de livrer la marchandise à un lieu différent de celui
inscrit sur la lettre de voiture.
§ 2 Le droit pour l'expéditeur, même en possession du
duplicata de la lettre de voiture, de modifier le contrat de
transport s'éteint dans les cas où le destinataire:
a) a retiré la lettre de voiture;
b) a accepté la marchandise;
c) a fait valoir ses droits conformément à l'article 17, §
3;
d) est autorisé, conformément au § 3, à donner des ordres; à
partir de ce moment, le transporteur doit se conformer aux
ordres et aux instructions du destinataire.
§ 3 Le droit de modifier le contrat de transport appartient
au destinataire dès l'établissement de la lettre de voiture,
sauf mention contraire inscrite sur cette lettre par
l’expéditeur.
§ 4 Le droit pour le destinataire de modifier le contrat de
transport s'éteint lorsqu`il:
a) a retiré la lettre de voiture;
b) a accepté la marchandise;
c) a fait valoir ses droits conformément à l'article 17, §
3;
d) a prescrit conformément au § 5 de livrer la marchandise à
un tiers et lorsque celui-ci a fait valoir ses droits
conformément à l'article 17, § 3.
§ 5 Si le destinataire a prescrit de livrer la marchandise à
un tiers, celui-ci n'est pas autorisé à modifier le contrat
de transport.
Article 19
Exercice du droit de disposition
§ 1 Lorsque l'expéditeur ou, dans le cas de l'article 18, §
3, le destinataire, veut modifier, par des ordres ultérieurs,
le contrat de transport, celui-ci doit présenter au
transporteur le duplicata de la lettre de voiture sur lequel
doivent être portées les modifications.
§ 2 L'expéditeur, ou dans le cas de l'article 18, § 3, le
destinataire, doit dédommager le transporteur des frais et du
préjudice qu'entraîne l'exécution des modifications
ultérieures.
§ 3 L’exécution des modifications ultérieures doit être
possible, licite et raisonnablement exigible au moment où les
ordres parviennent à celui qui doit les exécuter et elle ne
doit notamment ni entraver l'exploitation normale de
l'entreprise du transporteur, ni porter préjudice aux
expéditeurs ou destinataires d'autres envois.
§ 4 Les modifications ultérieures ne doivent pas avoir pour
effet de diviser l'envoi.
§ 5 Lorsque, en raison des conditions prévues au § 3, le
transporteur ne peut exécuter les ordres qu'il reçoit, il
doit en aviser immédiatement celui dont émanent les ordres.
§ 6 En cas de faute du transporteur, celui-ci est responsable
des conséquences de l'inexécution ou de l'exécution
défectueuse d'une modification ultérieure. Toutefois,
l'éventuelle indemnité n’excède pas celle prévue en cas de
perte de la marchandise.
§ 7 Le transporteur, qui donne suite aux modifications
ultérieures demandées par l'expéditeur sans exiger la
présentation du duplicata de la lettre de voiture, est
responsable du dommage en résultant envers le destinataire si
le duplicata de la lettre de voiture a été transmis à ce
dernier. Toutefois, l'éventuelle indemnité n’excède pas celle
prévue en cas de perte de la marchandise.
Article 20
Empêchements au transport
§ 1 En cas d'empêchement au transport, le transporteur décide
s'il est préférable de transporter d'office la marchandise en
modifiant l'itinéraire ou s'il convient, dans l'intérêt de
l'ayant droit, de lui demander des instructions en lui
fournissant toutes les informations utiles dont il dispose.
§ 2 Si la continuation du transport n'est pas possible, le
transporteur demande des instructions à celui qui a le droit
de disposer de la marchandise. Si le transporteur ne peut
obtenir des instructions en temps utile, il doit prendre les
mesures qui lui paraissent les plus favorables aux intérêts
de celui qui a le droit de disposer de la marchandise.
Article 21
Empêchements à la livraison
§ 1 En cas d'empêchement à la livraison, le transporteur doit
prévenir sans délai l'expéditeur et lui demander des
instructions, sauf si par une inscription sur la lettre de
voiture l’expéditeur a demandé que la marchandise lui soit
renvoyée d’office s’il survient un empêchement à la
livraison.
§ 2 Lorsque l'empêchement à la livraison cesse avant que les
instructions de l'expéditeur soient parvenues au
transporteur, la marchandise est livrée au destinataire.
L'expéditeur doit en être avisé sans délai.
§ 3 En cas de refus de la marchandise par le destinataire,
l'expéditeur a le droit de donner des instructions, même s'il
ne peut produire le duplicata de la lettre de voiture.
§ 4 Lorsque l'empêchement à la livraison intervient après que
le destinataire a modifié le contrat de transport
conformément à l'article 18, §§ 3 à 5, le transporteur doit
aviser ce destinataire.
Article 22
Conséquences des empêchements au transport et à la
livraison
§ 1 Le transporteur a droit au remboursement des
frais que lui cause:
a) sa demande d'instructions,
b) l'exécution des instructions reçues,
c) le fait que les instructions demandées ne lui parviennent
pas ou pas à temps,
d) le fait qu’il a pris une décision conformément à l’article
20, § 1, sans avoir demandé des instructions,
à moins que ces frais ne soient la conséquence de sa faute.
Il peut notamment percevoir le prix de transport applicable
par l'itinéraire emprunté et dispose des délais
correspondants à ce dernier.
§ 2 Dans les cas visés à l'article 20, § 2 et à l'article 21,
§ 1, le transporteur peut décharger immédiatement la
marchandise aux frais de l'ayant droit. Après ce
déchargement, le transport est réputé terminé. Le
transporteur assume alors la garde de la marchandise pour le
compte de l’ayant droit. Il peut toutefois confier la
marchandise à un tiers et n'est alors responsable que du
choix judicieux de ce tiers. La marchandise reste grevée des
créances résultant du contrat de transport et de tous autres
frais.
§ 3 Le transporteur peut faire procéder à la vente de la
marchandise sans attendre d'instructions de l'ayant droit
lorsque la nature périssable ou l'état de la marchandise le
justifie ou lorsque les frais de garde sont disproportionnés
par rapport à la valeur de la marchandise. Dans les autres
cas, il peut également faire procéder à la vente lorsque,
dans un délai raisonnable, il n'a pas reçu de l'ayant droit
des instructions contraires dont l'exécution puisse
équitablement être exigée.
§ 4 Si la marchandise a été vendue, le produit de la vente,
déduction faite des frais grevant la marchandise, doit être
mis à la disposition de l'ayant droit. Si le produit est
inférieur à ces frais, l'expéditeur doit payer la
différence.
§ 5 La façon de procéder en cas de vente est déterminée par
les lois et les prescriptions en vigueur au lieu où se trouve
la marchandise, ou par les usages de ce lieu.
§ 6 Si, en cas d’empêchement au transport ou à la livraison,
l’expéditeur ne donne pas d’instructions en temps utile et si
l’empêchement au transport ou à la livraison ne peut être
supprimé conformément aux §§ 2 et 3, le transporteur peut
renvoyer la marchandise à l’expéditeur ou, si justifié, la
détruire, aux frais de ce dernier.
Titre III
Responsabilité
Article 23
Fondement de la responsabilité
§ 1 Le transporteur est responsable du dommage résultant de
la perte totale ou partielle et de l'avarie de la marchandise
survenues à partir de la prise en charge de la marchandise
jusqu'à la livraison, ainsi que du dommage résultant du
dépassement du délai de livraison, quelle que soit
l’infrastructure ferroviaire utilisée.
§ 2 Le transporteur est déchargé de cette responsabilité dans
la mesure où la perte, l'avarie ou le dépassement du délai de
livraison a eu pour cause une faute de l'ayant droit, un
ordre de celui-ci ne résultant pas d'une faute du
transporteur, un vice propre de la marchandise (détérioration
intérieure, déchet de route, etc.) ou des circonstances que
le transporteur ne pouvait pas éviter et aux conséquences
desquelles il ne pouvait pas obvier.
§ 3 Le transporteur est déchargé de cette responsabilité dans
la mesure où la perte ou l'avarie résulte des risques
particuliers inhérents à un ou plusieurs des faits
ci-après:
a) transport effectué en wagon découvert en vertu
des Conditions générales de transport ou lorsque cela a été
expressément convenu et inscrit sur la lettre de voiture;
sous réserve des dommages subis par les marchandises à la
suite d'influences atmosphériques, les marchandises chargées
en unités de transport intermodal et dans des véhicules
routiers fermés acheminés par des wagons ne sont pas
considérées comme étant transportées en wagon découvert; si,
pour le transport des marchandises en wagons découverts,
l’expéditeur utilise des bâches, le transporteur assume la
même responsabilité que celle qui lui incombe pour le
transport en wagons découverts non bâchés, même s’il s’agit
des marchandises qui, selon les Conditions générales de
transport, ne sont pas transportées en wagons découverts;
b) absence ou défectuosité de l'emballage pour les
marchandises exposées par leur nature à des pertes ou des
avaries quand elles ne sont pas emballées ou sont mal
emballées;
c) chargement des marchandises par l'expéditeur ou
déchargement par le destinataire;
d) nature de certaines marchandises exposées, par des causes
inhérentes à celle-ci même, à la perte totale ou partielle ou
à l'avarie notamment par bris, rouille, détérioration
intérieure et spontanée, dessiccation, déperdition;
e) désignation ou numérotation irrégulière, inexacte ou
incomplète de colis;
f) transport d'animaux vivants;
g) transport qui, en vertu des dispositions applicables ou de
conventions entre l'expéditeur et le transporteur et
indiquées sur la lettre de voiture, doit être effectué sous
escorte, si la perte ou l'avarie résulte d'un risque que
l'escorte avait pour but d'éviter.
Article 24
Responsabilité en cas de transport de véhicules ferroviaires
en tant que marchandise
§ 1 Dans le cas de transport de véhicules ferroviaires
roulant sur leurs propres roues et remis au transport en tant
que marchandise, le transporteur répond du dommage résultant
de la perte ou de l’avarie du véhicule ou de ses pièces
survenue à partir de la prise en charge jusqu’à la livraison
ainsi que du dommage résultant du dépassement du délai de
livraison, à moins qu’il ne prouve que le dommage ne résulte
pas de sa faute.
§ 2 Le transporteur ne répond pas du dommage résultant de la
perte des accessoires qui ne sont pas inscrits sur les deux
côtés du véhicule ou non mentionnés sur l’inventaire qui
l’accompagne.
Article 25
Charge de la preuve
§ 1 La preuve que la perte, l'avarie ou le dépassement du
délai de livraison a eu pour cause un des faits prévus à
l'article 23, § 2 incombe au transporteur.
§ 2 Lorsque le transporteur établit que la perte ou l'avarie
a pu résulter, étant donné les circonstances de fait, d'un ou
de plusieurs des risques particuliers prévus à l'article 23,
§ 3, il y a présomption qu'elle en résulte. L'ayant droit
conserve toutefois le droit de prouver que le dommage n'a pas
eu pour cause, totalement ou partiellement, l'un de ces
risques.
§ 3 La présomption selon le § 2 n'est pas applicable dans le
cas prévu à l'article 23, § 3, lettre a) s'il y a perte d'une
importance anormale ou perte de colis.
Article 26
Transporteurs subséquents
Lorsqu’un transport faisant l’objet d’un contrat de transport
unique est effectué par plusieurs transporteurs subséquents,
chaque transporteur prenant en charge la marchandise avec la
lettre de voiture participe au contrat de transport
conformément aux stipulations de la lettre de voiture et
assume les obligations qui en découlent. Dans ce cas, chaque
transporteur répond de l’exécution du transport sur le
parcours total jusqu’à la livraison.
Article 27
Transporteur substitué
§ 1 Lorsque le transporteur a confié, en tout ou en partie,
l'exécution du transport à un transporteur substitué, que ce
soit ou non dans l'exercice d'une faculté qui lui est
reconnue dans le contrat de transport, le transporteur n'en
demeure pas moins responsable de la totalité du transport.
§ 2 Toutes les dispositions des présentes Règles uniformes
régissant la responsabilité du transporteur s'appliquent
également à la responsabilité du transporteur substitué pour
le transport effectué par ses soins. Les articles 36 et 41
s'appliquent lorsqu'une action est intentée contre les agents
et toutes autres personnes au service desquelles le
transporteur substitué recourt pour l’exécution du
transport.
§ 3 Toute convention particulière par laquelle le
transporteur assume des obligations qui ne lui incombent pas
en vertu des présentes Règles uniformes ou renonce à des
droits qui lui sont conférés par ces Règles uniformes est
sans effet à l'égard du transporteur substitué qui ne l'a pas
acceptée expressément et par écrit. Que le transporteur
substitué ait ou non accepté cette convention, le
transporteur reste néanmoins lié par les obligations ou les
renonciations qui résultent de ladite convention
particulière.
§ 4 Lorsque et pour autant que le transporteur et le
transporteur substitué sont responsables, leur responsabilité
est solidaire.
§ 5 Le montant total de l’indemnité dû par le transporteur,
le transporteur substitué ainsi que leurs agents et les
autres personnes au service desquelles ils recourent pour
l´exécution du transport, n’excède pas les limites prévues
aux présentes Règles uniformes.
§ 6 Le présent article ne porte pas atteinte aux droits de
recours pouvant exister entre le transporteur et le
transporteur substitué.
Article 28
Présomption de dommage en cas de réexpédition
§ 1 Lorsqu'un envoi expédié conformément aux présentes Règles
uniformes a fait l'objet d'une réexpédition soumise à ces
mêmes Règles et qu'une perte partielle ou une avarie est
constatée après cette réexpédition, il y a présomption
qu'elle s'est produite sous l'empire du dernier contrat de
transport, si l'envoi est resté sous la garde du transporteur
et a été réexpédié tel qu'il est arrivé au lieu de
réexpédition.
§ 2 Cette présomption est également applicable lorsque le
contrat de transport antérieur à la réexpédition n'était pas
soumis aux présentes Règles uniformes, si celles-ci avaient
été applicables en cas d'expédition directe entre le premier
lieu d'expédition et le dernier lieu de destination.
§ 3 Cette présomption est en outre applicable lorsque le
contrat de transport antérieur à la réexpédition était soumis
à une convention concernant le transport international
ferroviaire direct de marchandises et de nature comparable
aux présentes Règles uniformes, et lorsque cette convention
contient une même présomption de droit en faveur des envois
expédiés conformément à ces Règles uniformes.
Article 29
Présomption de perte de la marchandise
§ 1 L'ayant droit peut, sans avoir à fournir d'autres
preuves, considérer la marchandise comme perdue quand elle
n'a pas été livrée au destinataire ou tenue à sa disposition
dans les trente jours qui suivent l'expiration des délais de
livraison.
§ 2 L'ayant droit, en recevant le paiement de l'indemnité
pour la marchandise perdue, peut demander par écrit à être
avisé sans délai dans le cas où la marchandise est retrouvée
au cours de l'année qui suit le paiement de l'indemnité. Le
transporteur donne acte par écrit de cette demande.
§ 3 Dans les trente jours qui suivent la réception de l'avis
visé au § 2, l'ayant droit peut exiger que la marchandise lui
soit livrée contre paiement des créances résultant du contrat
de transport et contre restitution de l'indemnité reçue,
déduction faite, le cas échéant, des frais qui auraient été
compris dans cette indemnité. Néanmoins, il conserve ses
droits à indemnité pour dépassement du délai de livraison
prévu aux articles 33 et 35.
§ 4 A défaut soit de la demande visée au § 2, soit
d'instructions données dans le délai prévu au § 3, ou encore
si la marchandise est retrouvée plus d'un an après le
paiement de l'indemnité, le transporteur en dispose
conformément aux lois et prescriptions en vigueur au lieu où
se trouve la marchandise.
Article 30
Indemnité en cas de perte
§ 1 En cas de perte totale ou partielle de la marchandise, le
transporteur doit payer, à l'exclusion de tous autres
dommages-intérêts, une indemnité calculée d'après le cours à
la bourse, à défaut d'après le prix courant sur le marché et,
à défaut de l'un et de l'autre, d'après la valeur usuelle des
marchandises de mêmes nature et qualité, aux jour et lieu où
la marchandise a été prise en charge.
§ 2 L'indemnité n’excède pas 17 unités de compte par
kilogramme manquant de masse brute.
§ 3 En cas de perte d’un véhicule ferroviaire, roulant sur
ses propres roues et remis au transport en tant que
marchandise, ou d’une unité de transport intermodal, ou de
leurs pièces, l’indemnité est limitée, à l’exclusion de tous
autres dommages-intérêts, à la valeur usuelle du véhicule ou
de l’unité de transport intermodal ou de leurs pièces, aux
jour et lieu de la perte. S’il est impossible de constater le
jour ou le lieu de la perte, l’indemnité est limitée à la
valeur usuelle aux jour et lieu de la prise en charge.
§ 4 Le transporteur doit restituer, en outre, le prix de
transport, les droits de douane acquittés et les autres
sommes déboursées en relation avec le transport de la
marchandise perdue, à l’exception des droits d’accises
portant sur des marchandises circulant en suspension de tels
droits.
Article 31
Responsabilité en cas de déchet de route
§ 1 En ce qui concerne les marchandises qui, en raison de
leur nature, subissent généralement un déchet de route par le
seul fait du transport, le transporteur ne répond que de la
partie du déchet qui dépasse, quel que soit le parcours
effectué, les tolérances ci-dessous:
a) deux pour cent de la masse pour les marchandises liquides
ou remises au transport à l'état humide;
b) un pour cent de la masse pour les marchandises sèches.
§ 2 La restriction de responsabilité prévue au § 1 ne peut
être invoquée s'il est prouvé, étant donné les circonstances
de fait, que la perte ne résulte pas des causes qui
justifient la tolérance.
§ 3 Dans le cas où plusieurs colis sont transportés avec une
seule lettre de voiture, le déchet de route est calculé pour
chaque colis lorsque sa masse au départ est indiquée
séparément sur la lettre de voiture ou peut être constatée
d'une autre manière.
§ 4 En cas de perte totale de la marchandise ou en cas de
perte de colis, il n'est fait aucune déduction résultant du
déchet de route pour le calcul de l'indemnité.
§ 5 Cet article ne déroge pas aux articles 23 et 25.
Article 32
Indemnité en cas d'avarie
§ 1 En cas d'avarie de la marchandise, le transporteur doit
payer, à l'exclusion de tous autres dommages-intérêts, une
indemnité équivalente à la dépréciation de la marchandise.
Son montant est calculé en appliquant à la valeur de la
marchandise définie conformément à l'article 30, le
pourcentage de dépréciation constaté au lieu de
destination.
§ 2 L'indemnité n’excède pas:
a) le montant qu'elle aurait atteint en cas de perte totale,
si la totalité de l'envoi est dépréciée par l'avarie;
b) le montant qu'elle aurait atteint en cas de perte de la
partie dépréciée, si une partie seulement de l'envoi est
dépréciée par l'avarie.
§ 3 En cas d’avarie d’un véhicule ferroviaire, roulant sur
ses propres roues et remis au transport en tant que
marchandise, ou d’une unité de transport intermodal, ou de
leurs pièces, l’indemnité est limitée, à l’exclusion de tous
autres dommages-intérêts, au coût de la remise en état.
L’indemnité n’excède pas le montant dû en cas de perte.
§ 4 Le transporteur doit restituer, en outre, dans la
proportion déterminée au § 1, les frais prévus à l'article
30, § 4.
Article 33
Indemnité en cas de dépassement du délai de livraison
§ 1 Si un dommage, y compris une avarie, résulte du
dépassement du délai de livraison, le transporteur doit payer
une indemnité qui n’excède pas le quadruple du prix de
transport.
§ 2 En cas de perte totale de la marchandise, l'indemnité
prévue au § 1 ne se cumule pas avec celle prévue à l'article
30.
§ 3 En cas de perte partielle de la marchandise, l'indemnité
prévue au § 1 n’excède pas le quadruple du prix de transport
de la partie non perdue de l'envoi.
§ 4 En cas d'avarie de la marchandise ne résultant pas du
dépassement du délai de livraison, l'indemnité prévue au § 1
se cumule, s'il y a lieu, avec celle prévue à l'article 32.
§ 5 En aucun cas, le cumul de l'indemnité prévue au § 1 avec
celles prévues aux articles 30 et 32 ne donne lieu au
paiement d'une indemnité excédant celle qui serait due en cas
de perte totale de la marchandise.
§ 6 Lorsque, conformément à l'article 16, § 1, le délai de
livraison est établi par convention, celle-ci peut prévoir
d'autres modalités d'indemnisation que celles prévues au § 1.
Si, dans ce cas, les délais de livraison prévus à l'article
16, §§ 2 à 4 sont dépassés, l'ayant droit peut demander soit
l'indemnité prévue par la convention précitée, soit celle
prévue aux §§ 1 à 5.
Article 34
Dédommagement en cas de déclaration de valeur
L’expéditeur et le transporteur peuvent convenir que
l’expéditeur déclare, sur la lettre de voiture, une valeur de
la marchandise excédant la limite prévue à l'article 30, § 2.
Dans ce cas, le montant déclaré se substitue à cette
limite.
Article 35
Dédommagement en cas de déclaration d'intérêt à la
livraison
L’expéditeur et le transporteur peuvent convenir
que l’expéditeur inscrive, sur la lettre de voiture, le
montant en chiffres d’un intérêt spécial à la livraison, pour
le cas de perte ou d'avarie et pour celui du dépassement du
délai de livraison. En cas de déclaration d’intérêt à la
livraison, il peut être demandé outre les indemnités prévues
aux articles 30, 32 et 33, la réparation du dommage
supplémentaire prouvé jusqu'à concurrence du montant
déclaré.
Article 36
Déchéance du droit d'invoquer les limites de responsabilité
Les limites de responsabilité prévues à l’article 15, § 3, à
l’article 19, §§ 6 et 7 et aux articles 30, 32 à 35 ne
s'appliquent pas, s'il est prouvé que le dommage résulte d'un
acte ou d'une omission que le transporteur a commis, soit
avec l'intention de provoquer un tel dommage, soit
témérairement et avec conscience qu'un tel dommage en
résultera probablement.
Article 37
Conversion et intérêts
§ 1 Lorsque le calcul de l'indemnité implique la conversion
des sommes exprimées en unités monétaires étrangères,
celle-ci est faite d'après le cours aux jour et lieu du
paiement de l'indemnité.
§ 2 L'ayant droit peut demander des intérêts de l'indemnité,
calculés à raison de cinq pour cent l'an, à partir du jour de
la réclamation prévue à l'article 43 ou, s'il n'y a pas eu de
réclamation, du jour de la demande en justice.
§ 3 Si l'ayant droit ne remet pas au transporteur, dans un
délai convenable qui lui est fixé, les pièces justificatives
nécessaires pour la liquidation définitive de la réclamation,
les intérêts ne courent pas entre l'expiration du délai fixé
et la remise effective de ces pièces.
Article 38
Responsabilité en trafic fer-mer
§ 1 Dans les transports fer-mer empruntant les lignes
maritimes visées à l'article 24, § 1 de la Convention, chaque
Etat membre peut, en demandant que la mention utile soit
portée sur la liste des lignes soumises aux présentes Règles
uniformes, ajouter l'ensemble des causes d'exonération
ci-après mentionnées à celles prévues à l'article 23:
a) incendie, à condition que le transporteur fasse la preuve
qu'il n'a pas été causé par son fait ou sa faute, par ceux du
capitaine, des marins, du pilote ou de ses préposés;
b) sauvetage ou tentative de sauvetage de vies ou de biens en
mer;
c) chargement de la marchandise sur le pont du navire, à
condition qu'elle ait été chargée sur le pont avec le
consentement de l'expéditeur donné sur la lettre de voiture
et qu'elle ne soit pas sur wagon;
d) périls, dangers ou accidents de la mer ou d'autres eaux
navigables.
§ 2 Le transporteur ne peut se prévaloir des causes
d’exonération visées au § 1 que s'il fait la preuve que la
perte, l'avarie ou le dépassement du délai de livraison est
survenu sur le parcours maritime, depuis le chargement de la
marchandise à bord du navire jusqu'à son déchargement du
navire.
§ 3 Lorsque le transporteur se prévaut des causes
d'exonération visées au § 1, il reste néanmoins responsable
si l'ayant droit fait la preuve que la perte, l'avarie ou le
dépassement du délai de livraison est dû à une faute du
transporteur, du capitaine, des marins, du pilote ou des
préposés du transporteur.
§ 4 Lorsqu'un même parcours maritime est desservi par
plusieurs entreprises inscrites sur la liste des lignes
conformément à l'article 24, § 1 de la Convention, le régime
de responsabilité applicable à ce parcours doit être le même
pour toutes ces entreprises. En outre, lorsque ces
entreprises ont été inscrites sur la liste à la demande de
plusieurs Etats membres l'adoption de ce régime doit au
préalable faire l'objet d'un accord entre ces Etats.
§ 5 Les mesures prises en conformité des §§ 1 et 4 sont
communiquées au Secrétaire général. Elles entrent en vigueur,
au plus tôt, à l'expiration d'un délai de trente jours à
partir du jour auquel le Secrétaire général les notifie aux
autres Etats membres. Les envois en cours de route ne sont
pas affectés par lesdites mesures.
Article 39
Responsabilité en cas d'accident nucléaire
Le transporteur est déchargé de la responsabilité qui lui
incombe en vertu des présentes Règles uniformes lorsque le
dommage a été causé par un accident nucléaire et qu'en
application des lois et prescriptions d'un Etat réglant la
responsabilité dans le domaine de l'énergie nucléaire,
l'exploitant d'une installation nucléaire ou une autre
personne qui lui est substituée est responsable de ce
dommage.
Article 40
Personnes dont répond le transporteur
Le transporteur est responsable de ses agents et des autres
personnes au service desquelles il recourt pour l’exécution
du transport lorsque ces agents ou ces autres personnes
agissent dans l’exercice de leurs fonctions. Les
gestionnaires de l’infrastructure ferroviaire sur laquelle
est effectué le transport sont considérés comme des personnes
au service desquelles le transporteur recourt pour
l’exécution du transport.
Article 41
Autres actions
§ 1 Dans tous les cas où les présentes Règles uniformes
s'appliquent, toute action en responsabilité, à quelque titre
que ce soit, ne peut être exercée contre le transporteur que
dans les conditions et limitations de ces Règles uniformes.
§ 2 Il en est de même pour toute action exercée contre les
agents et les autres personnes dont le transporteur répond en
vertu de l'article 40.
Titre IV
Exercice des droits
Article 42
Procès-verbal de constatation
§ 1 Lorsqu'une perte partielle ou une avarie est découverte
ou présumée par le transporteur ou que l'ayant droit en
allègue l'existence, le transporteur doit dresser sans délai
et, si possible, en présence de l'ayant droit un
procès-verbal constatant, suivant la nature du dommage,
l'état de la marchandise, sa masse et, autant que possible,
l'importance du dommage, sa cause et le moment où il s'est
produit.
§ 2 Une copie du procès-verbal de constatation doit être
remise gratuitement à l'ayant droit.
§ 3 Lorsque l'ayant droit n'accepte pas les constatations du
procès-verbal, il peut demander que l'état et la masse de la
marchandise ainsi que la cause et le montant du dommage
soient constatés par un expert nommé par les parties au
contrat de transport ou par voie judiciaire. La procédure est
soumise aux lois et prescriptions de l'Etat où la
constatation a lieu.
Article 43
Réclamations
§ 1 Les réclamations relatives au contrat de transport
doivent être adressées par écrit au transporteur contre qui
l'action judiciaire peut être exercée.
§ 2 Le droit de présenter une réclamation appartient aux
personnes qui ont le droit d'actionner le transporteur.
§ 3 L'expéditeur, pour présenter la réclamation, doit
produire le duplicata de la lettre de voiture. A défaut, il
doit produire l'autorisation du destinataire ou apporter la
preuve que celui-ci a refusé la marchandise.
§ 4 Le destinataire, pour présenter la réclamation, doit
produire la lettre de voiture si elle lui a été remise.
§ 5 La lettre de voiture, le duplicata et les autres pièces
que l'ayant droit juge utile de joindre à la réclamation
doivent être présentés soit en originaux, soit en copies, le
cas échéant, dûment certifiées conformes si le transporteur
le demande.
§ 6 Lors du règlement de la réclamation, le transporteur peut
exiger la présentation en original de la lettre de voiture,
du duplicata ou du bulletin de remboursement en vue d'y
porter la constatation du règlement.
Article 44
Personnes qui peuvent actionner le transporteur
§ 1 Sous réserve des §§ 3 et 4, les actions judiciaires
fondées sur le contrat de transport appartiennent:
a) à l'expéditeur jusqu'au moment où le destinataire a
1. retiré la lettre de voiture,
2. accepté la marchandise ou
3. fait valoir les droits qui lui appartiennent en vertu de
l'article 17, § 3 ou de l'article 18, § 3;
b) au destinataire à partir du moment où il a
1. retiré la lettre de voiture,
2. accepté la marchandise ou
3. fait valoir les droits qui lui appartiennent en vertu de
l'article 17, § 3 ou de l'article 18, § 3.
§ 2 Le droit du destinataire d'exercer une action judiciaire
est éteint dès que la personne désignée par le destinataire
conformément à l'article 18, § 5 a retiré la lettre de
voiture, accepté la marchandise ou fait valoir les droits qui
lui appartiennent en vertu de l'article 17, § 3.
§ 3 L'action judiciaire en restitution d'une somme payée en
vertu du contrat de transport n'appartient qu'à celui qui a
effectué le paiement.
§ 4 L'action judiciaire relative aux remboursements
n'appartient qu'à l'expéditeur.
§ 5 L'expéditeur, pour exercer les actions judiciaires, doit
produire le duplicata de la lettre de voiture. A défaut, il
doit produire l'autorisation du destinataire ou apporter la
preuve que celui-ci a refusé la marchandise. Au besoin,
l'expéditeur doit prouver l'absence ou la perte de la lettre
de voiture.
§ 6 Le destinataire, pour exercer les actions judiciaires,
doit produire la lettre de voiture si elle lui a été
remise.
Article 45
Transporteurs qui peuvent être actionnés
§ 1 Les actions judiciaires fondées sur le contrat de
transport peuvent être exercées, sous réserve des §§ 3 et 4,
uniquement contre le premier ou le dernier transporteur ou
contre celui qui exécutait la partie du transport au cours de
laquelle s'est produit le fait générateur de l'action.
§ 2 Lorsque, dans le cas de transports exécutés par des
transporteurs subséquents, le transporteur devant livrer la
marchandise est inscrit avec son consentement sur la lettre
de voiture, celui-ci peut être actionné conformément au § 1,
même s'il n'a reçu ni la marchandise, ni la lettre de
voiture.
§ 3 L'action judiciaire en restitution d'une somme payée en
vertu du contrat de transport peut être exercée contre le
transporteur qui a perçu cette somme ou contre celui au
profit duquel elle a été perçue.
§ 4 L'action judiciaire relative aux remboursements peut être
exercée uniquement contre le transporteur qui a pris en
charge la marchandise au lieu d'expédition.
§ 5 L'action judiciaire peut être exercée contre un
transporteur autre que ceux visés aux §§ 1 à 4, lorsqu'elle
est présentée comme demande reconventionnelle ou comme
exception dans l'instance relative à une demande principale
fondée sur le même contrat de transport.
§ 6 Dans la mesure où les présentes Règles uniformes
s’appliquent au transporteur substitué, celui-ci peut
également être actionné.
§ 7 Si le demandeur a le choix entre plusieurs transporteurs,
son droit d'option s'éteint dès que l'action judiciaire est
intentée contre l'un d’eux; cela vaut également si le
demandeur a le choix entre un ou plusieurs transporteurs et
un transporteur substitué.
Article 46
For
§ 1 Les actions judiciaires fondées sur les présentes Règles
uniformes peuvent être intentées devant les juridictions des
Etats membres désignées d'un commun accord par les parties ou
devant la juridiction de l’Etat sur le territoire duquel :
a) le défendeur a son domicile ou sa résidence habituelle,
son siège principal ou la succursale ou l'agence qui a conclu
le contrat de transport, ou
b) le lieu de la prise en charge de la marchandise ou celui
prévu pour la livraison est situé.
D’autres juridictions ne peuvent être saisies.
§ 2 Lorsqu’une action fondée sur les présentes Règles
uniformes est en instance devant une juridiction compétente
aux termes du § 1, ou lorsque dans un tel litige un jugement
a été prononcé par une telle juridiction, il ne peut être
intenté aucune nouvelle action judiciaire pour la même cause
entre les mêmes parties à moins que la décision de la
juridiction devant laquelle la première action a été intentée
ne soit pas susceptible d'être exécutée dans l’Etat où la
nouvelle action est intentée.
Article 47
Extinction de l'action
§ 1 L'acceptation de la marchandise par l'ayant droit éteint
toute action contre le transporteur, née du contrat de
transport, en cas de perte partielle, d'avarie ou de
dépassement du délai de livraison.
§ 2 Toutefois, l'action n'est pas éteinte :
a) en cas de perte partielle ou d'avarie, si
1. la perte ou l'avarie a été constatée conformément à
l'article 42 avant l'acceptation de la marchandise par
l'ayant droit;
2. la constatation qui aurait dû être faite conformément à
l'article 42 n'a été omise que par la faute du
transporteur;
b) en cas de dommage non apparent dont l'existence est
constatée après l'acceptation de la marchandise par l'ayant
droit, si celui-ci
1. demande la constatation conformément à l'article 42
immédiatement après la découverte du dommage et au plus tard
dans les sept jours qui suivent l'acceptation de la
marchandise, et
2. prouve, en outre, que le dommage s'est produit entre la
prise en charge de la marchandise et la livraison;
c) en cas de dépassement du délai de livraison, si l'ayant
droit a, dans les soixante jours, fait valoir ses droits
auprès de l'un des transporteurs visés à l'article 45, § 1;
d) si l'ayant droit prouve que le dommage résulte d'un acte
ou d'une omission commis soit avec l'intention de provoquer
un tel dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un
tel dommage en résultera probablement.
§ 3 Si la marchandise a été réexpédiée conformément à
l'article 28, les actions en cas de perte partielle ou
d'avarie nées de l'un des contrats de transport antérieurs
s'éteignent comme s'il s'agissait d'un contrat unique.
Article 48
Prescription
§ 1 L'action née du contrat de transport est prescrite par un
an. Toutefois, la prescription est de deux ans s'il s'agit de
l'action:
a) en versement d'un remboursement perçu du destinataire par
le transporteur;
b) en versement du produit d'une vente effectuée par le
transporteur;
c) en raison d'un dommage résultant d'un acte ou d'une
omission commis soit avec l'intention de provoquer un tel
dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un tel
dommage en résultera probablement;
d) fondée sur l'un des contrats de transport antérieurs à la
réexpédition, dans le cas prévu à l'article 28.
§ 2 La prescription court pour l'action:
a) en indemnité pour perte totale: du trentième jour qui suit
l'expiration du délai de livraison;
b) en indemnité pour perte partielle, avarie ou dépassement
du délai de livraison: du jour où la livraison a eu lieu;
c) dans tous les autres cas: du jour où le droit peut être
exercé.
d) Le jour indiqué comme point de départ de la prescription
n’est jamais compris dans le délai.
§ 3 La prescription est suspendue par une réclamation écrite
conformément à l'article 43, jusqu'au jour où le transporteur
rejette la réclamation par écrit et restitue les pièces qui y
sont jointes. En cas d'acceptation partielle de la
réclamation, la prescription reprend son cours pour la partie
de la réclamation qui reste litigieuse. La preuve de la
réception de la réclamation ou de la réponse et celle de la
restitution des pièces sont à la charge de la partie qui
invoque ce fait. Les réclamations ultérieures ayant le même
objet ne suspendent pas la prescription.
§ 4 L'action prescrite ne peut plus être exercée, même sous
forme d'une demande reconventionnelle ou d'une exception.
§ 5 Par ailleurs, la suspension et l'interruption de la
prescription sont réglées par le droit national.
Titre V
Rapports des transporteurs entre eux
Article 49
Décompte
§ 1 Tout transporteur qui a encaissé soit au départ, soit à
l'arrivée, les frais ou autres créances résultant du contrat
de transport ou qui aurait dû encaisser ces frais ou autres
créances, doit payer aux transporteurs intéressés la part qui
leur revient. Les modalités de paiement sont fixées par
convention entre les transporteurs.
§ 2 L’article 12 s'applique également aux relations entre
transporteurs subséquents.
Article 50
Droit de recours
§ 1 Le transporteur qui a payé une indemnité en vertu des
présentes Règles uniformes, a un droit de recours contre les
transporteurs ayant participé au transport conformément aux
dispositions suivantes:
a) le transporteur qui a causé le dommage en est seul
responsable;
b) lorsque le dommage a été causé par plusieurs
transporteurs, chacun d'eux répond du dommage qu'il a causé;
si la distinction est impossible, l'indemnité est répartie
entre eux conformément à la lettre c);
c) s'il ne peut être prouvé lequel des transporteurs a causé
le dommage, l'indemnité est répartie entre tous les
transporteurs ayant participé au transport, à l'exception de
ceux qui prouvent que le dommage n'a pas été causé par eux;
la répartition est faite proportionnellement à la part du
prix de transport qui revient à chacun des transporteurs.
§ 2 Dans le cas d'insolvabilité de l'un de ces transporteurs,
la part lui incombant et non payée par lui est répartie entre
tous les autres transporteurs ayant participé au transport,
proportionnellement à la part du prix de transport qui
revient à chacun d'eux.
Article 51
Procédure de recours
§ 1 Le bien-fondé du paiement effectué par le transporteur
exerçant un recours en vertu de l'article 50 ne peut être
contesté par le transporteur contre lequel le recours est
exercé, lorsque l'indemnité a été fixée judiciairement et que
ce dernier transporteur, dûment assigné, a été mis à même
d'intervenir au procès. Le juge, saisi de l'action
principale, fixe les délais impartis pour la signification de
l'assignation et pour l'intervention.
§ 2 Le transporteur qui exerce son recours doit former sa
demande dans une seule et même instance contre tous les
transporteurs avec lesquels il n'a pas transigé, sous peine
de perdre son recours contre ceux qu'il n'aurait pas
assignés.
§ 3 Le juge doit statuer par un seul et même jugement sur
tous les recours dont il est saisi.
§ 4 Le transporteur qui désire faire valoir son droit de
recours peut saisir les juridictions de l’Etat sur le
territoire duquel un des transporteurs participant au
transport a son siège principal ou la succursale ou l'agence
qui a conclu le contrat de transport.
§ 5 Lorsque l'action doit être intentée contre plusieurs
transporteurs, le transporteur qui exerce le droit de recours
peut choisir entre les juridictions compétentes selon le § 4,
celle devant laquelle il introduira son recours.
§ 6 Des recours ne peuvent pas être introduits dans
l’instance relative à la demande en indemnité exercée par
l’ayant droit au contrat de transport.
Article 52
Conventions au sujet des recours
Les transporteurs sont libres de convenir entre eux de
dispositions dérogeant aux articles 49 et 50.
Title I
General Provisions
Article 1
Scope
§ 1 These Uniform Rules shall apply to every contract of
carriage of goods by rail for reward when the place of taking
over of the goods and the place designated for delivery are
situated in two different Member States, irrespective of the
place of business and the nationality of the parties to the
contract of carriage.
§ 2 These Uniform Rules shall apply also to contracts of
carriage of goods by rail for reward, when the place of
taking over of the goods and the place designated for
delivery are situated in two different States, of which at
least one is a Member State and the parties to the contract
agree that the contract is subject to these Uniform Rules.
§ 3 When international carriage being the subject of a single
contract includes carriage by road or inland waterway in
internal traffic of a Member State as a supplement to
transfrontier carriage by rail, these Uniform Rules shall
apply.
§ 4 When international carriage being the subject of a single
contract of carriage includes carriage by sea or
transfrontier carriage by inland waterway as a supplement to
carriage by rail, these Uniform Rules shall apply if the
carriage by sea or inland waterway is performed on services
included in the list of services provided for in Article 24 §
1 of the Convention.
§ 5 These Uniform Rules shall not apply to carriage performed
between stations situated on the territory of neighbouring
States, when the infrastructure of these stations is managed
by one or more infrastructure managers subject to only one of
those States.
§ 6 Any State which is a party to a convention concerning
international through carriage of goods by rail comparable
with these Uniform Rules may, when it makes an application
for accession to the Convention, declare that it will apply
these Uniform Rules only to carriage performed on part of the
railway infrastructure situated on its territory. This part
of the railway infrastructure must be precisely defined and
connected to the railway infrastructure of a Member State.
When a State has made the above-mentioned declaration, these
Uniform Rules shall apply only on the condition
a) that the place of taking over of the goods or the place
designated for delivery, as well as the route designated in
the contract of carriage, is situated on the specified
infrastructure or
b) that the specified infrastructure connects the
infrastructure of two Member States and that it has been
designated in the contract of carriage as a route for transit
carriage.
§ 7 A State which has made a reservation in accordance with §
6 may withdraw it at any time by notification to the
Depositary. This withdrawal shall take effect one month after
the day on which the Depositary notifies it to the Member
States. The declaration shall cease to have effect when the
convention referred to in § 6, first sentence, ceases to be
in force for that State.
Article 2
Prescriptions of public law
Carriage to which these Uniform Rules apply shall remain
subject to the prescriptions of public law, in particular the
prescriptions relating to the carriage of dangerous goods as
well as the prescriptions of customs law and those relating
to the protection of animals.
Article 3
Definitions
For purposes of these Uniform Rules the term
a) “carrier” means the contractual carrier with whom the
consignor has concluded the contract of carriage pursuant to
these Uniform Rules, or a successive carrier who is liable on
the basis of this contract;
b) “substitute carrier” means a carrier, who has not
concluded the contract of carriage with the consignor, but to
whom the carrier referred to in letter a) has entrusted, in
whole or in part, the performance of the carriage by rail;
c) “General Conditions of Carriage” means the conditions of
the carrier in the form of general conditions or tariffs
legally in force in each Member State and which have become,
by the conclusion of the contract of carriage, an integral
part of it;
d) “intermodal transport unit” means a container, swap body,
semi-trailer or other comparable loading unit used in
intermodal transport.
Article 4
Derogations
§ 1 Member States may conclude agreements which provide for
derogations from these Uniform Rules for carriage performed
exclusively between two stations on either side of the
frontier, when there is no other station between them.
§ 2 For carriage performed between two Member States, passing
through a State which is not a Member State, the States
concerned may conclude agreements which derogate from these
Uniform Rules.
§ 3 Agreements referred to in §§ 1 and 2 as well as their
coming into force shall be notified to the Intergovernmental
Organisation for International Carriage by Rail. The
Secretary General of the Organisation shall inform the Member
States and interested undertakings of these notifications.
Article 5
Mandatory law
Unless provided otherwise in these Uniform Rules, any
stipulation which, directly or indirectly, would derogate
from these Uniform Rules shall be null and void. The nullity
of such a stipulation shall not involve the nullity of the
other provisions of the contract of carriage. Nevertheless, a
carrier may assume a liability greater and obligations more
burdensome than those provided for in these Uniform Rules.
Title II
Conclusion and Performance of the Contract of Carriage
Article 6
Contract of carriage
§ 1 By the contract of carriage, the carrier shall undertake
to carry the goods for reward to the place of destination and
to deliver them there to the consignee.
§ 2 The contract of carriage must be confirmed by a
consignment note which accords with a uniform model. However,
the absence, irregularity or loss of the consignment note
shall not affect the existence or validity of the contract
which shall remain subject to these Uniform Rules.
§ 3 The consignment note shall be signed by the consignor and
the carrier. The signature can be replaced by a stamp, by an
accounting machine entry or in any other appropriate
manner.
§ 4 The carrier must certify the taking over of the
goods on the duplicate of the consignment note in an
appropriate manner and return the duplicate to the
consignor.
§ 5 The consignment note shall not have effect as a bill of
lading.
§ 6 A consignment note must be made out for each consignment.
In the absence of a contrary agreement between the consignor
and the carrier, a consignment note may not relate to more
than one wagon load.
§ 7 In the case of carriage which takes place on the customs
territory of the European Community or the territory on which
the common transit procedure is applied, each consignment
must be accompanied by a onsignment note satisfying the
requirements of Article 7.
§ 8 The international associations of carriers shall
establish uniform model consignment notes in agreement with
the customers’ international associations and the bodies
having competence for customs matters in the Member States as
well as any intergovernmental regional economic integration
organisation having competence to adopt its own customs
legislation.
§ 9 The consignment note and its duplicate may be established
in the form of electronic data registration which can be
transformed into legible written symbols. The procedure used
for the registration and treatment of data must be equivalent
from the functional point of view, particularly so far as
concerns the evidential value of the consignment note
represented by those data.
Article 7
Wording of the consignment note
§ 1 The consignment note must contain the following
particulars:
a) the place at which and the day on which it is made out;
b) the name and address of the consignor;
c) the name and address of the carrier who has concluded the
contract of carriage;
d) the name and address of the person to whom the goods have
effectively been handed over if he is not the carrier
referred to in letter c);
e) the place and the day of taking over of the goods;
f) the place of delivery;
g) the name and address of the consignee;
h) the description of the nature of the goods and the method
of packing, and, in case of dangerous goods, the description
provided for in the Regulation concerning the International
Carriage of Dangerous Goods by Rail (RID);
i) the number of packages and the special marks and numbers
necessary for the identification of consignments in less than
full wagon loads;
j) the number of the wagon in the case of carriage of full
wagon loads;
k) the number of the railway vehicle running on its own
wheels, if it is handed over for carriage as goods;
l) in addition, in the case of intermodal transport units,
the category, the number or other characteristics necessary
for their identification;
m) the gross mass or the quantity of the goods expressed in
other ways;
n) a detailed list of the documents which are required by
customs or other administrative authorities and are attached
to the consignment note or held at the disposal of the
carrier at the offices of a duly designated authority or a
body designated in the contract;
o) the costs relating to carriage (the carriage charge,
incidental costs, customs duties and other costs incurred
from the conclusion of the contract until delivery) in so far
as they must be paid by the consignee or any other statement
that the costs are payable by the consignee;
p) a statement that the carriage is subject, notwithstanding
any clause to the contrary, to these Uniform Rules.
§ 2 Where applicable the consignment note must also contain
the following particulars:
a) in the case of carriage by successive carriers, the
carrier who must deliver the goods when he has consented to
this entry in the consignment note;
b) the costs which the consignor undertakes to pay;
c) the amount of the cash on delivery charge;
d) the declaration of the value of the goods and the amount
representing the special interest in delivery;
e) the agreed transit period;
f) the agreed route;
g) a list of the documents not mentioned in § 1, letter n)
handed over to the carrier;
h) the entries made by the consignor concerning the number
and description of seals he has affixed to the wagon.
§ 3 The parties to the contract may enter on the consignment
note any other particulars they consider useful.
Article 8
Responsibility for particulars entered on the consignment
note
§ 1 The consignor shall be responsible for all costs, loss or
damage sustained by the carrier by reason of
a) the entries made by the consignor in the consignment note
being irregular, incorrect, incomplete or made elsewhere than
in the allotted space, or
b) the consignor omitting to make the entries prescribed by
RID.
§ 2 If, at the request of the consignor, the carrier makes
entries on the consignment note, he shall be deemed, unless
the contrary is proved, to have done so on behalf of the
consignor.
§ 3 If the consignment note does not contain the statement
provided for in Article 7 § 1, letter p), the carrier shall
be liable for all costs, loss or damage sustained through
such omission by the person entitled.
Article 9
Dangerous goods
If the consignor has failed to make the entries prescribed by
RID, the carrier may at any time unload or destroy the goods
or render them innocuous, as the circumstances may require,
without payment of compensation, save when he was aware of
their dangerous nature on taking them over.
Article 10
Payment of costs
§ 1 Unless otherwise agreed between the consignor and the
carrier, the costs (the carriage charge, incidental costs,
customs duties and other costs incurred from the time of the
conclusion of the contract to the time of delivery) shall be
paid by the consignor.
§ 2 When by virtue of an agreement between the consignor and
the carrier, the costs are payable by the consignee and the
consignee has not taken possession of the consignment note
nor asserted his rights in accordance with Article 17 § 3,
nor modified the contract of carriage in accordance with
Article 18, the consignor shall remain liable to pay the
costs.
Article 11
Examination
§ 1 The carrier shall have the right to examine at any time
whether the conditions of carriage have been complied with
and whether the consignment corresponds with the entries in
the consignment note made by the consignor. If the
examination concerns the contents of the consignment, this
shall be carried out as far as possible in the presence of
the person entitled; where this is not possible, the carrier
shall require the presence of two independent witnesses,
unless the laws and prescriptions of the State where the
examination takes place provide otherwise.
§ 2 If the consignment does not correspond with the entries
in the consignment note or if the provisions relating to the
carriage of goods accepted subject to conditions have not
been complied with, the result of the examination must be
entered in the copy of the consignment note which accompanies
the goods, and also in the duplicate of the consignment note,
if it is still held by the carrier. In this case the costs of
the examination shall be charged against the goods, if they
have not been paid immediately.
§ 3 When the consignor loads the goods, he shall be entitled
to require the carrier to examine the condition of the goods
and their packaging as well as the accuracy of statements on
the consignment note as to the number of packages, their
marks and numbers as well as the gross mass of the goods or
their quantity otherwise expressed. The carrier shall be
obliged to proceed with the examination only if he has
appropriate means of carrying it out. The carrier may demand
the payment of the costs of the examination. The result of
the examination shall be entered on the consignment note.
Article 12
Evidential value of the consignment note
§ 1 The consignment note shall be prima facie evidence of the
conclusion and the conditions of the contract of carriage and
the taking over of the goods by the carrier.
§ 2 If the carrier has loaded the goods, the consignment note
shall be prima facie evidence of the condition of the goods
and their packaging indicated on the consignment note or, in
the absence of such indications, of their apparently good
condition at the moment they were taken over by the carrier
and of the accuracy of the statements in the consignment note
concerning the number of packages, their marks and numbers as
well as the gross mass of the goods or their quantity
otherwise expressed.
§ 3 If the consignor has loaded the goods, the consignment
note shall be prima facie evidence of the condition of the
goods and of their packaging indicated in the consignment
note or, in the absence of such indication, of their
apparently good condition and of the accuracy of the
statements referred to in § 2 solely in the case where the
carrier has examined them and recorded on the consignment
note a result of his examination which tallies.
§ 4 However, the consignment note will not be prima facie
evidence in a case where it bears a reasoned reservation. A
reason for a reservation could be that the carrier does not
have the appropriate means to examine whether the consignment
corresponds to the entries in the consignment note.
Article 13
Loading and unloading of the goods
§ 1 The consignor and the carrier shall agree who is
responsible for the loading and unloading of the goods. In
the absence of such an agreement, for packages the loading
and unloading shall be the responsibility of the carrier
whereas for full wagon loads loading shall be the
responsibility of the consignor and unloading, after
delivery, the responsibility of the consignee.
§ 2 The consignor shall be liable for all the consequences of
defective loading carried out by him and must in particular
compensate the carrier for the loss or damage sustained in
consequence by him. The burden of proof of defective loading
shall lie on the carrier.
Article 14
Packing
The consignor shall be liable to the carrier for any loss or
damage and costs due to the absence of, or defects in, the
packing of goods, unless the defectiveness was apparent or
known to the carrier at the time when he took over the goods
and he made no reservations concerning it.
Article 15
Completion of administrative formalities
§ 1 With a view to the completion of the formalities required
by customs and other administrative authorities, to be
completed before delivery of the goods, the consignor must
attach the necessary documents to the consignment note or
make them available to the carrier and furnish him with all
the requisite information.
§ 2 The carrier shall not be obliged to check whether these
documents and this information are correct and sufficient.
The consignor shall be liable to the carrier for any loss or
damage resulting from the absence or insufficiency of, or any
irregularity in, such documents and information, save in the
case of fault of the carrier.
§ 3 The carrier shall be liable for any consequences arising
from the loss or misuse of the documents referred to in the
consignment note and accompanying it or deposited with the
carrier, unless the loss of the documents or the loss or
damage caused by the misuse of the documents has been caused
by circumstances which the carrier could not avoid and the
consequences of which he was unable to prevent. Nevertheless
any compensation payable shall not exceed that provided for
in the event of loss of the goods.
§ 4 The consignor, by so indicating in the consignment note,
or the consignee by giving orders as provided for in Article
18 § 3 may ask
a) to be present himself or to be represented by an agent
when the customs or other administrative formalities are
carried out, for the purpose of furnishing any information or
explanation required;
b) to complete the customs or other administrative
formalities himself or to have them completed by an agent, in
so far as the laws and prescriptions of the State in which
they are to be carried out so permit;
c) to pay customs duties and other charges, when he or his
agent is present at or completes the customs or other
administrative formalities, in so far as the laws and
prescriptions of the State in which they are carried out
ermit such payment.
In such circumstances neither the consignor, nor the
consignee who has the right of disposal, nor the agent of
either may take possession of the goods.
§ 5 If, for the completion of the customs or other
administrative formalities, the consignor has designated a
place where the prescriptions in force do not permit their
completion, or if he has stipulated for the purpose any other
procedure which cannot be followed, the carrier shall act in
the manner which appears to him to be the most favourable to
the interests of the person entitled and shall inform the
consignor of the measures taken.
§ 6 If the consignor has undertaken to pay customs duties,
the carrier shall have the choice of completing customs
formalities either in transit or at the destination place.
§ 7 However, the carrier may proceed in accordance with § 5
if the consignee has not taken possession of the consignment
note within the period fixed by the prescriptions in force at
the destination place.
§ 8 The consignor must comply with the prescriptions of
customs or other administrative authorities with respect to
the packing and sheeting of the goods. If the consignor has
not packed or sheeted the goods in accordance with those
prescriptions the carrier shall be entitled to do so; the
resulting cost shall be charged against the goods.
Article 16
Transit periods
§ 1 The consignor and the carrier shall agree the transit
period. In the absence of an agreement, the transit period
must not exceed that which would result from the application
of §§ 2 to 4.
§ 2 Subject to §§ 3 and 4, the maximum transit periods shall
be as follows:
a) for wagon-load consignments
– period for consignment 12 hours,
– period for carriage, for each 400 km or fraction thereof 24
hours;
b) for less than wagon-load consignment
– period for consignments 24 hours,
– period for carriage, for each 200 km or fraction thereof 24
hours.
The distances shall relate to the agreed route or, in the
absence thereof, to the shortest possible route.
§ 3 The carrier may fix additional transit periods of
specified duration in the following cases:
a) consignments to be carried
– by lines of a different gauge,
– by sea or inland waterway,
– by road if there is no rail link;
b) exceptional circumstances causing an exceptional increase
in traffic or exceptional operating difficulties.
The duration of the additional transit periods must appear in
the General Conditions of Carriage.
§ 4 The transit period shall start to run after the taking
over of the goods; it shall be extended by the duration of a
stay caused without any fault of the carrier. The transit
period shall be suspended on Sundays and statutory
holidays.
Article 17
Delivery
§ 1 The carrier must hand over the consignment note and
deliver the goods to the consigneeat the place designated for
delivery against receipt and payment of the amounts due
according to the contract of carriage.
§ 2 It shall be equivalent to delivery to the consignee if,
in accordance with the prescriptions in force at the place of
destination,
a) the goods have been handed over to customs or octroi
authorities at their premises or warehouses, when these are
not subject to the carrier’s supervision;
b) the goods have been deposited for storage with the
carrier, with a forwarding agent or in a public warehouse.
§ 3 After the arrival of the goods at the place of
destination, the consignee may ask the carrier to hand over
the consignment note and deliver the goods to him. If the
loss of the goods is established or if the goods have not
arrived on the expiry of the period provided for in Article
29 § 1, the consignee may assert, in his own name, his rights
against the carrier under the contract of carriage.
§ 4 The person entitled may refuse to accept the goods, even
when he has received the consignment note and paid the
charges resulting from the contract of carriage, so long as
an examination which he has demanded in order to establish
alleged loss or damage has not been carried out.
§ 5 In other respects, delivery of the goods shall be carried
out in accordance with the prescriptions in force at the
place of destination.
§ 6 If the goods have been delivered without prior collection
of a cash on delivery charge, the carrier shall be obliged to
compensate the consignor up to the amount of the cash on
delivery charge without prejudice to his right of recourse
against the consignee.
Article 18
Right to dispose of the goods
§ 1 The consignor shall be entitled to dispose of the goods
and to modify the contract of carriage by giving subsequent
orders. He may in particular ask the carrier
a) to discontinue the carriage of the goods;
b) to delay the delivery of the goods;
c) to deliver the goods to a consignee different from the one
entered on the consignment note;
d) to deliver the goods at a place other than the place of
destination entered on the consignment note.
§ 2 The consignor’s right to modify the contract of carriage
shall, notwithstanding that he is in possession of the
duplicate of the consignment note, be extinguished in cases
where the consignee
a) has taken possession of the consignment note;
b) has accepted the goods;
c) has asserted his rights in accordance with Article 17 §
3;
d) is entitled, in accordance with § 3, to give orders; from
that time onwards, the carrier shall comply with the orders
and instructions of the consignee.
§ 3 The consignee shall have the right to modify the contract
of carriage from the time when the consignment note is drawn
up, unless the consignor indicates to the contrary on the
consignment note.
§ 4 The consignee’s right to modify the contract of carriage
shall be extinguished in cases where he has
a) taken possession of the consignment note;
b) accepted the goods;
c) asserted his rights in accordance with Article 17 § 3;
d) given instructions for delivery of the goods to another
person in accordance with § 5 and when that person has
asserted his rights in accordance with Article 17 § 3.
§ 5 If the consignee has given instructions for delivery of
the goods to another person, that person shall not be
entitled to modify the contract of carriage.
Article 19
Exercise of the right to dispose of the goods
§ 1 If the consignor or, in the case referred to in Article
18 § 3, the consignee wishes to modify the contract of
carriage by giving subsequent orders, he must produce to the
carrier the duplicate of the consignment note on which the
modifications have to be entered.
§ 2 The consignor or, in the case referred to in Article 18 §
3, the consignee must compensate the carrier for the costs
and the prejudice arising from the carrying out of subsequent
modifications.
§ 3 The carrying out of the subsequent modifications must be
possible, lawful and reasonable to require at the time when
the orders reach the person who is to carry them out, and
must in particular neither interfere with the normal working
of the carrier’s undertaking nor prejudice the consignors or
consignees of other consignments.
§ 4 The subsequent modifications must not have the effect of
splitting the consignment.
§ 5 When, by reason of the conditions provided for in § 3,
the carrier cannot carry out the orders which he receives he
shall immediately notify the person from whom the orders
emanate.
§ 6 In the case of fault of the carrier he shall be liable
for the consequences of failure to carry out an order or
failure to carry it out properly. Nevertheless, any
compensation payable shall not exceed that provided for in
case of loss of the goods.
§ 7 If the carrier implements the consignor’s subsequent
modifications without requiring the production of the
duplicate of the consignment note, the carrier shall be
liable to the consignee for any loss or damage sustained by
him if the duplicate has been passed on to the consignee.
Nevertheless, any compensation payable shall not exceed that
provided for in case of loss of the goods.
Article 20
Circumstances preventing carriage
§ 1 When circumstances prevent the carriage of goods, the
carrier shall decide whether it is preferable to carry the
goods as a matter of course by modifying the route or whether
it is advisable, in the interest of the person entitled, to
ask him for instructions while giving him any relevant
information available to the carrier.
§ 2 If it is impossible to continue carrying the goods, the
carrier shall ask for instructions from the person who has
the right to dispose of the goods. If the carrier is unable
to obtain instructions within a reasonable time he must take
such steps as seem to him to be in the best interests of the
person entitled to dispose of the goods.
Article 21
Circumstances preventing delivery
§ 1 When circumstances prevent delivery, the carrier must
without delay inform the consignor and ask him for
instructions, save where the consignor has requested, by an
entry in the consignment note, that the goods be returned to
him as a matter of course in the event of circumstances
preventing delivery.
§ 2 When the circumstances preventing delivery cease to exist
before arrival of instructions from the consignor to the
carrier the goods shall be delivered to the consignee. The
consignor must be notified without delay.
§ 3 If the consignee refuses the goods, the consignor shall
be entitled to give instructions even if he is unable to
produce the duplicate of the consignment note.
§ 4 When the circumstances preventing delivery arise after
the consignee has modified the contract of carriage in
accordance with Article 18 §§ 3 to 5 the carrier must notify
the consignee.
Article 22
Consequences of circumstances preventing carriage and
delivery
§ 1 The carrier shall be entitled to recover the costs
occasioned by
a) his request for instructions,
b) the carrying out of instructions received,
c) the fact that instructions requested do not reach him or
do not reach him in time,
d) the fact that he has taken a decision in accordance with
Article 20 § 1, without having asked for instructions,
unless such costs were caused by his fault. The carrier may
in particular recover the,carriage charge applicable to the
route followed and shall be allowed the transit
periods,applicable to such route.
§ 2 In the cases referred to in Article 20 § 2 and Article 21
§ 1 the carrier may immediately unload the goods at the cost
of the person entitled. Thereupon the carriage shall be
deemed to be at an end. The carrier shall then be in charge
of the goods on behalf of the person entitled. He may,
however, entrust them to a third party, and shall then be
responsible only for the exercise of reasonable care in the
choice of such third party. The charges due under the
contract of carriage and all other costs shall remain
chargeable against the goods.
§ 3 The carrier may proceed to the sale of the goods, without
awaiting instructions from the person entitled, if this is
justified by the perishable nature or the condition of the
goods or if the costs of storage would be out of proportion
to the value of the goods. In other cases he may also proceed
to the sale of the goods if within a reasonable time he has
not received from the person entitled instructions to the
contrary which he may reasonably be required to carry out.
§ 4 If the goods have been sold, the proceeds of sale, after
deduction of the costs chargeable against the goods, must be
placed at the disposal of the person entitled. If the
proceeds of sale are less than those costs, the consignor
must pay the difference.
§ 5 The procedure in the case of sale shall be determined by
the laws and prescriptions in force at, or by the custom of,
the place where the goods are situated.
§ 6 If the consignor, in the case of circumstances preventing
carriage or delivery, fails to give instructions within a
reasonable time and if the circumstances preventing carriage
or delivery cannot be eliminated in accordance with §§ 2 and
3, the carrier may return the goods to the consignor or, if
it is justified, destroy them, at the cost of the
consignor.
Title III
Liability
Article 23
Basis of liability
§ 1 The carrier shall be liable for loss or damage resulting
from the total or partial loss of, or damage to, the goods
between the time of taking over of the goods and the time of
delivery and for the loss or damage resulting from the
transit period being exceeded, whatever the railway
infrastructure used.
§ 2 The carrier shall be relieved of this liability to the
extent that the loss or damage or the exceeding of the
transit period was caused by the fault of the person
entitled, by an order given by the person entitled other than
as a result of the fault of the carrier, by an inherent
defect in the goods (decay, wastage etc.) or by circumstances
which the carrier could not avoid and the consequences of
which he was unable to prevent.
§ 3 The carrier shall be relieved of this liability to the
extent that the loss or damage arises from the special risks
inherent in one or more of the following circumstances:
a) carriage in open wagons pursuant to the General Conditions
of Carriage or when it has been expressly agreed and entered
in the consignment note; subject to damage sustained by the
goods because of atmospheric influences, goods carried in
intermodal transport units and in closed road vehicles
carried on wagons shall not be considered as being carried in
open wagons; if for the carriage of goods in open wagons, the
consignor uses sheets, the carrier shall assume the same
liability as falls to him for carriage in open wagons without
sheeting, even in respect of goods which, according to the
General Conditions of Carriage, are not carried in open
wagons;
b) absence or inadequacy of packaging in the case of goods
which by their nature are liable to loss or damage when not
packed or when not packed properly;
c) loading of the goods by the consignor or unloading by the
consignee;
d) the nature of certain goods which particularly exposes
them to total or partial loss or damage, especially through
breakage, rust, interior and spontaneous decay, desiccation
or wastage;
e) irregular, incorrect or incomplete description or
numbering of packages;
f) carriage of live animals;
g) carriage which, pursuant to applicable provisions or
agreements made between the consignor and the carrier and
entered on the consignment note, must be accompanied by an
attendant, if the loss or damage results from a risk which
the attendant was intended to avert.
Article 24
Liability in case of carriage of railway vehicles as goods
§ 1 In case of carriage of railway vehicles running on their
own wheels and consigned as goods, the carrier shall be
liable for the loss or damage resulting from the loss of, or
damage to, the vehicle or to its removable parts arising
between the time of taking over for carriage and the time of
delivery and for loss or damage resulting from exceeding the
transit period, unless he proves that the loss or damage was
not caused by his fault.
§ 2 The carrier shall not be liable for loss or damage
resulting from the loss of accessories which are not
mentioned on both sides of the vehicle or in the inventory
which accompanies it.
Article 25
Burden of proof
§ 1 The burden of proving that the loss, damage or exceeding
of the transit period was due to one of the causes specified
in Article 23 § 2 shall lie on the carrier.
§ 2 When the carrier establishes that, having regard to the
circumstances of a particular case, the loss or damage could
have arisen from one or more of the special risks referred to
in Article 23 § 3, it shall be presumed that it did so arise.
The person entitled shall, however, have the right to prove
that the loss or damage was not attributable either wholly or
in part to one of those risks.
§ 3 The presumption according to § 2 shall not apply in the
case provided for in Article 23 § 3, letter a) if an
abnormally large quantity has been lost or if a package has
been lost.
Article 26
Successive carriers
If carriage governed by a single contract is performed by
several successive carriers, each carrier, by the very act of
taking over the goods with the consignment note, shall become
a party to the contract of carriage in accordance with the
terms of that document and shall assume the obligations
arising therefrom. In such a case each carrier shall be
responsible in respect of carriage over the entire route up
to delivery.
Article 27
Substitute carrier
§ 1 Where the carrier has entrusted the performance of the
carriage, in whole or in part, to a substitute carrier,
whether or not in pursuance of a right under the contract of
carriage to do so, the carrier shall nevertheless remain
liable in respect of the entire carriage.
§ 2 All the provisions of these Uniform Rules governing the
liability of the carrier shall also apply to the liability of
the substitute carrier for the carriage performed by him.
Articles 36 and 41 shall apply if an action is brought
against the servants and any other persons whose services the
substitute carrier makes use of for the performance of the
carriage.
§ 3 Any special agreement under which the carrier assumes
obligations not imposed by these Uniform Rules or waives
rights conferred by these Uniform Rules shall be of no effect
in respect of the substitute carrier who has not accepted it
expressly and in writing. Whether or not the substitute
carrier has accepted it, the carrier shall nevertheless
remain bound by the obligations or waivers resulting from
such special agreement.
§ 4 Where and to the extent that both the carrier and the
substitute carrier are liable, their liability shall be joint
and several.
§ 5 The aggregate amount of compensation payable by the
carrier, the substitute carrier and their servants and other
persons whose services they make use of for the performance
of the carriage shall not exceed the limits provided for in
these Uniform Rules.
§ 6 This article shall not prejudice rights of recourse which
may exist between the carrier and the substitute carrier.
Article 28
Presumption of loss or damage in case of reconsignment
§ 1 When a consignment consigned in accordance with these
Uniform Rules has been reconsigned subject to these same
Rules and partial loss or damage has been ascertained after
that reconsignment, it shall be presumed that it occurred
under the latest contract of carriage if the consignment
remained in the charge of the carrier and was reconsigned in
the same condition as when it arrived at the place from which
it was reconsigned.
§ 2 This presumption shall also apply when the contract of
carriage prior to the reconsignment was not subject to these
Uniform Rules, if these Rules would have applied in the case
of a through consignment from the first place of consignment
to the final place of destination.
§ 3 This presumption shall also apply when the contract of
carriage prior to the reconsignment was subject to a
convention concerning international through carriage of goods
by rail comparable with these Uniform Rules, and when this
convention contains the same presumption of law in favour of
consignments consigned in accordance with these Uniform
Rules.
Article 29
Presumption of loss of the goods
§ 1 The person entitled may, without being required to
furnish further proof, consider the goods as lost when they
have not been delivered to the consignee or placed at his
disposal within thirty days after the expiry of the transit
periods.
§ 2 The person entitled may, on receipt of the payment of
compensation for the goods lost, make a written request to be
notified without delay should the goods be recovered within
ne year after the payment of compensation. The carrier shall
acknowledge such request in writing.
§ 3 Within thirty days after receipt of a notification
referred to in § 2, the person entitled may require the goods
to be delivered to him against payment of the costs resulting
from the contract of carriage and against refund of the
compensation received, less, where appropriate, costs which
may have been included therein. Nevertheless he shall retain
his rights to claim compensation for exceeding the transit
period provided for in Articles 33 and 35.
§ 4 In the absence of the request referred to in § 2 or of
instructions given within the period specified in § 3, or if
the goods are recovered more than one year after the payment
of compensation, the carrier shall dispose of them in
accordance with the laws and prescriptions in force at the
place where the goods are situated.
Article 30
Compensation for loss
§ 1 In case of total or partial loss of the goods, the
carrier must pay, to the exclusion of all other damages,
compensation calculated according to the commodity exchange
quotation or, if there is no such quotation, according to the
current market price, or if there is neither such quotation
nor such price, according to the usual value of goods of the
same kind and quality on the day and at the place where the
goods were taken over.
§ 2 Compensation shall not exceed 17 units of account per
kilogramme of gross mass short.
§ 3 In case of loss of a railway vehicle running on its own
wheels and consigned as goods, or of an intermodal transport
unit, or of their removable parts, the compensation shall be
limited, to the exclusion of all other damages, to the usual
value of the vehicle or the intermodal transport unit, or
their removable parts, on the day and at the place of loss.
If it is impossible to ascertain the day or the place of the
loss, the compensation shall be limited to the usual value on
the day and at the place where the vehicle has been taken
over by the carrier.
§ 4 The carrier must, in addition, refund the carriage
charge, customs duties already paid and other sums paid in
relation to the carriage of the goods lost except excise
duties for goods carried under a procedure suspending those
duties.
Article 31
Liability for wastage in transit
§ 1 In respect of goods which, by reason of their nature, are
generally subject to wastage in transit by the sole fact of
carriage, the carrier shall only be liable to the extent that
the wastage exceeds the following allowances, whatever the
length of the route:
a) two per cent of the mass for liquid goods or goods
consigned in a moist condition;
b) one per cent of the mass for dry goods.
§ 2 The limitation of liability provided for in § 1 may not
be invoked if, having regard to the circumstances of a
particular case, it is proved that the loss was not due to
causes which would justify the allowance.
§ 3 Where several packages are carried under a single
consignment note, the wastage in transit shall be calculated
separately for each package if its mass on consignment is
shown separately on the consignment note or can be
ascertained otherwise.
§ 4 In case of total loss of goods or in case of loss of a
package, no deduction for wastage in transit shall be made in
calculating the compensation.
§ 5 This Article shall not derogate from Articles 23 and
25.
Article 32
Compensation for damage
§ 1 In case of damage to goods, the carrier must pay
compensation equivalent to the loss in value of the goods, to
the exclusion of all other damages. The amount shall be
calculated by applying to the value of the goods defined in
accordance with Article 30 the percentage of loss in value
noted at the place of destination.
§ 2 The compensation shall not exceed :
a) if the whole consignment has lost value through damage,
the amount which would have been payable in case of total
loss;
b) if only part of the consignment has lost value through
damage, the amount which would have been payable had that
part been lost.
§ 3 In case of damage to a railway vehicle running on its own
wheels and consigned as goods, or of an intermodal transport
unit, or of their removable parts, the compensation shall be
limited, to the exclusion of all other damages, to the cost
of repair. The compensation shall not exceed the amount
payable in case of loss.
§ 4 The carrier must also refund the costs provided for in
Article 30 § 4, in the proportion set out in § 1.
Article 33
Compensation for exceeding the transit period
§ 1 If loss or damage results from the transit period being
exceeded, the carrier must pay compensation not exceeding
four times the carriage charge.
§ 2 In case of total loss of the goods, the compensation
provided for in § 1 shall not be payable in addition to that
provided for in Article 30.
§ 3 In case of partial loss of the goods, the compensation
provided for in § 1 shall not exceed four times the carriage
charge in respect of that part of the consignment which has
not been lost.
§ 4 In case of damage to the goods, not resulting from the
transit period being exceeded, the compensation provided for
in § 1 shall, where appropriate, be payable in addition to
that provided for in Article 32.
§ 5 In no case shall the total of compensation provided for
in § 1 together with that provided for in Articles 30 and 32
exceed the compensation which would be payable in case of
total loss of the goods.
§ 6 If, in accordance with Article 16 § 1, the transit period
has been established by agreement, other forms of
compensation than those provided for in § 1 may be so agreed.
If, in this case, the transit periods provided for in Article
16 §§ 2 to 4 are exceeded, the person entitled may claim
either the compensation provided for in the agreement
mentioned above or that provided for in §§ 1 to 5.
Article 34
Compensation in case of declaration of value
The consignor and the carrier may agree that the consignor
shall declare in the consignment note a value for the goods
exceeding the limit provided for in Article 30 § 2. In such a
case the amount declared shall be substituted for that
limit.
Article 35
Compensation in case of interest in delivery
The consignor and the carrier may agree that the consignor
may declare, by entering an amount in figures in the
consignment note, a special interest in delivery, in case of
loss, damage or exceeding of the transit period. In case of a
declaration of interest in delivery further compensation for
loss or damage proved may be claimed, in addition to the
compensation provided for in Articles 30, 32 and 33, up to
the amount declared.
Article 36
Loss of right to invoke the limits of liability
The limits of liability provided for in Article 15 § 3,
Article 19 §§ 6 and 7, Article 30 and Articles 32 to 35 shall
not apply if it is proved that the loss or damage results
from an act or omission, which the carrier has committed
either with intent to cause such loss or damage, or
recklessly and with knowledge that such loss or damage would
probably result.
Article 37
Conversion and interest
§ 1 Where the calculation of the compensation requires the
conversion of sums expressed in foreign currency, conversion
shall be at the exchange rate applicable on the day and at
the place of payment of compensation.
§ 2 The person entitled may claim interest on compensation,
calculated at five per cent per annum, from the day of the
claim provided for in Article 43 or, if no such claim has
been made, from the day on which legal proceedings were
instituted.
§ 3 If the person entitled does not submit to the carrier,
within a reasonable time allotted to him, the supporting
documents required for the amount of the claim to be finally
settled, no interest shall accrue between the expiry of the
time allotted and the actual submission of such documents.
Article 38
Liability in respect of rail-sea traffic
§ 1 In rail-sea carriage by the services referred to in
Article 24 § 1 of the Convention any Member State may, by
requesting that a suitable note be included in the list of
services to which these Uniform Rules apply, add the
following grounds for exemption from liability in their
entirety to those provided for in Article 23:
a) fire, if the carrier proves that it was not caused by his
act or default, or that of the master, a mariner, the pilot
or the carrier’s servants;
b) saving or attempting to save life or property at sea;
c) loading of goods on the deck of the ship, if they are so
loaded with the consent of the consignor given on the
consignment note and are not in wagons;
d) perils, dangers and accidents of the sea or other
navigable waters.
§ 2 The carrier may only avail himself of the grounds for
exemption referred to in § 1 if he proves that the loss,
damage or exceeding the transit period occurred in the course
of the journey by sea between the time when the goods were
loaded on board the ship and the time when they were unloaded
from the ship.
§ 3 When the carrier relies on the grounds for exemption
referred to in § 1, he shall nevertheless remain liable if
the person entitled proves that the loss, damage or exceeding
the transit period is due to the fault of the carrier, the
master, a mariner, the pilot or the carrier’s servants.
§ 4 Where a sea route is served by several undertakings
included in the list of services in accordance with Article
24 § 1 of the Convention, the liability regime applicable to
that route must be the same for all those undertakings. In
addition, where those undertakings have been included in the
list at the request of several Member States, the adoption of
this regime must be the subject of prior agreement between
those States.
§ 5 The measures taken in accordance with §§ 1 and 4 shall be
notified to the Secretary General. They shall come into force
at the earliest at the expiry of a period of thirty days from
the day on which the Secretary General notifies them to the
other Member States. Consignments already in transit shall
not be affected by such measures.
Article 39
Liability in case of nuclear incidents
The carrier shall be relieved of liability pursuant to these
Uniform Rules for loss or damage caused by a nuclear incident
when the operator of a nuclear installation or another person
who is substituted for him is liable for the loss or damage
pursuant to the laws and prescriptions of a State governing
liability in the field of nuclear energy.
Article 40
Persons for whom the carrier is liable
The carrier shall be liable for his servants and other
persons whose services he makes use of for the performance of
the carriage, when these servants and other persons are
acting within the scope of their functions. The managers of
the railway infrastructure on which the carriage is performed
shall be considered as persons whose services the carrier
makes use of for the performance of the carriage.
Article 41
Other actions
§ 1 In all cases where these Uniform Rules shall apply, any
action in respect of liability, on whatever grounds, may be
brought against the carrier only subject to the conditions
and limitations laid down in these Uniform Rules.
§ 2 The same shall apply to any action brought against the
servants or other persons for whom the carrier is liable
pursuant to Article 40.
Title IV
Assertion of Rights
Article 42
Ascertainment of partial loss or damage
§ 1 When partial loss or damage is discovered or presumed by
the carrier or alleged by the person entitled, the carrier
must without delay, and if possible in the presence of the
person entitled, draw up a report stating, according to the
nature of the loss or damage, the condition of the goods,
their mass and, as far as possible, the extent of the loss or
damage, its cause and the time of its occurrence.
§ 2 A copy of the report must be supplied free of charge to
the person entitled.
§ 3 Should the person entitled not accept the findings in the
report, he may request that the condition and mass of the
goods and the cause and amount of the loss or damage be
ascertained by an expert appointed either by the parties to
the contract of carriage or by a court or tribunal. The
procedure to be followed shall be governed by the laws and
prescriptions of the State in which such ascertainment takes
place.
Article 43
Claims
§ 1 Claims relating to the contract of carriage must be
addressed in writing to the carrier against whom an action
may be brought.
§ 2 A claim may be made by persons who have the right to
bring an action against the carrier.
§ 3 To make the claim the consignor must produce the
duplicate of the consignment note. Failing this he must
produce an authorisation from the consignee or furnish proof
that the consignee has refused to accept the goods.
§ 4 To make the claim the consignee must produce the
consignment note if it has been handed over to him.
§ 5 The consignment note, the duplicate and any other
documents which the person entitled thinks fit to submit with
the claim must be produced either in the original or as
copies, the copies, where appropriate, duly certified if the
carrier so requests.
§ 6 On settlement of the claim the carrier may require the
production, in the original form, of the consignment note,
the duplicate or the cash on delivery voucher so that they
may be endorsed to the effect that settlement has been
made.
Article 44
Persons who may bring an action against the carrier
§ 1 Subject to §§ 3 and 4 actions based on the contract of
carriage may be brought:
a) by the consignor, until such time as the consignee has
1. taken possession of the consignment note,
2. accepted the goods, or
3. asserted his rights pursuant to Article 17 § 3 or Article
18 § 3;
b) by the consignee, from the time when he has
1. taken possession of the consignment note,
2. accepted the goods, or
3. asserted his rights pursuant to Article 17 § 3 or Article
18 § 3.
§ 2 The right of the consignee to bring an action shall be
extinguished from the time when the person designated by the
consignee in accordance with Article 18 § 5 has taken
possession of the consignment note, accepted the goods or
asserted his rights pursuant to Article 17 § 3.
§ 3 An action for the recovery of a sum paid pursuant to the
contract of carriage may only be brought by the person who
made the payment.
§ 4 An action in respect of cash on delivery payments may
only be brought by the consignor.
§ 5 In order to bring an action the consignor must produce
the duplicate of the consignment note. Failing this he must
produce an authorisation from the consignee or furnish proof
that the consignee has refused to accept the goods. If
necessary, the consignor must prove the absence or the loss
of the consignment note.
§ 6 In order to bring an action the consignee must produce
the consignment note if it has been handed over to him.
Article 45
Carriers against whom an action may be brought
§ 1 Subject to §§ 3 and 4 actions based on the contract of
carriage may be brought only against the first carrier, the
last carrier or the carrier having performed the part of the
carriage on which the event giving rise to the proceedings
occurred.
§ 2 When, in the case of carriage performed by successive
carriers, the carrier who must deliver the goods is entered
with his consent on the consignment note, an action may be
brought against him in accordance with § 1 even if he has
received neither the goods nor the consignment note.
§ 3 An action for the recovery of a sum paid pursuant to the
contract of carriage may be brought against the carrier who
has collected that sum or against the carrier on whose behalf
it was collected.
§ 4 An action in respect of cash on delivery payments may be
brought only against the carrier who has taken over the goods
at the place of consignment.
§ 5 An action may be brought against a carrier other than
those specified in §§ 1 to 4 when instituted by way of
counter-claim or by way of exception in proceedings relating
to a principal claim based on the same contract of
carriage.
§ 6 To the extent that these Uniform Rules apply to the
substitute carrier, an action may also be brought against
him.
§ 7 If the plaintiff has a choice between several carriers,
his right to choose shall be extinguished as soon as he
brings an action against any one of them; this shall also
apply if the plaintiff has a choice between one or more
carriers and a substitute carrier.
Article 46
Forum
§ 1 Actions based on these Uniform Rules may be brought
before the courts or tribunals of Member States designated by
agreement between the parties or before the courts or
tribunals of a State on whose territory
a) the defendant has his domicile or habitual residence, his
principal place of business or the branch or agency which
concluded the contract of carriage, or
b) the place where the goods were taken over by the carrier
or the place designated for delivery is situated.
Other courts or tribunals may not be seized.
§ 2 Where an action based on these Uniform Rules is pending
before a court or tribunal competent pursuant to § 1, or
where in such litigation a judgment has been delivered by
such a court or tribunal, no new action may be brought
between the same parties on the same grounds unless the
judgment of the court or tribunal before which the first
action was brought is not enforceable in the State in which
the new action is brought.
Article 47
Extinction of right of action
§ 1 Acceptance of the goods by the person entitled shall
extinguish all rights of action against the carrier arising
from the contract of carriage in case of partial loss, damage
or exceeding of the transit period.
§ 2 Nevertheless, the right of action shall not be
extinguished :
a) in case of partial loss or damage, if
1. the loss or damage was ascertained in accordance with
Article 42 before the acceptance of the goods by the person
entitled;
2. the ascertainment which should have been carried out in
accordance with Article 42 was omitted solely through the
fault of the carrier;
b) in case of loss or damage which is not apparent whose
existence is ascertained after acceptance of the goods by the
person entitled, if he
1. asks for ascertainment in accordance with Article 42
immediately after discovery of the loss or damage and not
later than seven days after the acceptance of the goods,
and
2. in addition, proves that the loss or damage occurred
between the time of taking over and the time of delivery;
c) in cases where the transit period has been exceeded, if
the person entitled has, within sixty days, asserted his
rights against one of the carriers referred to in Article 45
§ 1;
d) if the person entitled proves that the loss or damage
results from an act or omission, done with intent to cause
such loss or damage, or recklessly and with knowledge that
such loss or damage would probably result.
§ 3 If the goods have been reconsigned in accordance with
Article 28 rights of action in case of partial loss or in
case of damage, arising from one of the previous contracts of
carriage, shall be extinguished as if there had been only a
single contract of carriage.
Article 48
Limitation of actions
§ 1 The period of limitation for an action arising from the
contract of carriage shall be one year. Nevertheless, the
period of limitation shall be two years in the case of an
action
a) to recover a cash on delivery payment collected by the
carrier from the consignee;
b) to recover the proceeds of a sale effected by the
carrier;
c) for loss or damage resulting from an act or omission done
with intent to cause such loss or damage, or recklessly and
with knowledge that such loss or damage would probably
result;
d) based on one of the contracts of carriage prior to the
reconsignment in the case provided for in Article 28.
§ 2 The period of limitation shall run for actions
a) for compensation for total loss, from the thirtieth day
after expiry of the transit period;
b) for compensation for partial loss, damage or exceeding of
the transit period, from the day when delivery took place;
c) in all other cases, from the day when the right of action
may be exercised.
d) The day indicated for the commencement of the period of
limitation shall not be included in the period.
§ 3 The period of limitation shall be suspended by a claim in
writing in accordance with Article 43 until the day that the
carrier rejects the claim by notification in writing and
returns the documents submitted with it. If part of the claim
is admitted, the period of limitation shall start to run
again in respect of the part of the claim still in dispute.
The burden of proof of receipt of the claim or of the reply
and of the return of the documents shall lie on the party who
relies on those facts. The period of limitation shall not be
suspended by further claims having the same object.
§ 4 A right of action which has become time-barred may not be
exercised further, even by way of counter-claim or relied
upon by way of exception.
§ 5 Otherwise, the suspension and interruption of periods of
limitation shall be governed by national law.
Title V
Relations between Carriers
Article 49
Settlement of accounts
§ 1 Any carrier who has collected or ought to have collected,
either at departure or on arrival, charges or other costs
arising out of the contract of carriage must pay to the
carriers concerned their respective shares. The methods of
payment shall be fixed by agreement between the carriers.
§ 2 Article 12 shall also apply to the relations between
successive carriers.
Article 50
Right of recourse
§ 1 A carrier who has paid compensation pursuant to these
Uniform Rules shall have a right of recourse against the
carriers who have taken part in the carriage in accordance
with the following provisions:
a) the carrier who has caused the loss or damage shall be
solely liable for it;
b) when the loss or damage has been caused by several
carriers, each shall be liable for the loss or damage he has
caused; if such distinction is impossible, the compensation
shall be apportioned between them in accordance with letter
c);
c) if it cannot be proved which of the carriers has caused
the loss or damage, the compensation shall be apportioned
between all the carriers who have taken part in the carriage,
except those who prove that the loss or damage was not caused
by them; such apportionment shall be in proportion to their
respective shares of the carriage charge.
§ 2 In the case of insolvency of any one of these carriers,
the unpaid share due from him shall be apportioned among all
the other carriers who have taken part in the carriage, in
proportion to their respective shares of the carriage
charge.
Article 51
Procedure for recourse
§ 1 The validity of the payment made by the carrier
exercising a right of recourse pursuant to Article 50 may not
be disputed by the carrier against whom the right of recourse
is exercised, when compensation has been determined by a
court or tribunal and when the latter carrier, duly served
with notice of the proceedings, has been afforded an
opportunity to intervene in the proceedings. The court or
tribunal seized of the principal action shall determine what
time shall be allowed for such notification of the
proceedings and for intervention in the proceedings.
§ 2 A carrier exercising his right of recourse must make his
claim in one and the same proceedings against all the
carriers with whom he has not reached a settlement, failing
which he shall lose his right of recourse in the case of
those against whom he has not taken proceedings.
§ 3 The court or tribunal must give its decision in one and
the same judgment on all recourse claims brought before it.
§ 4 The carrier wishing to enforce his right of recourse may
bring his action in the courts or tribunals of the State on
the territory of which one of the carriers participating in
the carriage has his principal place of business, or the
branch or agency which concluded the contract of carriage.
§ 5 When the action must be brought against several carriers,
the plaintiff carrier shall be entitled to choose the court
or tribunal in which he will bring the proceedings from among
those having competence pursuant to § 4.
§ 6 Recourse proceedings may not be joined with proceedings
for compensation taken by the person entitled under the
contract of carriage.
Article 52
Agreements concerning recourse
The carriers may conclude agreements which derogate from
Articles 49 and 50.
Avdelning I
Allmänna bestämmelser
Artikel 1
Tillämpningsområde
§ 1 Dessa enhetliga rättsregler ska tillämpas på varje avtal
om järnvägstransport av gods mot betalning, när den plats där
godset tas emot och den plats där godset ska lämnas ut är
belägna i två skilda medlemsstater, oavsett var parterna i
transportavtalet har säte och vilken nationalitet de har.
§ 2 Dessa enhetliga rättsregler ska även tillämpas på avtal
om järnvägstransport av gods mot betalning, när den plats där
godset tas emot och den plats där godset ska lämnas ut är
belägna i två skilda stater, varav minst en är medlemsstat,
och när avtalsparterna kommer överens om att dessa enhetliga
rättsregler ska tilllämpas på avtalet.
§ 3 När en internationell transport som omfattas av ett enda
avtal, utöver gränsöverskridande järnvägstransport inbegriper
transport på väg eller inre vattenväg inom en medlemsstat,
ska dessa enhetliga rättsregler tillämpas.
§ 4 När en internationell transport som omfattas av ett enda
avtal, utöver järnvägstransport inbegriper sjötransport eller
gränsöverskridande transport på inre vattenväg, ska dessa
enhetliga rättsregler tillämpas, om sjötransporten eller
transporten på inre vattenväg utförs på linjer som är införda
i den lista över linjer som anges i artikel 24 § 1 i
fördraget.
§ 5 Dessa enhetliga rättsregler ska inte tillämpas på
transporter mellan stationer som är belägna i angränsande
stater, när stationernas infrastruktur förvaltas av en eller
flera infrastrukturförvaltare som hör hemma i endast en av
dessa stater.
§ 6 En stat som är part i en konvention om genomgående
internationell järnvägstransport av gods som är jämförlig med
dessa enhetliga rättsregler kan, när den ansöker om
anslutning till fördraget, förklara att den endast kommer att
tilllämpa dessa enhetliga rättsregler på transporter som
utförs på en del av järnvägsinfrastrukturen på dess
territorium. Denna del av järnvägsinfrastrukturen ska anges
exakt och vara förbunden med en medlemsstats
järnvägsinfrastruktur. När en stat har avgett en sådan
förklaring, ska dessa enhetliga rättsregler endast tillämpas
på villkor att
a) den plats där godset tas emot eller den plats där godset
lämnas ut samt den transportväg som anges i transportavtalet
är belägna på den angivna infrastrukturen eller
b) den angivna infrastrukturen förbinder två medlemsstaters
infrastrukturer och i transportavtalet har angivits som
transportväg för transittrafik.
§ 7 En stat som har avgett en förklaring enligt § 6 får när
som helst återta den genom meddelande till depositarien.
Återtagandet blir gällande en månad efter den dag då
depositarien underrättade medlemsstaterna om det.
Förklaringen ska upphöra att gälla när den konvention som
avses i § 6 första meningen upphör att vara i kraft för
staten.
Artikel 2
Offentligrättsliga bestämmelser
Transporter på vilka dessa enhetliga rättsregler är
tilllämpliga ska fortsatt omfattas av relevanta
offentligrättsliga bestämmelser, i synnerhet bestämmelser om
transport av farligt gods, tullbestämmelser och
djurskyddsbestämmelser.
Artikel 3
Definitioner
I dessa enhetliga rättsregler avses med
a) transportör: den avtalsenliga transportör med vilken
avsändaren slutit transportavtal enligt dessa enhetliga
rättsregler eller en efterföljande transportör som är
ansvarig på grundval av detta avtal,
b) faktisk transportör: en transportör som inte har slutit
transportavtal med avsändaren, men som den transportör som
avses i a helt eller delvis har anförtrott utförandet av
järnvägstransporten,
c) allmänna transportvillkor: de villkor som gäller för
transportören i form av allmänna villkor eller tariffer vilka
har laga kraft i alla medlemsstater och blev en integrerad
del av transportavtalet när detta ingicks,
d) intermodal lastbärare: container, växelflak, påhängsvagn
eller annan liknande lastenhet som används vid transport med
flera transportslag.
Artikel 4
Avvikelser
§ 1 Medlemsstaterna får sluta avtal som gör det möjligt att
avvika från dessa enhetliga rättsregler för transporter som
utförs uteslutande mellan två stationer belägna på var sin
sida om gränsen, när det inte finns någon annan station
mellan dem.
§ 2 När det gäller transporter som utförs mellan två
medlemsstater genom en stat som inte är medlemsstat får de
berörda staterna sluta avtal som avviker från dessa enhetliga
rättsregler.
§ 3 De avtal som avses i §§ 1 och 2 och ikraftträdandet av
dessa avtal ska meddelas till Mellanstatliga organisationen
för internationell järnvägstrafik. Organisationens
generalsekreterare ska underrätta medlemsstaterna och de
berörda företagen om detta.
Artikel 5
Tvingande rätt
Om inte annat föreskrivs i dessa enhetliga rättsregler, ska
varje bestämmelse som direkt eller indirekt avviker från
dessa enhetliga rättsregler vara ogiltig. En sådan
bestämmelses ogiltighet ska inte medföra att övriga
bestämmelser i transportavtalet är ogiltiga. En transportör
kan dock ta på sig större ansvar och förpliktelser än de som
föreskrivs i dessa enhetliga rättsregler.
Avdelning II
Ingående och fullgörande av transportavtalet
Artikel 6
Transportavtal
§ 1 Genom transportavtalet förbinder sig transportören att
mot betalning transportera godset till bestämmelseplatsen och
att lämna ut det till mottagaren.
§ 2 Transportavtalet ska bekräftas genom en fraktsedel som
överensstämmer med en enhetlig förlaga. Om fraktsedeln
saknas, är felaktig eller har gått förlorad ska detta dock
inte påverka avtalets bestånd eller giltighet, utan det ska
fortfarande lyda under dessa enhetliga rättsregler.
§ 3 Fraktsedeln ska undertecknas av avsändaren och
transportören. Underskriften får ersättas med en stämpel,
maskinell kvittering eller på annat lämpligt sätt.
§ 4 Transportören ska på fraktsedelsdubbletten på lämpligt
sätt intyga att godset har tagits emot och återlämna
dubbletten till avsändaren.
§ 5 Fraktsedeln ska inte vara likvärdig med ett
konossement.
§ 6 En fraktsedel ska upprättas för varje
sändning. Om inte annat överenskommits mellan avsändaren och
transportören, får en och samma fraktsedel endast avse en
enda vagn.
§ 7 Om en transport passerar genom Europeiska gemenskapens
tullområde, på vilket det gemensamma transiteringsförfarandet
tilllämpas, ska varje sändning åtföljas av en fraktsedel som
uppfyller kraven i artikel 7.
§ 8 De internationella transportörsorganisationerna ska
upprätta enhetliga förlagor för fraktsedlar i samråd med de
internationella kundorganisationerna och medlemsstaternas
behöriga tullmyndigheter samt med varje mellanstatlig
organisation för regional ekonomisk integration som är
behörig att anta sin egen tulllagstiftning.
§ 9 Fraktsedeln, inbegripet dubbletten av denna, får
upprättas i elektronisk form, som kan omvandlas till läsbara
skrivtecken. Förfarandena för registrering och behandling av
uppgifterna ska vara likvärdiga i funktionshänseende, i
synnerhet i fråga om bevisvärdet av den fraktsedel som dessa
uppgifter utgör.
Artikel 7
Fraktsedelns innehåll
§ 1 Fraktsedeln ska innehålla följande uppgifter:
a) Ort och datum för upprättande av fraktsedeln.
b) Avsändarens namn och adress.
c) Namn och adress avseende den transportör som slutit
transportavtalet.
d) Namn och adress avseende den person som godset verkligen
överlämnats till, om denne inte är den transportör som avses
i led c.
e) Ort och datum för mottagandet av godset.
f) Utlämningsort.
g) Mottagarens namn och adress.
h) Beskrivning av godsets art och förpackningssättet samt,
för farligt gods, den beskrivning som föreskrivs i
reglementet om internationell järnvägstransport av farligt
gods (RID).
i) Antal kollin och de särskilda märken och nummer som är
nödvändiga för identifiering av styckegods.
j) Vagnsnummer vid transport av hel vagnslast.
k) Numret på det järnvägsfordon som rulllar på egna hjul och
som överlämnas för transport som gods.
l) Dessutom, för intermodal lastbärare, uppgift om kategori,
nummer eller andra utmärkande egenskaper som är nödvändiga
för identifiering av dessa.
m) Godsets bruttovikt eller godsets kvantitet uttryckt på
annat sätt.
n) En noggrann förteckning över sådana handlingar som krävs
av tullmyndigheter eller andra förvaltningsmyndigheter och
som har fogats till fraktsedeln eller ställts till
transportörens förfogande hos en i vederbörlig ordning utsedd
myndighet eller hos ett organ som utsetts i avtalet.
o) Kostnader som är hänförliga till transporten (frakt,
tilläggsavgifter, tullavgifter och andra kostnader som
uppkommer från det att avtalet slutits tills utlämning sker),
i den mån de ska betalas av mottagaren eller varje annan
uppgift om att kostnaderna ska betalas av mottagaren.
p) Uppgift om att dessa enhetliga rättsregler ska tillämpas
på transporten, utan hinder av eventuella klausuler med
motsatt innebörd.
§ 2 Fraktsedeln ska i förekommande fall dessutom innehålla
följande uppgifter:
a) Vid transport med efterföljande transportörer, den
transportör som ska lämna ut godset, när denne har givit sitt
samtycke till att föras upp på fraktsedeln.
b) De kostnader som avsändaren förbinder sig att betala.
c) Beloppet för det efterkrav som ska uppbäras vid utlämning
av godset.
d) Godsets deklarerade värde och det belopp som utgör
särskilt leveransintresse.
e) Den överenskomna leveransfristen.
f) Den överenskomna transportvägen.
g) En förteckning över handlingar som inte nämns i § 1 n och
som överlämnats till transportören.
h) Avsändarens uppgifter om antalet plomberingar har fästs
vid vagnen och en beskrivning av dessa.
§ 3 Avtalsparterna får skriva in andra uppgifter som de anser
användbara på fraktsedeln.
Artikel 8
Ansvar för uppgifterna i fraktsedeln
§ 1 Avsändaren ska ansvara för alla kostnader och skador som
transportören åsamkas på grund av att
a) avsändarens uppgifter på fraktsedeln är oriktiga,
otydliga, ofullständiga eller har förts in på fel ställe på
fraktsedeln, eller
b) avsändaren har underlåtit att föra in de uppgifter som
föreskrivs i RID.
§ 2 Om transportören för in uppgifter på fraktsedeln på
begäran av avsändaren ska han anses handla på avsändarens
vägnar, tills motsatsen bevisats.
§ 3 Om fraktsedeln inte innehåller den uppgift som anges i
artikel 7 § 1 p, ska transportören vara ansvarig för alla
kostnader och skador som den som har rätt till godset åsamkas
på grund av denna underlåtenhet.
Artikel 9
Farligt gods
Om avsändaren har underlåtit att föra in de uppgifter som
föreskrivs i RID får transportören, när som helst om
omständigheterna så kräver, lossa eller förstöra godset eller
oskadliggöra det utan att betala ersättning, utom om
transportören vid mottagandet hade kännedom om att godset var
farligt.
Artikel 10
Betalning av kostnader
§ 1 Om inte annat överenskommits mellan avsändaren och
transportören, ska kostnaderna (frakt, tilläggsavgifter,
tullavgifter och andra kostnader som uppkommer från det att
avtalet sluts till dess att det lämnas ut) betalas av
avsändaren.
§ 2 När kostnaderna, på grund av en överenskommelse mellan
avsändaren och transportören, ska betalas av mottagaren och
mottagaren varken har övertagit fraktsedeln, gjort sina
rättigheter gällande enligt artikel 17 § 3 eller ändrat
fraktavtalet enligt artikel 18, ska avsändaren vara skyldig
att betala kostnaderna.
Artikel 11
Undersökning
§ 1 Transportören ska ha rätt att när som helst undersöka om
transportvillkoren är uppfyllda och om sändningen svarar mot
de uppgifter som avsändaren har fört in på fraktsedeln. När
undersökningen avser sändningens innehåll, ska den om möjligt
ske i närvaro av den som har rätt till godset; i de fall
detta inte är möjligt ska transportören tillkalla två
oberoende vittnen, om det inte finns några andra bestämmelser
i den stat där undersökningen äger rum.
§ 2 Om sändningen inte svarar mot de uppgifter som förts in
på fraktsedeln eller om bestämmelserna om transport av gods
som tas emot på vissa villkor inte har följts, ska resultatet
av undersökningen antecknas på det exemplar av fraktsedeln
som åtföljer godset och, om transportören har kvar
fraktsedelsdubbletten, även på denna. I så fall ska
kostnaderna för undersökningen påföras godset, om de inte
betalas omedelbart.
§ 3 När avsändaren lastar godset, har han rätt att kräva att
transportören undersöker godsets skick och förpackning samt
riktigheten av uppgifterna i fraktsedeln i fråga om antal
kollin, märkning och nummer samt bruttovikt eller kvantitet
som angivits på annat sätt. Transportören är endast skyldig
att utföra undersökningen om den har möjlighet att göra det
på lämpligt sätt. Transportören får kräva betalning för
undersökningskostnaderna. Resultatet av undersökningarna ska
noteras på fraktsedeln.
Artikel 12
Fraktsedelns bevisvärde
§ 1 Fraktsedeln ska tills motsatsen visats gälla som bevis
för att transportavtalet har ingåtts och för villkoren i
transportavtalet samt för transportörens mottagande av
godset.
§ 2 När transportören har lastat godset ska fraktsedeln tills
motsatsen visats gälla som bevis för att godset är i det
skick och har den förpackning som uppgivits på fraktsedeln,
eller, om det inte finns några sådana uppgifter, för att
godset såg ut att vara i gott skick när transportören tog
emot det och för att uppgifterna i fraktsedeln om antal
kollin, märkning och nummer samt bruttovikt eller på annat
sätt angiven kvantitet är riktiga.
§ 3 När avsändaren har lastat godset ska fraktsedeln, i de
fall transportören har kontrollerat godsets och
förpackningens skick och riktigheten av de uppgifter som
angivits i enlighet med 2 § och bekräftat riktigheten på
fraktsedeln, gälla som bevis tills annat visats för att
godset och dess förpackning var i det skick som anges på
fraktsedeln eller, om inget har angivits på fraktsedeln, såg
ut att vara i gott skick.
§ 4 Fraktsedeln ska dock inte räcka som bevis om den
innehåller ett motiverat förbehåll. Ett skäl för förbehåll
kan vara att transportören inte har möjlighet att på lämpligt
sätt undersöka om sändningen svarar mot uppgifterna i
fraktsedeln.
Artikel 13
Lastning och lossning av godset
§ 1 Avsändaren och transportören ska komma överens om vem som
ska lasta och lossa godset. Om det inte finns någon sådan
överenskommelse ska lastningen och lossningen åligga
transportören när det gäller styckegods. För hela vagnslaster
ska dock lastningen åligga avsändaren medan lossningen efter
utlämningen ska åligga mottagaren.
§ 2 Avsändaren ska vara ansvarig för alla följder av en
bristfällig lastning som har utförts av honom och ska
särskilt ersätta den skada som transportören åsamkats på
grund av detta. Det ankommer på transportören att visa att
lastningen har varit bristfällig.
Artikel 14
Förpackning
Avsändaren ska vara ansvarig gentemot transportören för alla
skador och kostnader på grund av att godset saknar
förpackning eller att förpackningen är bristfällig, om inte
bristfälligheten var uppenbar eller känd av transportören när
han tog emot godset och han inte har gjort förbehåll om
detta.
Artikel 15
Fullgörande av förvaltningsmyndigheters föreskrifter
§ 1 För att fullgöra de åtgärder som krävs av tullmyndigheter
eller andra förvaltningsmyndigheter innan godset lämnas ut
ska avsändaren till fraktsedeln foga de handlingar som behövs
eller ställa dem till transportörens förfogande och ge honom
alla erforderliga upplysningar.
§ 2 Transportören ska inte vara skyldig att undersöka om
dessa handlingar och upplysningar är riktiga eller
fullständiga. Avsändaren ska vara ansvarig gentemot
transportören för alla skador som kan uppstå till följd av
att dessa handlingar och upplysningar saknas, är
ofullständiga eller oriktiga, om felet inte beror på
transportören.
§ 3 Transportören ska vara ansvarig för följderna av att de
handlingar som nämns i fraktsedeln och åtföljer denna eller
som har anförtrotts honom går förlorade eller används på ett
oriktigt sätt, om inte förlusten eller den skada som
uppkommit genom att dessa handlingar använts på ett oriktigt
sätt beror på omständigheter som transportören inte kunnat
undvika eller förebygga följderna av. Ett eventuellt
skadestånd får dock inte överstiga vad som skulle ha betalats
vid förlust av godset.
§ 4 Avsändaren kan genom en anteckning i fraktsedeln, eller
mottagaren kan genom en anvisning enligt artikel 18 § 3,
begära att
a) själv eller genom ombud få närvara för att lämna
upplysningar och göra påpekanden, när de åtgärder vidtas som
krävs av tullmyndigheter eller andra
förvaltningsmyndigheter,
b) själv eller genom ombud få vidta de åtgärder som krävs av
tullmyndigheter eller andra förvaltningsmyndigheter, i den
mån detta är tillåtet enligt lagar och bestämmelser i den
stat där åtgärderna ska vidtas,
c) få betala tullavgifter och andra kostnader, om han eller
hans ombud är närvarande vid de åtgärder som krävs av
tullmyndigheter eller andra förvaltningsmyndigheter eller om
han själv vidtar dem, i den mån betalningen är tillåten
enligt lagar och bestämmelser i den stat där åtgärderna ska
vidtas.
I sådana fall får varken avsändaren eller den mottagare som
har rätt att förfoga över godset, eller deras ombud, ta
godset i besittning.
§ 5 Om avsändaren har angett en plats där de åtgärder som
krävs av tullmyndigheter eller andra förvaltningsmyndigheter
ska vidtas, och de föreskrifter som gäller på den platsen
inte medger att åtgärderna vidtas där, eller om avsändaren
för dessa åtgärder har lämnat andra anvisningar som inte kan
följas, ska transportören förfara på det sätt som den anser
vara förmånligast för den som har rätt till godset samt
underrätta avsändaren om de vidtagna åtgärderna.
§ 6 Om avsändaren har åtagit sig att betala tullavgifterna
kan transportören efter eget val ombesörja tullklareringen
under transporten eller på bestämmelseplatsen.
§ 7 Transportören kan dock förfara enligt § 5 om mottagaren
inte har övertagit fraktsedeln inom den tidsfrist som anges i
de föreskrifter som gäller på bestämmelseplatsen.
§ 8 Avsändaren är skyldig att följa de föreskrifter som
meddelas av tullmyndigheter eller andra
förvaltningsmyndigheter om godsets förpackning och om
täckning med presenning. Om avsändaren inte har förpackat
godset eller täckt det med presenning enligt dessa
föreskrifter, får transportören ombesörja detta; kostnaderna
i samband härmed ska påföras godset.
Artikel 16
Leveransfrister
§ 1 Avsändaren och transportören ska komma överens om
leveransfristen. Om det inte finns någon överenskommelse får
denna frist inte vara längre än den som anges i §§ 2–4.
§ 2 Om inte annat följer av §§ 3 och 4, ska de längsta
leveransfristerna vara enligt följande:
a) För hela vagnslaster
– expedieringsfrist 12 timmar,
– transportfrist, för varje påbörjad sträcka av 400 km 24
timmar,
b) för styckegodssändningar
– expedieringsfrist 24 timmar,
– transportfrist, för varje påbörjad sträcka av 200 km 24
timmar.
Avstånden ska avse den överenskomna transportsträckan eller,
om sådan överenskommelse saknas, den kortaste möjliga
transportsträckan.
§ 3 Transportören får fastställa tilläggsfrister av viss
bestämd längd i följande fall:
a) Sändningar som transporteras
– över linjer med olika spårvidd,
– till sjöss eller på inre vattenvägar,
– på väg, om det inte finns någon järnvägsförbindelse,
b) under osedvanliga förhållanden som förorsakar en ovanlig
ökning av trafiken eller ovanliga driftsvårigheter.
Längden på tilläggsfristerna ska anges i de allmänna
transportvillkoren.
§ 4 Leveransfristen ska börja löpa efter det att godset har
tagits emot; den ska förlängas med den fördröjning som
förorsakats utan fel eller försummelse från transportörens
sida. Leveransfristen ska avbrytas på söndagar och allmänna
helgdagar.
Artikel 17
Utlämning av gods
§ 1 Transportören ska på den avtalade utlämningsorten lämna
ut fraktsedeln och godset till mottagaren mot kvitto på
mottagandet och mot betalning av de belopp som ska erläggas
enligt transportavtalet.
§ 2 Om följande åtgärder vidtas enligt de föreskrifter som
gäller på utlämningsorten, ska de jämställas med utlämning
till mottagaren:
a) godset överlämnas till en tull- eller skattemyndighet i en
tjänste- eller lagerlokal som används av myndigheten och som
inte står under tranportörens uppsikt,
b) godset läggs upp till förvaring hos transportören eller
lämnas till en speditör eller ett allmänt lager för
förvaring.
§ 3 Sedan godset har kommit fram till utlämningsorten kan
mottagaren fordra att transportören lämnar ut fraktsedeln och
godset till honom. Om förlust av godset har fastställts eller
om godset inte har kommit fram vid utgången av den frist som
avses i artikel 29 § 1, kan mottagaren i eget namn göra sina
rättigheter på grund av transportavtalet gällande gentemot
transportören.
§ 4 Den som har rätt till godset får vägra att ta emot det,
även efter det att han har erhållit fraktsedeln och betalat
kostnaderna enligt transportavtalet, så länge en undersökning
som han har begärt för att fastställa en påstådd skada inte
har utförts.
§ 5 I övrigt ska utlämningen av gods ske enligt de
föreskrifter som gäller på utlämningsorten.
§ 6 Om godset har levererats utan att efterkravsbeloppet
dessförinnan har betalats, ska transportören vara skyldig att
ersätta avsändaren, dock högst med efterkravets belopp, men
utan inskränkning i hans rätt till återkrav gentemot
mottagaren.
Artikel 18
Rätt att förfoga över godset
§ 1 Avsändaren har rätt att förfoga över godset och att i
efterhand ändra transportavtalet. Han får bland annat begära
att transportören ska
a) stoppa transporten av godset,
b) skjuta upp utlämningen av godset,
c) lämna ut godset till en annan mottagare än den som anges i
fraktsedeln,
d) lämna ut godset på en annan plats än den som anges i
fraktsedeln.
§ 2 Avsändarens rätt att ändra transportavtalet upphör, även
om han innehar fraktsedelsdubbletten, när mottagaren har
a) övertagit fraktsedeln,
b) tagit emot godset,
c) gjort sina rättigheter gällande enligt artikel 17 § 3,
d) blivit berättigad, enligt § 3, att ändra transportavtalet;
från denna tidpunkt åligger det transportören att följa
mottagarens anvisningar.
§ 3 Mottagaren har rätt att ändra transportavtalet så snart
fraktsedeln har upprättats, om inte avsändaren har angett
något annat i fraktsedeln.
§ 4 Mottagarens rätt att ändra transportavtalet upphör när
han har
a) övertagit fraktsedeln,
b) tagit emot godset,
c) gjort sina rättigheter gällande enligt artikel 17 § 3,
d) givit anvisningar enligt § 5 om att godset ska lämnas ut
till en annan person och denna person har gjort sina
rättigheter gällande enligt artikel 17 § 3.
§ 5 Om mottagaren har givit anvisningar om att godset ska
lämnas ut till en annan person, har denna person inte rätt
att ändra transportavtalet.
Artikel 19
Utövande av förfoganderätten
§ 1 När avsändaren eller, i det fall som avses i artikel 18 §
3, mottagaren vill ändra transportavtalet i efterhand, ska
han för transportören lägga fram den fraktsedelsdubblett i
vilken ändringarna ska göras.
§ 2 Avsändaren eller, i det fall som avses i artikel 18 § 3,
mottagaren ska gottgöra transportören för de kostnader och
den skada som det innebär att göra ändringarna i efterhand.
§ 3 De ändringar som görs i efterhand måste, när anvisningen
når den som ska göra ändringarna, vara möjliga, tillåtliga
och rimliga att göra, och de får varken hindra den normala
verksamheten i transportörens företag eller skada avsändarna
eller mottagarna av andra sändningar.
§ 4 Ändringar i efterhand får inte innebära att sändningen
delas upp.
§ 5 När transportören på grund av vad som sägs i § 3 inte kan
utföra de anvisningar han får, ska han omedelbart underrätta
den person som givit anvisningarna.
§ 6 Vid fel eller försummelse från transportörens sida ska
denne vara ansvarig för följderna av att en ändring i
efterhand inte görs eller görs bristfälligt. Eventuellt
skadestånd får dock inte överstiga vad som skulle ha betalats
vid förlust av godset.
§ 7 Om transportören genomför avsändarens ändringar i
efterhand utan att kräva att fraktsedelsdubbletten visas upp,
ska han vara ansvarig för den skada som mottagaren lider om
fraktsedelsdubbletten har överlämnats till denne. Eventuellt
skadestånd får dock inte överstiga vad som skulle ha betalats
vid förlust av godset.
Artikel 20
Transporthinder
§ 1 Vid transporthinder ska transportören bestämma om det är
lämpligt att han själv väljer en annan transportväg för
godset eller om det ligger i den persons intresse som har
rätt till godset att anvisningar begärs från denne, och
därvid ge honom alla användbara upplysningar som
transportören har tillgång till.
§ 2 Om det inte är möjligt att fortsätta transporten, ska
transportören begära anvisningar av den som har rätt att
förfoga över godset. Om transportören inte kan få
anvisningarna i tid, ska han vidta de åtgärder som han anser
vara mest fördelaktiga för den som har rätt att förfoga över
godset.
Artikel 21
Utlämningshinder
§ 1 Om det föreligger hinder för godsets utlämning, ska
transportören omedelbart underrätta avsändaren och begära
anvisningar från denne, utom om avsändaren i fraktsedeln har
begärt att godset utan vidare ska återsändas till honom ifall
hinder för utlämning uppstår.
§ 2 Om hindret för utlämningen upphör innan avsändarens
anvisningar har nått transportören, ska godset lämnas ut till
mottagaren. Avsändaren ska omedelbart underrättas om detta.
§ 3 Om mottagaren vägrar att ta emot godset, ska avsändaren
ha rätt att ge anvisningar, även om han inte kan visa upp
fraktsedelsdubbletten.
§ 4 Om utlämningshindret uppstår efter det att mottagaren har
ändrat transportavtalet enligt artikel 18 §§ 3–5, ska
transportören underrätta mottagaren.
Artikel 22
Följder av transporthinder och utlämningshinder
§ 1 Transportören ska ha rätt till återbetalning av kostnader
som uppkommit på grund av
a) att han begärt anvisningar,
b) att han genomfört erhållna anvisningar,
c) att de begärda anvisningarna inte når honom eller inte når
honom i tid,
d) att han fattat ett beslut enligt artikel 20 § 1 utan att
ha begärt anvisningar,
om inte dessa kostnader beror på fel eller försummelse från
hans sida. Han får i synnerhet uppbära den frakt som är
tilllämplig för den tillryggalagda transportsträckan och ska
ha rätt till de leveransfrister som gäller för denna
sträcka.
§ 2 I de fall som avses i artikel 20 § 2 och i artikel 21 § 1
får transportören omedelbart lossa godset vilket ska bekostas
av den som har rätt till det. Efter denna lossning ska
transporten anses vara avslutad. Transportören ska då ta hand
om godset för den berättigades räkning. Han får dock anförtro
godset till en annan person och ska då endast ansvara för att
vara omdömesgill i sitt val av denna person. Kostnaderna som
uppkommit till följd av transportavtalet och alla andra
kostnader ska bestå.
§ 3 Transportören får låta godset gå till försäljning utan
att vänta på anvisningar från den som har rätt till godset,
när detta är motiverat på grund av godsets begränsade
hållbarhet eller skick eller när lagringskostnaderna inte
står i proportion till godsets värde. I andra fall får han
även låta godset gå till försäljning om han inte inom skälig
tid från den som har rätt till godset har fått andra
anvisningar som det är skäligt att kräva att han ska följa.
§ 4 Om godset har sålts ska försäljningsbeloppet efter avdrag
för de kostnader som belastar godset ställas till den
berättigades förfogande. Om försäljningsbeloppet understiger
dessa avgifter, ska avsändaren betala mellanskillnaden.
§ 5 I händelse av försäljning ska förfarandet bestämmas av de
lagar och bestämmelser som gäller på den plats där godset
finns, eller av praxis på denna plats.
§ 6 Om avsändaren vid transporthinder eller utlämningshinder
inte lämnar anvisningar inom rimlig tid och om
transporthindret eller utlämningshindret inte kan undanröjas
enligt §§ 2 och 3, får transportören återsända godset till
avsändaren eller, om det är berättigat, förstöra det på
dennes bekostnad.
Avdelning III
Ansvar
Artikel 23
Förutsättningar för ansvar
§ 1 Transportören ska vara ansvarig för skada som uppkommer
till följd av att godset helt eller delvis går förlorat eller
skadas under tiden från det att godset tas emot till dess att
det lämnas ut samt för skada som uppkommer till följd av att
leveransfristen överskrids, oavsett vilken
järnvägsinfrastruktur som används.
§ 2 Transportören ska vara fri från detta ansvar i den mån
förlusten, skadan eller överskridandet av leveransfristen
beror på fel eller försummelse av den skadelidande, på en
anvisning av denne som inte har föranletts av fel eller
försummelse från transportörens sida, på fel i själva godset
(inre förstöring, avdunstning, osv.) eller på omständligheter
som transportören inte hade kunnat undgå och vars följder han
inte kunnat förebygga.
§ 3 Transportören ska vara fri från detta ansvar i den mån
förlusten eller skadan härrör från en sådan särskild risk som
är förbunden med ett eller flera av följande förhållanden:
a) Godset har transporterats i öppen vagn enligt de allmänna
transportvillkoren eller när detta har avtalats särskilt och
antecknats i fraktsedeln. Med undantag för skador som
uppkommer på godset till följd av atmosfärisk inverkan ska
gods som lastats på intermodal lastbärare och slutna
vägfordon som transporteras på vagnar inte anses vara
transporterade i öppna vagnar. Om avsändaren för transport av
gods i öppna vagnar använder presenning som täckning, ska
transportören ha samma ansvar som det som åligger honom vid
transport i öppna vagnar som inte är täckta med presenning,
även om det är fråga om gods som enligt de allmänna
transportreglerna inte transporteras i öppna vagnar.
b) Godset är inte förpackat eller är bristfälligt förpackat,
om godsets beskaffenhet gör det utsatt för svinn eller skada
när förpackningen är bristfällig eller saknas.
c) Godset har lastats av avsändaren eller lossats av
mottagaren.
d) Godsets beskaffenhet gör det utsatt för fara att helt
eller delvis gå förlorat eller skadas, särskilt genom
bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning eller
svinn.
e) Godset har betecknats eller numrerats på ett otydligt,
oriktigt eller ofullständigt sätt.
f) Transporten gäller levande djur.
g) Det är fråga om en transport som enligt tilllämpliga
bestämmelser eller enligt en överenskommelse mellan
avsändaren och transportören som har tagits in i fraktsedeln
ska åtföljas av en tillsynsman, om förlusten eller skadan har
uppkommit som en följd av en sådan fara som skulle avvärjas
genom att tillsynsmannen följde med.
Artikel 24
Ansvar vid transport av järnvägsfordon som gods
§ 1 Vid transport av järnvägsfordon som rullar på egna hjul
och som lämnas till transport som gods ska transportören vara
ansvarig för skada som uppkommer till följd av att fordonet
eller dess lösa delar förloras eller skadas under tiden från
det att godset tas emot till dess att det lämnas ut samt
skada som uppkommer till följd av att leveransfristen
överskrids, om transportören inte kan visa att skadan inte
har uppkommit genom fel eller försummelse från hans sida.
§ 2 Transportören ska inte vara ansvarig för skada som
uppkommer till följd av förlust av tillbehör som inte finns
angivna på fordonets båda långsidor eller på den
inventarieförteckning som åtföljer fordonet.
Artikel 25
Bevisskyldighet
§ 1 Det ska ankomma på transportören att visa att förlusten,
skadan eller leveransfristens överskridande har orsakats av
något sådant förhållande som avses i artikel 23 § 2.
§ 2 Om transportören visar att förlusten eller skadan med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna kan vara en
följd av en eller flera av de särskilda risker som anges i
artikel 23 § 3, ska det antas att så är fallet. Den som har
rätt till godset får dock styrka att förlusten eller skadan
inte alls eller inte uteslutande är en följd av en sådan
risk.
§ 3 Antagandet enligt § 2 får inte göras i det fall som avses
i artikel 23 § 3 a, när det är fråga om en onormalt stor
förlust eller om förlust av hela kollin.
Artikel 26
Efterföljande transportörer
När en transport som omfattas av ett enda transportavtal
utförs av flera efterföljande transportörer, ska varje
transportör genom att ta emot godset med fraktsedeln bli part
i transportavtalet i enlighet med villkoren i fraktsedeln och
ta på sig de skyldigheter som följer av detta. I ett sådant
fall ska varje transportör vara ansvarig för transporten
under hela transportsträckan till dess att godset har lämnats
ut.
Artikel 27
Faktisk transportör
§ 1 När en transportör helt eller delvis har anförtrott
transporten till en faktisk transportör, oavsett om det sker
i enlighet med en möjlighet som medges i transportavtalet
eller ej, ska transportören ändå vara ansvarig för hela
transporten.
§ 2 Alla bestämmelser i dessa enhetliga rättsregler som rör
transportörens ansvar gäller också den faktiska
transportörens ansvar för den transport denne utför.
Artiklarna 36 och 41 ska tillämpas när talan förs mot de
anställda eller andra personer vilkas tjänster den faktiska
transportören anlitar för att utföra transporten.
§ 3 Särskilda överenskommelser genom vilka transportören åtar
sig förpliktelser som inte krävs enligt dessa enhetliga
rättsregler eller avstår från rättigheter som följer av dessa
enhetliga rättsregler ska inte gälla gentemot en faktisk
transportör som inte uttryckligen och skriftligen har
godtagit dem. Oavsett om den faktiska transportören har
godtagit en särskild överenskommelse eller ej, ska
transportören vara bunden av de skyldigheter eller avståenden
som följer av den.
§ 4 När och i den mån både transportören och den faktiska
transportören är ansvariga ska ansvaret vara solidariskt.
§ 5 Det sammanlagda ersättningsbelopp som ska betalas av
transportören, den faktiska transportören samt deras
anställda och andra personer vilkas tjänster de anlitar för
att utföra transporten, ska inte överstiga de gränser som
anges i dessa enhetliga rättsregler.
§ 6 Denna artikel ska inte påverka den rätt till återkrav som
kan föreligga mellan transportören och den faktiska
transportören.
Artikel 28
Antagande om skada vid nyinlämning
§ 1 När en försändelse som har transporterats enligt dessa
enhetliga rättsregler har nyinlämnats enligt samma
rättsregler och en partiell förlust eller en skada har
fastställts efter nyinlämningen, ska det antas att förlusten
eller skadan har uppstått under den tid då det senaste
transportavtalet fullgjordes, om försändelsen hela tiden har
varit i transportörens vård och den har nyinlämnats sådan den
kom fram till nyinlämningsplatsen.
§ 2 Ett sådant antagande ska även gälla när transportavtalet
före nyinlämningen inte omfattades av dessa enhetliga
rättsregler, om reglerna hade varit tillämpliga vid en
genomgående transport mellan den första avsändningsplatsen
och den slutliga bestämmelseplatsen.
§ 3 Ett sådant antagande ska vidare gälla när
transportavtalet före nyinlämningen omfattades av en
konvention om genomgående internationell järnvägstransport av
gods som är jämförlig med dessa enhetliga rättsregler och när
den konventionen innehåller samma rättsliga antagande till
förmån för sändningar som görs enligt dessa enhetliga
rättsregler.
Artikel 29
Antagande att gods har gått förlorat
§ 1 Utan att behöva lägga fram ytterligare bevisning får den
som har rätt till godset anse godset som förlorat om det inte
har lämnats ut till mottagaren eller hållits tillgängligt för
honom inom 30 dagar efter leveransfristens utgång.
§ 2 När en skadelidande tar emot ersättning för förlorat
gods, får han skriftligen begära att han ska underrättas
omedelbart om godset kommer till rätta inom ett år efter det
att ersättning har utbetalats. Transportören ska skriftligen
bekräfta en sådan begäran.
§ 3 Inom 30 dagar efter det att den berättigade har fått den
underrättelse som avses i § 2 får han begära att godset
lämnas ut till honom mot betalning av kostnaderna enligt
transportavtalet och mot återbetalning av den ersättning som
han har fått, i förekommande fall med avdrag för de kostnader
som kan ha räknats in i ersättningen. Han ska dock behålla
rätten till ersättning för att leveransfristen har
överskridits enligt artiklarna 33 och 35.
§ 4 Om någon begäran inte framställs enligt § 2 eller
anvisningar inte ges inom den frist som anges i § 3, eller om
godset kommer till rätta senare än ett år efter den dag då
ersättningen betalades ut, får transportören förfoga över
godset enligt gällande lagar och bestämmelser på den plats
där godset finns.
Artikel 30
Ersättning vid förlust
§ 1 För gods som har gått helt eller delvis förlorat ska
transportören betala ersättning med ett belopp som beräknas
efter börspriset eller, om börspris saknas, efter
marknadspriset, eller om båda dessa värden saknas, efter det
gängse värdet av gods av samma slag och kvalitet på
avsändningsorten vid den tidpunkt då godset togs emot. Någon
ytterligare ersättning utgår inte.
§ 2 Ersättningen får inte överstiga 17 beräkningsenheter per
kilogram av förlusten i bruttovikt.
§ 3 Vid förlust av ett järnvägsfordon som rullar på egna hjul
och som lämnas till transport som gods, eller av en
intermodal lastbärare, eller lösa delar till dessa, ska
ersättningen vara begränsad till fordonets eller den
intermodal lastbärarens eller deras lösa delars gängse värde
vid den tidpunkt och på den plats där förlusten skedde, och
inget ytterligare skadestånd ska betalas. Om det är omöjligt
att fastställa tidpunkt och plats för förlusten, ska
ersättningen vara begränsad till det gängse värdet på
avsändningsorten vid den tidpunkt då fordonet togs emot.
§ 4 Transportören ska dessutom betala tillbaka
transportavgiften, erlagda tullavgifter och andra utlägg i
samband med transporten av det gods som har gått förlorat,
med undantag av punktskatter på varor som transporteras inom
ramen för suspensiva tullförfaranden.
Artikel 31
Ansvar för viktförlust vid transport
§ 1 I fråga om gods som till följd av sin beskaffenhet
vanligen förlorar vikt på grund av själva transporten ska
transportören, oberoende av den tillryggalagda
transportsträckan, endast ansvara för den del av
viktförlusten som överstiger följande procentsatser:
a) Två procent av vikten för flytande varor eller för gods
som har lämnats in till transport i fuktigt tillstånd.
b) En procent av vikten för torra godsslag.
§ 2 Transportören får inte åberopa den inskränkning i
ansvaret som anges i § 1, om det visas att viktförlusten med
hänsyn till omständigheterna inte kan hänföras till de
orsaker som gör att en viss viktförlust godtas.
§ 3 När flera kollin transporteras enligt samma fraktsedel
ska viktförlusten vid transport beräknas för varje kolli för
sig, om dess vikt vid avsändningen har angetts särskilt i
fraktsedeln eller kan fastställas på något annat sätt.
§ 4 Om godset har gått helt förlorat, eller om kollin har
gått förlorade, ska avdrag inte göras för viktförlust vid
beräkning av ersättningen.
§ 5 Denna artikel innebär inte någon inskränkning i
tillämpningen av artiklarna 23 och 25.
Artikel 32
Ersättning vid skada
§ 1 När gods har skadats ska transportören betala ett belopp
som svarar mot minskningen av godsets värde, men inte
ytterligare skadestånd. Beloppet ska beräknas genom att den
procentsats varmed godset har minskat i värde på
bestämmelseorten tillämpas på godsets värde fastställt på det
sätt som anges i artikel 30.
§ 2 Ersättningen ska inte överstiga
a) det belopp som skulle ha betalats om försändelsen hade
gått helt förlorad,
b) om endast en del av försändelsen har förlorat i värde
genom skadan, det belopp som skulle ha betalats om den del av
försändelsen som minskat i värde hade gått förlorad.
§ 3 Vid skada på ett järnvägsfordon som rullar på egna hjul
och som lämnas till transport som gods, eller av en
intermodal lastbärare, eller lösa delar till dessa, ska
ersättning endast betalas för reparationskostnaden, men inget
ytterligare skadestånd. Ersättningen ska inte överstiga det
belopp som skulle ha betalats om varan gått förlorad.
§ 4 Transportören ska dessutom, efter den procentsats som
fastställs i § 1, betala tillbaka de kostnader som anges i
artikel 30 § 4.
Artikel 33
Ersättning när leveransfristen överskrids
§ 1 Om skada har uppstått till följd av att leveransfristen
har överskridits, däri inbegripet skada på godset, ska
transportören betala skadestånd, som inte får överskrida ett
belopp som motsvarar fyra gånger transportavgiften.
§ 2 Om godset har gått helt förlorat, ska ersättning inte
betalas enligt § 1 utöver ersättning enligt artikel 30.
§ 3 Om godset har gått förlorat delvis, får den ersättning
som anges i § 1 inte överstiga ett belopp som motsvarar fyra
gånger transportavgiften för den del av försändelsen som inte
har gått förlorad.
§ 4 Om skadan på godset inte har orsakats av att
leveransfristen har överskridits, ska ersättning enligt § 1 i
förekommande fall betalas utöver ersättning enligt artikel
32.
§ 5 Den sammanlagda ersättningen enligt § 1 och artiklarna 30
och 32 får inte i något fall överstiga den ersättning som
skulle ha betalats om godset hade gått helt förlorat.
§ 6 Om leveransfristen enligt artikel 16 § 1 har fastställts
genom överenskommelse, kan andra former av ersättning än dem
som anges i § 1 överenskommas. Om de leveransfrister som
anges i artikel 16 §§ 2–4 i ett sådant fall har överskridits,
kan den som har rätt till godset begära ersättning antingen
enligt den ovannämnda överenskommelsen eller enligt §§ 1–5.
Artikel 34
Ersättning när det finns en värdedeklaration
Avsändaren och transportören kan komma överens om att
avsändaren i fraktsedeln ska deklarera ett värde på godset
som överstiger den gräns som anges i artikel 30 § 2. I så
fall ska det deklarerade värdet ersätta denna gräns.
Artikel 35
Ersättning vid leveransintresse
Avsändaren och transportören kan komma överens om att
avsändaren i fraktsedeln ska ange ett belopp i siffror för
ett särskilt leveransintresse, i händelse av att godset går
förlorat eller skadas eller att leveransfristen överskrids.
Om leveransintresse har deklarerats, får ersättning begäras
för visad ytterligare skada utöver vad som anges i artiklarna
30, 32 och 33 upp till det deklarerade beloppet.
Artikel 36
Förlust av rätt att åberopa begränsning av
skadeståndsansvar
De begränsningar av skadeståndsansvaret
som anges i artikel 15 § 3, artikel 19 §§ 6 och 7 samt
artiklarna 30 och 32–35 ska inte tillämpas om det visas att
transportören orsakat skadan genom handling eller
underlåtenhet antingen i avsikt att vålla en sådan skada
eller hänsynslöst och med insikt att en sådan skada sannolikt
skulle uppkomma.
Artikel 37
Omräkning och ränta
§ 1 När beräkningen av ersättning medför omräkning av belopp
i utländsk valuta ska beräkningen göras enligt kursen på den
plats där och vid den tidpunkt då ersättningen betalas.
§ 2 Den berättigade får kräva ränta på ersättningsbeloppet
med fem procent per år från och med den dag då krav
framställdes enligt artikel 43 eller, om något krav inte
framställts, från och med den dag då talan väcks vid
domstol.
§ 3 Om den berättigade inte inom en skälig frist som har
fastställts för honom till transportören överlämnar den
dokumentation som denne behöver för att kunna slutföra
behandlingen av kraven, utgår inte ränta för tiden från det
att fristen går ut till dess att dokumentationen
överlämnas.
Artikel 38
Ansvar vid järnvägs- och sjötrafik
§ 1 Vid transport i kombinerad järnvägs- och sjötrafik på de
linjer som avses i artikel 24 § 1 i grundfördraget får varje
stat, genom att begära att en uppgift om detta ska tas med i
listan över linjer som omfattas av de enhetliga
rättsreglerna, till de grunder för befrielse från ansvar som
anges i artikel 23 lägga samtliga nedan angivna grunder:
a) Brand, om transportören visar att den inte har orsakats av
fel eller försummelse av honom, befälhavaren, besättningen,
lotsen eller någon person i hans tjänst.
b) Räddning av eller försök till räddning av liv eller
egendom till sjöss.
c) Lastning av godset på däck, om lastningen har skett enligt
ett medgivande av avsändaren i fraktsedeln och godset inte
transporteras i järnvägsvagn.
d) Fara, våda eller olycka till sjöss eller i andra
farvatten.
§ 2 Transportören får åberopa de grunder för befrielse från
ansvar som anges i § 1 endast om han visar att förlusten,
skadan eller överskridandet av leveransfristen har inträffat
på sjösträckan under tiden från och med godsets lastning
ombord på fartyget till och med lossningen.
§ 3 När transportören åberopar de grunder för befrielse från
ansvar som anges i § 1, ska han dock vara ansvarig om den
skadelidande visar att förlusten, skadan eller överskridandet
av leveransfristen beror på fel eller försummelse av
transportören, befälhavaren, besättningen, lotsen eller någon
person i transportörens tjänst.
§ 4 När en och samma sjösträcka trafikeras av flera företag
som är införda i den lista som avses i 24 § 1 i
grundfördraget, ska samma ansvarsregler gälla för den
sträckan för alla företagen. När dessa företag har införts i
listan på begäran av flera medlemsstater, ska frågan om vilka
ansvarsregler som ska gälla dessförinnan ha reglerats i en
överenskommelse mellan dessa stater.
§ 5 Generalsekreteraren ska underrättas om de åtgärder som
vidtas i enlighet med §§ 1 och 4. Åtgärderna får rättsverkan
tidigast efter 30 dagar räknat från den dag då
generalsekreteraren underrättade övriga stater om
åtgärderna.
Artikel 39
Ansvar vid atomolycka
Transportören ska vara fri från det ansvar som föreskrivs i
dessa enhetliga rättsregler, om skadan har orsakats av en
atomolycka och innehavaren av en atomanläggning eller någon
annan person i hans ställe är ansvarig för skadan enligt en
stats lagar och bestämmelser om ansvarighet på atomenergins
område.
Artikel 40
Personer som transportören ansvarar för
Transportören ska vara ansvarig för sin personal och för
andra personer vilkas tjänster han anlitar för utförandet av
transporten när denna personal eller dessa andra personer
handlar under fullgörande av sina uppgifter. Förvaltarna av
den järnvägsinfrastruktur på vilken transporten utförs ska
anses som personer som transportören anlitar för utförandet
av transporten.
Artikel 41
Andra grunder för anspråk
§ 1 I alla fall där dessa enhetliga rättsregler är
tilllämpliga får anspråk på ersättning, oavsett vilken grund
som åberopas, göras gällande mot transportören endast under
de förutsättningar och med de begränsningar som föreskrivs i
dessa enhetliga rättsregler.
§ 2 Detsamma ska även gälla i fråga om anspråk mot personal
och andra personer som transportören ansvarar för enligt
artikel 40.
Avdelning IV
Framställande av anspråk
Artikel 42
Rapport om fastställelse av skada
§ 1 Om transportören upptäcker eller får anledning att anta
att gods har skadats eller delvis gått förlorat eller om den
som har rätt till godset påstår att så är fallet, ska
transportören genast och om möjligt i dennes närvaro upprätta
en rapport som alltefter skadans art redovisar godsets
tillstånd och vikt och så noga som möjligt anger skadans
omfattning, dess orsak och tidpunkten då den inträffade.
§ 2 En kopia av rapporten ska kostnadsfritt tillställas den
som har rätt till godset.
§ 3 Om den som har rätt till godset inte godtar uppgifterna i
rapporten, kan han begära att godsets tillstånd och vikt samt
skadans orsak och omfattning ska fastställas av en sakkunnig,
som utses av avtalsparterna eller på rättslig väg.
Förfarandet ska genomföras i enlighet med bestämmelserna i
den stat där utredningen äger rum.
Artikel 43
Ersättningsanspråk
§ 1 Ersättningsanspråk med anledning av ett transportavtal
ska framställas skriftligen till den transportör mot vilken
talan kan väckas.
§ 2 Behörighet att framställa ersättningsanspråk ska den ha
som är behörig att föra talan mot transportören.
§ 3 När avsändaren framställer ersättningsanspråk ska han
visa upp fraktsedelsdubbletten. Kan han inte det ska han visa
att mottagaren har lämnat sitt medgivande eller att denne har
vägrat att ta emot godset.
§ 4 När mottagaren framställer ersättningsanspråk ska han
visa upp fraktsedeln, om den har lämnats ut till honom.
§ 5 Fraktsedeln, fraktsedelsdubbletten och andra handlingar
som den som har rätt till godset önskar foga till
framställningen ska inges i original eller i kopia, som om
transportören så begär ska vara vederbörligen bestyrkt.
§ 6 Vid slutlig uppgörelse i fråga om ett ersättningsanspråk
får transportören fordra att fraktsedeln,
fraktsedelsdubbletten eller efterkravsbeviset inges i
original för att förses med påskrift om uppgörelsen.
Artikel 44
Behörighet att föra talan mot en transportör
§ 1 Om inte annat sägs i §§ 3 och 4 får talan som grundas på
transportavtalet föras av
a) avsändaren, till dess mottagaren har
1. övertagit fraktsedeln,
2. tagit emot godset, eller
3. gjort sina rättigheter gällande enligt artikel 17 § 3
eller artikel 18 § 3,
b) mottagaren, från det att han har
1. övertagit fraktsedeln,
2. tagit emot godset, eller
3. gjort sina rättigheter gällande enligt artikel 17 § 3
eller artikel 18 § 3.
§ 2 Mottagarens rätt att föra talan ska upphöra när den
person som mottagaren har utsett enligt artikel 18 § 5 har
övertagit fraktsedeln, tagit emot godset eller gjort sina
rättigheter gällande enligt artikel 17 § 3.
§ 3 Talan om återbetalning av ett belopp som har betalats på
grund av transportavtalet får endast föras av den som har
erlagt betalningen.
§ 4 Talan om efterkrav får endast föras av avsändaren.
§ 5 För att få föra talan ska avsändaren vara skyldig att
visa upp fraktsedelsdubbletten. Om han inte gör det, ska han
visa att mottagaren har lämnat sitt medgivande eller att
denne har vägrat att ta emot godset. Avsändaren ska vid behov
kunna visa att fraktsedeln saknas eller har gått förlorad.
§ 6 För att få föra talan ska mottagaren vara skyldig att
visa upp fraktsedeln, om den har lämnats till honom.
Artikel 45
Transportörer mot vilka talan får föras
§ 1 Om inte annat sägs i §§ 3 och 4 får talan som grundas på
transportavtalet föras endast mot den första eller sista
transportören eller mot den transportör som utförde den del
av transporten under vilken den omständighet inträffade som
talan grundas på.
§ 2 I fråga om transport som utförts av efterföljande
transportörer får talan föras enligt § 1 mot den transportör
som ska lämna ut godset, om denne med sitt medgivande är
inskriven i fraktsedeln, även om transportören varken har
mottagit godset eller fraktsedeln.
§ 3 Talan om återbetalning av ett belopp som har betalats i
enlighet med transportavtalet får föras mot den transportör
som har tagit emot detta belopp eller mot den transportör för
vars räkning det har tagits emot.
§ 4 Talan som gäller efterkrav får föras uteslutande mot den
transportör som har tagit emot godset på
avsändningsplatsen.
§ 5 Som genkäromål eller kvittningsinvändning får talan föras
mot en annan transportör än dem som avses i §§ 1–4, om talan
grundas på samma transportavtal som huvudyrkandet i målet.
§ 6 I den mån dessa enhetliga rättsregler ska tillämpas på
den faktiska transportören, får talan föras även mot denne.
§ 7 Om käranden har rätt att välja mellan flera
transportörer, ska hans valrätt upphöra när talan väcks mot
någon av dessa; detta ska också gälla om käranden har rätt
att välja mellan en eller flera transportörer och en faktisk
transportör.
Artikel 46
Behörig domstol
§ 1 Talan som grundas på dessa enhetliga rättsregler får
föras vid domstolar i de medlemsstater som har utsetts av
parterna genom överenskommelse eller vid domstol i den stat
på vars territorium
a) svaranden har sitt hemvist eller vanliga uppehållsort,
sitt huvudkontor eller den filial eller agentur som har
ingått transportavtalet, eller
b) den plats är belägen där godset togs emot eller där godset
skulle ha lämnats ut.
Talan får inte föras vid andra domstolar.
§ 2 När en talan som grundas på dessa enhetliga rättsregler
pågår vid en domstol som är behörig enligt § 1, eller när en
dom har meddelats i ett sådant mål vid en sådan domstol, får
samma parter inte väcka talan på samma grund, annat än om
avgörandet från den domstol där den första talan fördes inte
kan verkställas i den stat där den nya talan väcks.
Artikel 47
Förlust av rätten att föra talan
§ 1 När den som har rätt till ersättning tar emot godset, ska
rätten upphöra att på grund av transportavtalet föra talan
mot transportören med anledning av att godset har gått delvis
förlorat eller blivit skadat eller att leveransfristen har
överskridits.
§ 2 Talerätten ska dock inte upphöra
a) vid delförlust eller skada, om
1. förlusten eller skadan har fastställts enligt artikel 42
innan den som har rätt till godset tog emot det,
2. den fastställelse som borde ha gjorts enligt artikel 42
inte har gjorts, och detta enbart beror på fel eller
försummelse från transportörens sida,
b) vid skada som inte kan upptäckas utifrån och som
fastställs först efter det att den som har rätt till godset
tagit emot det, om han
1. begär fastställelse enligt artikel 42 genast efter det att
skadan upptäcks och senast sju dagar efter det att godset
togs emot, och
2. dessutom styrker att skadan har uppkommit under tiden från
det att godset togs emot och till dess att det lämnades ut,
c) vid överskridande av leveransfristen, om den som har rätt
till godset, inom 60 dagar har gjort sin rätt gällande hos
någon av de transportörer som anges i artikel 45 § 1,
d) om den berättigade visar att transportören orsakat skadan
genom handling eller underlåtenhet antingen i avsikt att
vålla en sådan skada eller hänsynslöst och med insikt att en
sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
§ 3 Om godset har nyinlämnats i enlighet med artikel 28 ska
talerätten vid delförlust eller skada med anledning av de
föregående transportavtalen upphöra som om det gällde ett
enda avtal.
Artikel 48
Preskription
§ 1 Fordringar på grund av ett transportavtal ska
preskriberas efter ett år. Preskriptionstiden ska dock vara
två år i fråga om en fordran som
a) avser betalning av efterkrav som transportören har
uppburit av mottagaren,
b) avser betalning av överskott från en försäljning som har
verkställts av transportören,
c) framställs på grund av en skada som transportören orsakat
genom handling eller underlåtenhet antingen i avsikt att
vålla en sådan skada eller hänsynslöst och med insikt att en
sådan skada sannolikt skulle uppkomma,
d) grundas på något av de transportavtal som har föregått
nyinlämningen enligt artikel 28.
§ 2 Preskriptionstiden ska räknas ifråga om
a) fordran på ersättning för totalförlust: från den
trettionde dagen efter utgången av leveransfristen,
b) fordran på ersättning för delförlust, skada eller
överskridande av leveransfristen: från dagen för
utlämningen,
c) fordran i andra fall: från den dag då fordringen kan göras
gällande.
d) I preskriptionstiden ska inte den dag som anges som
begynnelsedag inräknas.
§ 3 Om ett ersättningsanspråk framställs skriftligen enligt
artikel 43, ska det göras uppehåll i preskriptionstiden till
den dag då transportören skriftligen avslår
ersättningsanspråket och återställer de bifogade
handlingarna. Medges ersättningsanspråket delvis, ska
preskriptionstiden åter börja löpa för den del av
ersättningsanspråket som fortfarande är tvistig. Skyldigheten
att bevisa att ersättningsanspråk eller svar på dessa har
tagits emot eller att handlingarna har lämnats tillbaka ska
åvila den part som påstår att så har skett. Ett förnyat
ersättningsanspråk som avser samma sak ska inte medföra
uppehåll i preskriptionstiden.
§ 4 En preskriberad fordran får inte göras gällande ens genom
genkäromål eller yrkande om kvittning.
§ 5 I övrigt ska förlängning av preskriptionstiden och
preskriptionsavbrott regleras enligt nationell rätt.
Avdelning V
Transportörernas inbördes förhållanden
Artikel 49
Avräkning
§ 1 Varje transportör som vid inlämning eller utlämning av
gods har erhållit betalning för avgifter eller andra
fordringar enligt transportavtalet, eller som borde ha
erhållit betalning för dessa avgifter eller andra fordringar,
ska vara skyldig att till de berörda transportörerna betala
de andelar som tillkommer dem. Betalningssättet ska bestämmas
genom överenskommelse mellan transportörerna.
§ 2 Artikel 12 ska även tilllämpas på förhållandena mellan
efterföljande transportörer.
Artikel 50
Rätt till återkrav
§ 1 Om en transportör har betalat ersättning enligt dessa
enhetliga rättsregler, ska den gentemot de transportörer som
har deltagit i transporten ha rätt till återkrav enligt
följande bestämmelser:
a) Den transportör som har orsakat skadan ska vara ensam
ansvarig för den.
b) Om skadan har orsakats av flera transportörer ska var och
en av dem svara för den del av skadan som den har orsakat. Om
en sådan uppdelning inte är möjlig, ska
ersättningsskyldigheten fördelas mellan transportörerna
enligt c.
c) Om det inte kan visas vilken av transportörerna som har
orsakat skadan ska ersättningsskyldigheten fördelas mellan
alla transportörer som har deltagit i transporten, med
undantag av dem som visar att skadan inte har orsakats av
dem. Fördelningen ska ske i förhållande till deras respektive
andelar av transportavgiften.
§ 2 Om någon av transportörerna är på obestånd, ska den
obetalda delen av transportörens andel fördelas mellan övriga
transportörer som har deltagit i transporten i förhållande
till deras respektive andelar av transportavgiften.
Artikel 51
Förfarandet i mål om återkrav
§ 1 En transportör mot vilken återkrav riktas enligt artikel
50 får inte bestrida det befogade i en betalning som den
återkravssökande transportören har gjort, om
ersättningsbeloppet har fastställts av domstol och den
transportör mot vilken återkravet riktas har blivit
vederbörligen underrättad om stämningsansökan och beretts
tillfälle att inträda som intervenient i målet. Domstolen i
huvudmålet ska fastställa de frister inom vilka
underrättelsen och ansökan om intervention ska göras.
§ 2 Den transportör som utövar sin rätt till återkrav ska i
en och samma rättegång framföra sina anspråk mot samtliga
transportörer med vilka den inte har gjort upp i godo. I
annat fall ska transportören förlora rätten till återkrav mot
de transportörer som inte har stämts in.
§ 3 Domstolen ska meddela en enda dom i fråga om alla
återkrav som den handlägger.
§ 4 Den transportör som önskar göra sin rätt till återkrav
gällande får föra talan vid domstolarna i den stat på vars
territorium någon av de transportörer som deltagit i
transporten har sitt huvudkontor eller den filial eller
agentur som ingått transportavtalet.
§ 5 Om käromålet avser flera transportörer får den
transportör som utövar rättten till återkrav välja mellan de
domstolar som är behöriga enligt § 4.
§ 6 Talan om återkrav får inte tas upp i en rättegång där
någon yrkar skadestånd på grund av sin rätt enligt
transportavtalet.
Artikel 52
Överenskommelser i fråga om återkrav
Transportörerna ska vara fria att sinsemellan komma överens
om bestämmelser som avviker från artiklarna 49 och 50.
Règles uniformes concernant les contrats d’utilisation de
véhicules en trafic international ferroviaire (CUV, appendice
D à la Convention)
Uniform Rules concerning Contracts of Use of Vehicles in
International Rail Traffic (CUV, appendix D to the
Convention)
Enhetliga rättsregler för avtal om nyttjande av vagnar i
internationell järnvägstrafik (CUV, bihang D till
fördraget)
Article premier
Champ d’application
Les présentes Règles uniformes s’appliquent aux contrats bi-
ou multilatéraux concernant l’utilisation de véhicules
ferroviaires en tant que moyen de transport pour effectuer
des transports selon les Règles uniformes CIV et selon les
Règles uniformes CIM.
Article 2
Définitions
Aux fins des présentes Règles uniformes le terme:
a) “entreprise de transport ferroviaire” désigne toute
entreprise à statut privé ou public qui est autorisée à
transporter des personnes ou des marchandises, la traction
étant assurée par celle-ci;
b) “véhicule” désigne tout véhicule, apte à circuler sur ses
propres roues sur des voies ferrées, non pourvu de moyen de
traction;
c) “détenteur” désigne celui qui exploite économiquement, de
manière durable, un véhicule en tant que moyen de transport,
qu’il en soit propriétaire ou qu’il en ait le droit de
disposition;
d) “gare d’attache” désigne le lieu qui est inscrit sur le
véhicule et auquel ce véhicule peut ou doit être renvoyé
conformément aux conditions du contrat d’utilisation.
Article 3
Signes et inscriptions sur les véhicules
§ 1 Nonobstant les prescriptions relatives à l’admission
technique des véhicules à la circulation en trafic
international, celui qui, en vertu d’un contrat visé à
l’article premier, confie un véhicule doit s’assurer que sont
inscrits sur le véhicule:
a) l’indication du détenteur;
b) le cas échéant, l’indication de l’entreprise de transport
ferroviaire au parc de véhicules de laquelle le véhicule est
incorporé;
c) le cas échéant, l’indication de la gare d’attache;
d) d’autres signes et inscriptions convenus dans le contrat
d’utilisation.
§ 2 Les signes et les inscriptions prévus au § 1 peuvent être
complétés par des moyens d’identification électronique.
Article 4
Responsabilité en cas de perte ou d’avarie d’un véhicule
§ 1 A moins qu’elle ne prouve que le dommage ne résulte pas
de sa faute, l’entreprise de transport ferroviaire à qui le
véhicule a été confié pour utilisation en tant que moyen de
transport répond du dommage résultant de la perte ou de
l’avarie du véhicule ou de ses accessoires.
§ 2 L’entreprise de transport ferroviaire ne répond pas du
dommage résultant de la perte des accessoires qui ne sont pas
inscrits sur les deux côtés du véhicule ou qui ne sont pas
mentionnés sur l’inventaire qui l’accompagne.
§ 3 En cas de perte du véhicule ou de ses accessoires,
l’indemnité est limitée, à l’exclusion de tous autres
dommages-intérêts, à la valeur usuelle du véhicule ou de ses
accessoires au lieu et au moment de la perte. S’il est
impossible de constater le jour ou le lieu de la perte,
l’indemnité est limitée à la valeur usuelle aux jour et lieu
où le véhicule a été confié pour utilisation.
§ 4 En cas d’avarie du véhicule ou de ses accessoires,
l’indemnité est limitée, à l’exclusion de tous autres
dommages-intérêts, aux frais de mise en état. L’indemnité
n’excède pas le montant dû en cas de perte.
§ 5 Les parties au contrat peuvent convenir des dispositions
dérogeant aux §§ 1 à 4.
Article 5
Déchéance du droit d’invoquer les limites de responsabilité
Les limites de responsabilité prévues à l’article 4, §§ 3 et
4 ne s'appliquent pas, s'il est prouvé que le dommage résulte
d'un acte ou d'une omission que l’entreprise de transport
ferroviaire a commis, soit avec l'intention de provoquer un
tel dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un tel
dommage en résultera probablement.
Article 6
Présomption de perte d’un véhicule
§ 1 L’ayant droit peut, sans avoir à fournir d’autres
preuves, considérer un véhicule comme perdu lorsqu’il a
demandé à l’entreprise de transport ferroviaire à laquelle il
a confié le véhicule pour utilisation en tant que moyen de
transport, de faire rechercher ce véhicule et si ce véhicule
n’a pas été mis à sa disposition dans les trois mois qui
suivent le jour de l’arrivée de sa demande ou bien lorsqu’il
n’a reçu aucune indication sur le lieu où se trouve le
véhicule. Ce délai est augmenté de la durée d’immobilisation
du véhicule pour toute cause non imputable à l’entreprise de
transport ferroviaire ou pour avarie.
§ 2 Si le véhicule considéré comme perdu est retrouvé après
le paiement de l’indemnité, l’ayant droit peut, dans un délai
de six mois à compter de la réception de l’avis l’en
informant, exiger de l’entreprise de transport ferroviaire à
laquelle il a confié le véhicule pour utilisation en tant que
moyen de transport, que le véhicule lui soit remis, sans
frais et contre restitution de l’indemnité, à la gare
d’attache ou à un autre lieu convenu.
§ 3 Si la demande visée au § 2 n’est pas formulée ou si le
véhicule est retrouvé plus d’un an après le paiement de
l’indemnité, l’entreprise de transport ferroviaire à laquelle
l’ayant droit a confié le véhicule pour utilisation en tant
que moyen de transport en dispose conformément aux lois et
prescriptions en vigueur au lieu où se trouve le véhicule.
§ 4 Les parties au contrat peuvent convenir des dispositions
dérogeant aux §§ 1 à 3.
Article 7
Responsabilité des dommages causés par un véhicule
§ 1 Celui qui, en vertu d’un contrat visé à l’article
premier, a confié le véhicule pour utilisation en tant que
moyen de transport répond du dommage causé par le véhicule
lorsqu’une faute lui est imputable.
§ 2 Les parties au contrat peuvent convenir des dispositions
dérogeant au § 1.
Article 8
Subrogation
Lorsque le contrat d’utilisation de véhicules prévoit que
l’entreprise de transport ferroviaire peut confier le
véhicule à d’autres entreprises de transport ferroviaire pour
utilisation en tant que moyen de transport, l’entreprise de
transport ferroviaire peut, avec l’accord du détenteur,
convenir avec les autres entreprises de transport
ferroviaire:
a) que, sous réserve de son droit de recours, elle leur est
subrogée en ce qui concerne leur responsabilité, envers le
détenteur, en cas de perte ou d’avarie du véhicule ou de ses
accessoires;
b) que seul le détenteur est responsable, envers les autres
entreprises de transport ferroviaire, des dommages causés par
le véhicule, mais que seule l’entreprise de transport
ferroviaire qui est le partenaire contractuel du détenteur
est autorisée à faire valoir les droits des autres
entreprises de transport ferroviaire.
Article 9
Responsabilité pour les agents et autres personnes
§ 1 Les parties au contrat sont responsables de leurs agents
et des autres personnes au service desquelles elles recourent
pour l’exécution du contrat, lorsque ces agents ou ces autres
personnes agissent dans l’exercice de leurs fonctions.
§ 2 Sauf convention contraire entre les parties au contrat,
les gestionnaires de l’infrastructure, sur laquelle
l’entreprise de transport ferroviaire utilise le véhicule en
tant que moyen de transport, sont considérés comme des
personnes au service desquelles l’entreprise de transport
ferroviaire recourt.
§ 3 Les §§ 1 et 2 s’appliquent également en cas de
subrogation conformément à l’article 8.
Article 10
Autres actions
§ 1 Dans tous les cas où les présentes Règles uniformes
s’appliquent, toute action en responsabilité pour perte ou
avarie du véhicule ou de ses accessoires, à quelque titre que
ce soit, ne peut être exercée contre l’entreprise de
transport ferroviaire à laquelle le véhicule a été confié
pour utilisation en tant que moyen de transport que dans les
conditions et limitations de ces Règles uniformes et de
celles du contrat d’utilisation.
§ 2 Le § 1 s’applique également en cas de subrogation
conformément à l’article 8.
§ 3 Il en est de même pour toute action exercée contre les
agents et les autres personnes dont répond l’entreprise de
transport ferroviaire à laquelle le véhicule a été confié
pour utilisation en tant que moyen de transport.
Article 11
For
§ 1 Les actions judiciaires nées d’un contrat conclu en vertu
des présentes Règles uniformes peuvent être exercées devant
la juridiction désignée d’un commun accord entre les parties
au contrat.
§ 2 Sauf convention contraire entre les parties, la
juridiction compétente est celle de l’Etat membre où le
défendeur a son siège. Si le défendeur n’a pas de siège dans
un Etat membre, la juridiction compétente est celle de l’Etat
membre où le dommage s’est produit.
Article 12
Prescription
§ 1 Les actions fondées sur les articles 4 et 7 sont
prescrites par trois ans.
§ 2 La prescription court:
a) pour les actions fondées sur l’article 4, du jour où la
perte ou l’avarie du véhicule a été constatée ou du jour où
l’ayant droit pouvait considérer le véhicule comme perdu
conformément à l’article 6, § 1 ou § 4;
b) pour les actions fondées sur l’article 7, du jour où le
dommage s’est produit.
Article 1
Scope
These Uniform Rules shall apply to bi- or multilateral
contracts concerning the use of railway vehicles as means of
transport for carriage in accordance with the CIV Uniform
Rules and in accordance with the CIM Uniform Rules.
Article 2
Definitions
For the purposes of these Uniform Rules the term
a) “rail transport under-taking” means a private or public
undertaking which is authorised to carry persons or goods and
which ensures traction;
b) “vehicle” means a vehicle, suitable to circulate on its
own wheels on railway lines, not provided with a means of
traction;
c) “keeper” means the person who, being the owner or having
the right to dispose of it, exploits a vehicle economically
in a permanent manner as a means of transport;
d) “home station” means the place mentioned on the vehicle
and to which the vehicle may or must be sent back in
accordance with the conditions of the contract of use.
Article 3
Signs and inscriptions on the vehicles
§ 1 Notwithstanding the prescriptions relating to the
technical admission of vehicles to circulate in international
traffic, the person who provides a vehicle, pursuant to a
contract referred to in Article 1, must ensure that there
appears on the vehicle:
a) a statement of the keeper;
b) when applicable, a statement of the rail transport
undertaking to whose vehicle park the vehicle belongs;
c) when applicable, a statement of the home station;
d) other signs and inscriptions agreed in the contract of
use.
§ 2 The signs and inscriptions provided for in § 1 may be
completed by means of electronic identification.
Article 4
Liability in case of loss of or damage to a vehicle
§ 1 The rail transport undertaking to which the vehicle has
been provided for use as a means of transport shall be liable
for the loss or damage resulting from loss of or damage to
the vehicle or its accessories, unless it proves that the
loss or damage was not caused by fault on its part.
§ 2 The rail transport undertaking shall not be liable for
loss or damage resulting from loss of accessories which are
not mentioned on both sides of the vehicle or in the
inventory which accompanies it.
§ 3 In case of loss of the vehicle or its accessories, the
compensation shall be limited, to the exclusion of all other
damages, to the usual value of the vehicle or of its
accessories at the place and time of loss. When it is
impossible to ascertain the day or the place of loss, the
compensation shall be limited to the usual value on the day
and at the place where the vehicle has been provided for
use.
§ 4 In case of damage to the vehicle or its accessories, the
compensation shall be limited, to the exclusion of all other
damages, to the cost of repair. The compensation shall not
exceed the amount due in case of loss.
§ 5 The contracting parties may agree provisions derogating
from §§ 1 to 4.
Article 5
Loss of right to invoke the limits of liability
The limits of liability provided for in Article 4 §§ 3 and 4
shall not apply, if it is proved that the loss or damage
results from an act or omission, which the rail transport
undertaking has committed either with intent to cause such
loss or damage, or recklessly and with knowledge that such
loss or damage would probably result.
Article 6
Presumption of loss of a vehicle
§ 1 The person entitled may, without being required to
furnish other proof, consider a vehicle as lost when he has
asked the rail transport undertaking to which he provided the
vehicle for use as a means of transport, to have a search for
the vehicle carried out and if the vehicle has not been put
at his disposal within three months following the day of
receipt of his request or else when he has not received any
indication of the place where the vehicle is situated. This
period shall be increased by the time the vehicle is
immobilised for any reason not attributable to the rail
transport undertaking or owing to damage.
§ 2 If the vehicle considered as lost is recovered after the
payment of the compensation, the person entitled may require
the rail transport undertaking to which he provided the
vehicle for its use as a means of transport, within a period
of six months after receiving notice of it, that the vehicle
be returned to him, without charge and against restitution of
the compensation, at the home station or at another agreed
place.
§ 3 In the absence of the request referred to in § 2, or
alternatively if the vehicle is recovered more than a year
after the payment of the compensation, the rail transport
undertaking to which the person entitled provided the vehicle
for use as a means of transport, shall dispose of the vehicle
in accordance with the laws and prescriptions in force at the
place where the vehicle is situated.
§ 4 The contracting parties may agree provisions derogating
from §§ 1 to 3.
Article 7
Liability for loss or damage caused by a vehicle
§ 1 The person who, pursuant to a contract referred to in
Article 1, has provided the vehicle for use as a means of
transport shall be liable for the loss or damage caused by
the vehicle when he is at fault.
§ 2 The contracting parties may agree provisions derogating
from § 1.
Article 8
Subrogation
When the contract of use of vehicles provides that the rail
transport undertaking may provide the vehicle to other rail
transport undertakings for use as a means of transport, the
rail transport undertaking may, with the agreement of the
keeper, agree with the other rail transport undertakings
a) that, subject to its right of recourse, it shall be
subrogated to them, in respect of their liability to the
keeper for loss of or damage to the vehicle or its
accessories;
b) that only the keeper shall be liable to the other rail
transport undertakings, for loss or damage caused by the
vehicle, but that only the rail transport undertaking which
is the contractual partner of the keeper shall be authorised
to assert the rights of the other rail transport
undertakings.
Article 9
Liability for servants and other persons
§ 1 The contracting parties shall be liable for their
servants and other persons whose services they make use of
for the performance of the contract, when these servants and
other persons are acting within the scope of their
functions.
§ 2 Unless the contracting parties otherwise agree, the
managers of the infrastructure on which the rail transport
undertakings use the vehicle as a means of transport, shall
be regarded as persons whose services the rail transport
undertaking makes use of.
§ 3 §§ 1 and 2 shall also apply in the case of subrogation in
accordance with Article 8.
Article 10
Other actions
§ 1 In all cases where these Uniform Rules shall apply, an
action in respect of liability, for loss of or damage to the
vehicle or its accessories, on whatever grounds, may be
brought against the rail transport undertaking to which the
vehicle was provided for use as a means of transport only
subject to the conditions and limitations laid down in these
Uniform Rules and the contract of use.
§ 2 § 1 shall apply also in the case of subrogation in
accordance with Article 8.
§ 3 The same shall apply to an action brought against the
servants or other persons for whom the rail transport
undertaking to which the vehicle was provided for use as a
means of transport, is liable.
Article 11
Forum
§ 1 Actions based on a contract concluded in accordance with
these Uniform Rules may be brought before the courts or
tribunals designated by agreement between the parties to the
contract.
§ 2 Unless the parties otherwise agree, the competent courts
or tribunals shall be those of the Member State where the
defendant has his place of business. If the defendant has no
place of business in a Member State, the competent courts or
tribunals shall be those of the Member State where the loss
or damage occurred.
Article 12
Limitation of actions
§ 1 The period of limitation for actions based on Articles 4
and 7 shall be three years.
§ 2 The period of limitation shall run:
a) for actions based on Article 4, from the day when the loss
of or damage to the vehicle was discovered or the person
entitled could consider the vehicle lost in accordance with
Article 6 § 1 or § 4;
b) for actions based on Article 7, from the day when the loss
or damage occurred.
Artikel 1
Tillämpningsområde
Dessa enhetliga rättsregler ska tilllämpas på bilaterala
eller multilaterala avtal om nyttjande av järnvägsvagnar för
att utföra transport i enlighet med de enhetliga
rättsreglerna CIV och de enhetliga rättsreglerna CIM.
Artikel 2
Definitioner
I dessa enhetliga rättsregler avses med
a) järnvägsföretag: ett privat eller offentligt föreag som
har tillstånd att transportera personer eller gods och som
ansvarar för dragkraften,
b) vagn: ett fordon som kan rulla på egna hjul på räls men
som inte är försett med egen dragkraft,
c) innehavare: den person som i egenskap av ägare eller med
nyttjanderätt varaktigt ekonomiskt nyttjar en vagn som
transportmedel,
d) hemstation: den plats som anges på vagnen och dit vagnen
får eller ska sändas åter enligt villkoren i
nyttjandeavtalet.
Artikel 3
Tecken och texter på vagnarna
§ 1 Utan hinder av föreskrifterna avseende tekniskt
godkännande av vagnar för nyttjande i internationell trafik
ska den som tillhandahåller en vagn enligt det avtal som
avses i artikel 1 se till att det på vagnen anges
a) en uppgift om innehavaren,
b) i förekommande fall, en uppgift om det järnvägsföretag i
vars vagnpark vagnen ingår,
c) i förekommande fall, en uppgift om hemstation,
d) andra tecken och texter som överenskommits i
nyttjandeavtalet.
§ 2 De tecken och texter som anges i § 1 får kompletteras med
elektronisk märkning.
Artikel 4
Ansvar vid förlust av eller skada på en vagn
§ 1 Det järnvägsföretag som tillhandahållits en vagn att
nyttjas som transportmedel ska vara ansvarigt för skada till
följd av förlust av eller skada på vagnen eller dess
tillbehör, om inte järnvägsföretaget visar att skadan eller
förlusten inte har orsakats genom fel eller försummelse från
dess sida.
§ 2 Järnvägsföretaget ska inte vara ansvarigt för skada till
följd av förlust av tillbehör som inte finns angivna på
vagnens båda långsidor eller i den inventarieförteckning som
åtföljer vagnen.
§ 3 Vid förlust av en vagn eller dess tillbehör ska
ersättningen begränsas till bruksvärdet på vagnen eller
tillbehören vid tiden och platsen för förlusten; inget
ytterligare skadestånd ska betalas. Om det inte går att
fastställa tid och plats för förlusten, ska ersättningen
begränsas till bruksvärdet vid den tidpunkt och på den plats
där vagnen ställdes till förfogande.
§ 4 Vid skada på en vagn eller dess tillbehör ska
ersättningen begränsas till reparationskostnaderna; inget
ytterligare skadestånd ska betalas. Ersättningen ska inte
överstiga det belopp som skulle betalas vid en förlust.
§ 5 Avtalsparterna får komma överens om bestämmelser som
avviker från §§ 1–4.
Artikel 5
Förlust av rätt att åberopa begränsning av skadeståndsansvar
De begränsningar av skadeståndsansvaret som anges i artikel 4
§§ 2 och 4 ska inte gälla om det visas att järnvägsföretaget
orsakat skadan genom handling eller underlåtenhet antingen i
avsikt att vålla en sådan skada eller hänsynslöst och med
insikt att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
Artikel 6
Antagande om förlust av vagn
§ 1 Utan att behöva lägga fram ytterligare bevisning får den
berättigade anse att en vagn har gått förlorad sedan han hos
det järnvägsföretag som han tillhandahållit vagnen att
nyttjas som transportmedel gjort en framställning om att få
en efterforskning av vagnen utförd och vagnen inte har
ställts till hans förfogande inom tre månader efter den dag
då hans framställning nådde järnvägsföretaget eller han inte
fått någon uppgift om var vagnen befinner sig. Denna frist
ska förlängas med den tid vagnen stått stilla på grund av
någon omständighet som inte beror på järnvägsföretaget eller
på grund av skada.
§ 2 Om den vagn som har ansetts förlorad kommer till rätta
efter det att ersättning betalats ut, får den som har rätt
till vagnen, inom sex månader från det att han fick
meddelande om detta begära att det järnvägsföretag som han
tillhandahållit vagnen att nyttjas som transportmedel
återställer vagnen till honom på dess hemstation eller på
annan överenskommen plats utan kostnad men mot återbetalning
av ersättningen.
§ 3 Om det inte görs någon sådan framställning som avses i §
2 eller om vagnen kommer till rätta mer än ett år efter det
att ersättning betalats ut, får det järnvägsföretag som
tillhandahållits vagnen att nyttjas som transportmedel
förfoga över vagnen enligt de bestämmelser som gäller på den
plats där vagnen finns.
§ 4 Avtalsparterna får komma överens om bestämmelser som
avviker från §§ 1–3.
Artikel 7
Ansvar för skada som orsakats av vagn
§ 1 Den person som enligt ett avtal som avses i artikel 1 har
tillhandahållit vagnen att nyttjas som transportmedel ska
vara ansvarig för skada som orsakats av vagnen genom hans fel
eller försummelse.
§ 2 Avtalsparterna får komma överens om bestämmelser som
avviker från § 1.
Artikel 8
Övertagande av ansvar
Om nyttjandeavtalet medger att järnvägsföretaget får låta
andra järnvägsföretag nyttja vagnen som transportmedel, får
järnvägsföretaget med innehavarens medgivande komma överens
med de andra järnvägsföretagen om att
a) järnvägsföretaget, utan det påverkar dess rätt till
återkrav, ska överta ansvaret gentemot innehavaren vid
förlust av eller skada på vagnen eller dess tillbehör,
b) endast innehavaren ska vara ansvarig gentemot de andra
järnvägsföretagen för skada som orsakats av vagnen, men att
endast det järnvägsföretag som är innehavarens avtalspart ska
ha rätt att göra de andra järnvägsföretagens rättigheter
gällande.
Artikel 9
Ansvar för anställda och andra personer
§ 1 Avtalsparterna ska vara ansvariga för sina anställda och
andra personer vilkas tjänster de anlitar för att fullgöra
sina avtalsförpliktelser, när dessa anställda och andra
personer handlar under fullgörande av sina uppgifter.
§ 2 Om inte avtalsparterna kommer överens om något annat, ska
förvaltarna av den infrastruktur på vilken järnvägsföretaget
nyttjar vagnen som transportmedel anses som personer vilkas
tjänster järnvägsföretaget anlitar.
§ 3 §§ 1 och 2 ska även tilllämpas vid fall av övertagande av
ansvar enligt artikel 8.
Artikel 10
Andra grunder för anspråk
§ 1 I de fall där dessa enhetliga rättsregler är tillämpliga
får anspråk på ersättning för förlust av eller skada på
vagnen eller dess tillbehör, göras gällande mot det
järnvägsföretag som tillhandahållits vagnen som
transportmedel endast under de förutsättningar och med de
begränsningar som föreskrivs i dessa enhetliga rättsregler
och i nyttjandeavtalet, oavsett vilken grund som åberopas.
§ 2 Vad som sägs i § 1 ska även tilllämpas vid övertagande av
ansvar enligt artikel 8.
§ 3 Detsamma ska gälla i fråga om talan som väcks mot
anställda och andra personer som det järnvägsföretag som
tillhandahållits vagnen att nyttjas som transportmedel är
ansvarig för.
Artikel 11
Behörig domstol
§ 1 Talan som grundas på ett avtal som har ingåtts enligt
dessa enhetliga rättsregler får föras vid den domstol som har
utsetts genom överenskommelse mellan avtalsparterna.
§ 2 Om inte parterna kommit överens om något annat, ska
domstolen i den medlemsstat där svaranden har sitt säte vara
behörig. Om svaranden inte har säte i någon medlemsstat, ska
domstolen i den medlemsstat där skadan uppkom vara behörig.
Artikel 12
Preskription
§ 1 Fordringar som grundas på artiklarna 4 och 7 ska
preskriberas efter tre år.
§ 2 Preskriptionstiden ska löpa från följande tidpunkter:
a) Fordringar som grundas på artikel 4, från den dag då
förlusten av eller skadan på vagnen upptäcktes eller den dag
då den berättigade personen kunde anse vagnen förlorad enligt
artikel 6 § 1 eller § 4.
b) Fordringar som grundas på artikel 7, från den dag då
skadan uppkom.
Règles uniformes concernant le contrat d’utilisation de
l’infrastructure en trafic international ferroviaire (CUI,
appendice E à la Convention)
Uniform Rules concerning the Contract of Use of
Infrastructure in International Rail Traffic (CUI, appendix E
to the Convention)
Enhetliga rättsregler för avtal om nyttjande av infrastruktur
i internationell järnvägstrafik (CUI, bihang E till
fördraget)
Titre premier
Généralités
Article premier
Champ d’application
§ 1 Les présentes Règles uniformes s’appliquent à tout
contrat d’utilisation d’une infrastructure ferroviaire aux
fins de transports internationaux au sens des Règles
uniformes CIV et des Règles uniformes CIM. Il en est ainsi
quels que soient le siège et la nationalité des parties au
contrat. Les présentes Règles uniformes s’appliquent même
lorsque l’infrastructure ferroviaire est gérée ou utilisée
par des Etats ou par des institutions ou organisations
gouvernementales.
§ 2 Sous réserve de l’article 21, les présentes Règles
uniformes ne s’appliquent pas à d’autres relations de droit,
comme notamment :
a) la responsabilité du transporteur ou du gestionnaire
envers leurs agents ou d’autres personnes au service
desquelles ils recourent pour l’exécution de leurs tâches;
b) la responsabilité entre le transporteur ou le gestionnaire
d’une part et des tiers d’autre part.
Article 2
Déclaration relative à la responsabilité en cas de dommages
corporels
§ 1 Chaque Etat peut, à tout moment, déclarer qu’il
n’appliquera pas aux victimes d'accidents survenus sur son
territoire l'ensemble des dispositions relatives à la
responsabilité en cas de dommages corporels, lorsque les
victimes sont ses ressortissants ou des personnes ayant leur
résidence habituelle dans cet Etat.
§ 2 L’Etat qui a fait une déclaration conformément au § 1
peut y renoncer à tout moment en informant le dépositaire.
Cette renonciation prend effet un mois après la date à
laquelle le dépositaire en donne connaissance aux Etats
membres.
Article 3
Définitions
Aux fins des présentes Règles uniformes, le terme:
a) “infrastructure ferroviaire” désigne toutes les voies
ferrées et installations fixes dans la mesure où elles sont
nécessaires à la circulation des véhicules ferroviaires et à
la sécurité du trafic;
b) “gestionnaire” désigne celui qui met à disposition une
infrastructure ferroviaire et qui a des responsabilités
conformément aux lois et prescriptions en vigueur dans l’Etat
dans lequel se situe l’infrastructure;
c) “transporteur” désigne celui qui transporte par rail des
personnes ou des marchandises en trafic international sous le
régime des Règles uniformes CIV ou des Règles uniformes CIM
et qui détient une licence conformément aux lois et
prescriptions relatives à l’octroi et à la reconnaissance des
licences en vigueur dans l’Etat dans lequel la personne
exerce cette activité;
d) “auxiliaire” désigne les agents ou les autres personnes au
service desquelles le transporteur ou le gestionnaire
recourent pour l’exécution du contrat lorsque ces agents ou
ces autres personnes agissent dans l’exercice de leurs
fonctions;
e) “tiers” désigne toute autre personne que le gestionnaire,
le transporteur et leurs auxiliaires;
f) “licence” désigne l’autorisation délivrée par un Etat à
une entreprise ferroviaire, conformément aux lois et
prescriptions en vigueur dans cet Etat, par laquelle sa
capacité de transporteur est reconnue;
g) “certificat de sécurité” désigne le document attestant,
conformément aux lois et prescriptions de l'Etatdans lequel
se situe l’infrastructure, qu’en ce qui concerne le
transporteur,
– l'organisation interne de l'entreprise ainsi que
– le personnel à employer et les véhicules à utiliser sur
l’infrastructure empruntée,
répondent aux exigences imposées en matière de sécurité en
vue d'assurer un service sans danger sur cette
infrastructure.
Article 4
Droit contraignant
Sauf clause contraire dans les présentes Règles uniformes,
est nulle et de nul effet toute stipulation qui, directement
ou indirectement, dérogerait à ces Règles uniformes. La
nullité de telles stipulations n’entraîne pas la nullité des
autres dispositions du contrat. Nonobstant cela, les parties
au contrat peuvent assumer une responsabilité et des
obligations plus lourdes que celles qui sont prévues par les
présentes Règles uniformes ou fixer un montant maximal
d’indemnité pour les dommages matériels.
Titre II
Contrat d’utilisation
Article 5
Contenu et forme
§ 1 Les relations entre le gestionnaire et le transporteur ou
toute autre personne autorisée à conclure un contrat de cette
nature conformément aux lois et prescriptions en vigueur dans
l’Etat dans lequel se situe l’infrastructure sont réglées
dans un contrat d’utilisation.
§ 2 Le contrat règle les détails nécessaires pour déterminer
les conditions administratives, techniques et financières de
l’utilisation.
§ 3 Le contrat doit être constaté par écrit ou sous une forme
équivalente. L’absence ou l’irrégularité d’une constatation
par écrit ou sous une forme équivalente ou l’absence d’une
des indications prévues au § 2 n’affectent ni l’existence ni
la validité du contrat qui reste soumis aux présentes Règles
uniformes.
Article 5bis
Droit non affecté
§ 1 Les dispositions de l’article 5 tout comme celles des
articles 6, 7 et 22 n’affectent pas les obligations que les
parties au contrat d’utilisation de l’infrastructure sont
tenues de remplir conformément aux lois et prescriptions en
vigueur dans l’Etat dans lequel se situe l’infrastructure, y
compris, le cas échéant, le droit communautaire.
§ 2 Les dispositions des articles 8 et 9 n’affectent pas les
obligations que les parties au contrat d’utilisation de
l’infrastructure sont tenues de remplir dans un Etat membre
de la CE ou dans un Etat où la législation communautaire
s’applique par suite d’accords internationaux conclus avec la
Communauté européenne.
§ 3 Les dispositions des §§ 1 et 2 concernent en particulier
:
– les accords à conclure entre les entreprises ferroviaires
ou les candidats autorisés et les gestionnaires
d’infrastructure,
– l’octroi des licences,
– la certification en matière de sécurité,
– l’assurance,
– la tarification, y compris les systèmes d’amélioration des
performances afin de réduire au minimum les retards et
perturbations d’exploitation et d’améliorer les performances
du réseau ferroviaire,
– les mesures d’indemnisation en faveur des clients et
– le règlement des litiges.
Article 6
Obligations particulières du transporteur et du
gestionnaire
§ 1 Le transporteur doit être autorisé à
exercer l'activité de transporteur ferroviaire. Le personnel
à employer et les véhicules à utiliser doivent répondre aux
exigences de sécurité. Le gestionnaire peut exiger que le
transporteur prouve, par la présentation d'une licence et
d'un certificat de sécurité valables ou de copies certifiées
conformes ou de toute autre manière, que ces conditions sont
remplies.
§ 2 Le transporteur doit faire connaître au gestionnaire tout
événement susceptible d’affecter la validité de sa licence,
de ses certificats de sécurité, ou des autres éléments de
preuve.
§ 3 Le gestionnaire peut exiger que le transporteur prouve
qu’il a conclu une assurance-responsabilité suffisante ou
qu’il a pris des dispositions équivalentes pour couvrir
toutes les actions, à quelque titre que ce soit, visées aux
articles 9 à 21. Le transporteur doit prouver annuellement
par une attestation en bonne et due forme que
l’assurance-responsabilité ou les dispositions équivalentes
existent toujours; il doit notifier au gestionnaire toute
modification y relative avant que celle-ci ne produise ses
effets.
§ 4 Les parties au contrat doivent s’informer réciproquement
de tout événement susceptible d’empêcher l’exécution du
contrat qu’elles ont conclu.
Article 7
Fin du contrat
§ 1 Le gestionnaire peut dénoncer le contrat d’utilisation
sans délai lorsque:
a) le transporteur n’est plus autorisé à exercer l’activité
de transporteur ferroviaire;
b) le personnel à employer et les véhicules à utiliser ne
répondent plus aux exigences de sécurité;
c) le transporteur est en retard de paiement, à savoir
1. pour deux échéances successives et avec un montant qui
dépasse une contre-valeur d’usage pour un mois ou
2. pour un délai couvrant plus de deux échéances et avec un
montant égal à la contre-valeur d’usage pour deux mois;
d) le transporteur a violé d’une manière caractérisée l’une
des obligations particulières prévues à l’article 6, §§ 2 et
3.
§ 2 Le transporteur peut dénoncer le contrat d’utilisation
sans délai lorsque le gestionnaire perd son droit de gérer
l’infrastructure.
§ 3 Chaque partie au contrat d’utilisation peut le dénoncer
sans délai en cas de violation caractérisée d’une des
obligations essentielles par l’autre partie au contrat,
lorsque cette obligation concerne la sécurité des personnes
et des biens; les parties au contrat peuvent convenir des
modalités de l’exercice de ce droit.
§ 4 La partie au contrat qui est à l’origine de sa
dénonciation répond envers l’autre partie du dommage qui en
résulte, à moins qu’elle ne prouve que le dommage ne résulte
pas de sa faute.
§ 5 Les parties au contrat peuvent convenir de conditions
dérogeant aux dispositions du § 1, lettres c) et d) et du §
4.
Titre III
Responsabilité
Article 8
Responsabilité du gestionnaire
§ 1 Le gestionnaire est responsable;
a) des dommages corporels (mort, blessures ou toute autre
atteinte à l’intégrité physique ou psychique),
b) des dommages matériels (destruction ou avarie des biens
mobiliers et immobiliers),
c) des dommages pécuniaires résultant des dommages-intérêts
dus par le transporteur en vertu des Règles uniformes CIV et
des Règles uniformes CIM,
causés au transporteur ou à ses auxiliaires durant
l'utilisation de l'infrastructure et ayant leur origine dans
l‘infrastructure.
§ 2 Le gestionnaire est déchargé de cette responsabilité:
a) en cas de dommages corporels et de dommages pécuniaires
résultant des dommages-intérêts dus par le transporteur en
vertu des Règles uniformes CIV
1) si l’événement dommage-able a été causé par des
circonstances extérieures à l’exploitation que le
gestionnaire, en dépit de la diligence requise d’après les
particularités de l’espèce, ne pouvait pas éviter et aux
conséquences desquelles il ne pouvait pas obvier,
2) dans la mesure où l’événement dommageable est dû à une
faute de la personne ayant subi le dommage,
3) si l’événement dommage-able est dû au comportement d’un
tiers que le gestionnaire, en dépit de la diligence requise
d’après les particularités de l’espèce, ne pouvait pas éviter
et aux conséquences duquel il ne pouvait pas obvier;
b) en cas de dommages matériels et de dommages pécuniaires
résultant des dommages-intérêts dus par le transporteur en
vertu des Règles uniformes CIM, lorsque le dommage est causé
par la faute du transporteur ou par un ordre du transporteur
qui n’est pas imputable au gestionnaire ou en raison de
circonstances que le gestionnaire ne pouvait pas éviter et
aux conséquences desquelles il ne pouvait pas obvier.
§ 3 Si l’événement dommage-able est dû au comportement d’un
tiers et si, en dépit de cela, le gestionnaire n’est pas
entièrement déchargé de sa responsabilité conformément au §
2, lettre a), il répond pour le tout dans les limites des
présentes Règles uniformes et sans préjudice de son recours
éventuel contre le tiers.
§ 4 Les parties au contrat peuvent convenir si, et dans
quelle mesure, le gestionnaire est responsable des dommages
causés au transporteur par un retard ou par une perturbation
dans l’exploitation.
Article 9
Responsabilité du transporteur
§ 1 Le transporteur est responsable:
a) des dommages corporels (mort, blessures ou toute autre
atteinte à l’intégrité physique ou psychique),
b) des dommages matériels (destruction ou avarie des biens
mobiliers et immobiliers),
causés au gestionnaire ou à ses auxiliaires, durant
l’utilisation de l’infrastructure, par les moyens de
transport utilisés ou par les personnes ou par les
marchandises transportées.
§ 2 Le transporteur est déchargé de cette responsabilité:
a) en cas de dommages corporels
1. si l’événement dommage-able a été causé par des
circonstances extérieures à l’exploitation que le
transporteur, en dépit de la diligence requise d’après les
particularités de l’espèce, ne pouvait pas éviter et aux
conséquences desquelles il ne pouvait pas obvier,
2. dans la mesure où l’événement dommageable est dû à une
faute de la personne ayant subi le dommage,
3. si l’événement dommageable est dû au comportement d’un
tiers que le transporteur, en dépit de la diligence requise
d’après les particularités de l’espèce, ne pouvait pas éviter
et aux conséquences duquel il ne pouvait pas obvier;
b) en cas de dommages matériels lorsque le dommage est causé
par la faute du gestionnaire ou par un ordre du gestionnaire
qui n’est pas imputable au transporteur ou en raison de
circonstances que le transporteur ne pouvait pas éviter et
aux conséquences desquelles il ne pouvait pas obvier.
§ 3 Si l’événement dommageable est dû au comportement d’un
tiers et si, en dépit de cela, le transporteur n’est pas
entièrement déchargé de sa responsabilité conformément au §
2, lettre a), il répond pour le tout dans les limites des
présentes Règles uniformes et sans préjudice de son recours
éventuel contre le tiers.
§ 4 Les parties au contrat peuvent convenir si, et dans
quelle mesure, le transporteur est responsable des dommages
causés au gestionnaire par une perturbation dans
l’exploitation.
Article 10
Causes concomitants
§ 1 Lorsque des causes imputables au gestionnaire et des
causes imputables au transporteur ont contribué au dommage,
chaque partie au contrat ne répond que dans la mesure où les
causes qui lui sont imputables en vertu des articles 8 et 9
ont contribué au dommage. S’il est impossible de constater
dans quelle mesure les causes respectives ont contribué au
dommage, chaque partie supporte le dommage qu’elle a subi.
§ 2 Le § 1 est applicable par analogie lorsque des causes
imputables au gestionnaire et des causes imputables à
plusieurs transporteurs empruntant la même infrastructure
ferroviaire ont contribué au dommage.
§ 3 En cas de dommages visés à l’article 9, le § 1, première
phrase, est applicable par analogie lorsque des causes
imputables à plusieurs transporteurs utilisant la même
infrastructure ont contribué au dommage. S’il est impossible
de constater dans quelle mesure les causes respectives ont
contribué au dommage, les transporteurs sont responsables à
parts égales envers le gestionnaire.
Article 11
Dommages-intérêts en cas de mort
§ 1 En cas de mort, les dommages-intérêts comprennent:
a) les frais nécessaires con-sécutifs au décès, notamment
ceux du transport du corps et des obsèques;
b) si la mort n’est pas survenue immédiatement, les
dommages-intérêts prévus à l’article 12.
§ 2 Si, par la mort, des personnes envers lesquelles la
personne décédée avait ou aurait eu à l’avenir une obligation
alimentaire, en vertu de la loi, sont privées de leur
soutien, il y a également lieu de les indemniser de cette
perte. L’action en dommages-intérêts des personnes dont la
personne décédée assumait l’entretien sans y être tenue par
la loi reste soumise au droit national.
Article 12
Dommages-intérêts en cas de blessures
En cas de blessures ou de toute autre atteinte à l’intégrité
physique ou psychique, les dommages-intérêts comprennent:
a) les frais nécessaires, notamment ceux de traitement et de
transport;
b) la réparation du préjudice causé, soit par l’incapacité de
travail totale ou partielle, soit par l’accroissement des
besoins.
Article 13
Réparation d’autres préjudices corporels
Le droit national détermine, si et dans quelle mesure le
gestionnaire ou le transporteur doivent verser des
dommages-intérêts pour des préjudices corporels autres que
ceux prévus aux articles 11 et 12.
Article 14
Forme et montant des dommages-intérêts en cas de mort et de
blessures
§ 1 Les dommages-intérêts prévus à l’article 11, § 2 et à
l’article 12, lettre b) doivent être alloués sous forme de
capital. Toutefois, si le droit national permet l’allocation
d’une rente, ils sont alloués sous cette forme lorsque la
personne lésée ou les ayants droit visés à l’article 11, § 2,
le demandent.
§ 2 Le montant des dommages-intérêts à allouer en vertu du §
1 est déterminé selon le droit national. Toutefois, pour
l’application des présentes Règles uniformes, il est fixé une
limite maximale de 175 000 unités de compte en capital ou en
rente annuelle correspondant à ce capital, pour chaque
personne, dans le cas où le droit national prévoit une limite
maximale d’un montant inférieur.
Article 15
Déchéance du droit d’invoquer les limites de responsabilité
Les limites de responsabilité prévues dans les présentes
Règles uniformes ainsi que les dispositions du droit
national, qui limitent les indemnités à un montant déterminé,
ne s'appliquent pas s'il est prouvé que le dommage résulte
d'un acte ou d'une omission que l’auteur du dommage a commis,
soit avec l'intention de provoquer un tel dommage, soit
témérairement et avec conscience qu'un tel dommage en
résultera probablement.
Article 16
Conversion et intérêts
§ 1 Lorsque le calcul de l’indemnité implique la conversion
des sommes exprimées en unités monétaires étrangères,
celle-ci est faite d’après le cours aux jour et lieu du
paiement de l’indemnité.
§ 2 L’ayant droit peut demander des intérêts de l’indemnité,
calculés à raison de cinq pour cent l’an, à partir du jour de
l’ouverture d’une procédure de conciliation, du recours au
tribunal arbitral prévu au Titre V de la Convention ou de la
demande en justice.
Article 17
Responsabilité en cas d’accident nucléaire
Le gestionnaire et le transporteur sont déchargés de la
responsabilité qui leur incombe en vertu des présentes Règles
uniformes lorsque le dommage a été causé par un accident
nucléaire et qu’en application des lois et prescriptions d’un
Etat réglant la responsabilité dans le domaine de l’énergie
nucléaire, l’exploitant d’une installation nucléaire ou une
autre personne qui lui est substituée est responsable de ce
dommage.
Article 18
Responsabilité pour les auxiliaries
Le gestionnaire et le transporteur répondent de leurs
auxiliaires.
Article 19
Autres actions
§ 1 Dans tous les cas où les présentes Règles uniformes
s’appliquent, toute action en responsabilité, à quelque titre
que ce soit, ne peut être exercée contre le gestionnaire ou
contre le transporteur que dans les conditions et limitations
de ces Règles uniformes.
§ 2 Il en est de même pour toute action exercée contre les
auxiliaires dont le gestionnaire ou le transporteur répondent
en vertu de l’article 18.
Article 20
Accords-litiges
Les parties au contrat peuvent convenir des conditions dans
lesquelles elles font valoir ou renoncent à faire valoir
leurs droits aux dommages-intérêts à l’égard de l’autre
partie au contrat.
Titre IV
Actions des auxiliaries
Article 21
Actions contre le gestionnaire ou contre le transporteur
§ 1 Toute action en responsabilité des auxiliaires du
transporteur contre le gestionnaire pour des dommages causés
par celui-ci, à quelque titre que ce soit, ne peut être
exercée que dans les conditions et limitations des présentes
Règles uniformes.
§ 2 Toute action en responsabilité des auxiliaires du
gestionnaire contre le transporteur pour des dommages causés
par celui-ci, à quelque titre que ce soit, ne peut être
exercée que dans les conditions et limitations des présentes
Règles uniformes.
Titre V
Exercice des droits
Article 22
Procédure de conciliation
Les parties au contrat peuvent convenir de procédures de
conciliation ou faire appel au tribunal arbitral prévu au
Titre V de la Convention.
Article 23
Recours
Le bien-fondé du paiement effectué par le transporteur sur la
base des Règles uniformes CIV ou des Règles uniformes CIM ne
peut être contesté, lorsque l’indemnité a été fixée
judiciairement et que le gestionnaire, dûment assigné, a été
mis à même d’intervenir au procès.
Article 24
For
§ 1 Les actions judiciaires fondées sur les présentes Règles
uniformes peuvent être intentées devant les juridictions des
Etats membres désignées d’un commun accord par les parties au
contrat.
§ 2 Sauf convention contraire entre les parties, la
juridiction compétente est celle de l’Etat membre où le
gestionnaire a son siège.
Article 25
Prescription
§ 1 Les actions fondées sur les présentes Règles uniformes
sont prescrites par trois ans.
§ 2 La prescription court à compter du jour où le dommage
s’est produit.
§ 3 En cas de mort de personnes, les actions sont prescrites
par trois ans à compter du lendemain du décès, sans que ce
délai puisse toutefois dépasser cinq ans à compter du
lendemain de l’événement dommageable.
§ 4 Une action récursoire d’une personne tenue responsable
pourra être exercée même après l’expiration du délai de
prescription prévu au § 1, si elle l’est dans le délai
déterminé par la loi de l’Etat où les poursuites sont
engagées. Toutefois, ce délai ne pourra être inférieur à
quatre-vingt-dix jours à compter de la date à laquelle la
personne qui exerce l’action récursoire a réglé la
réclamation ou a elle-même reçu signification de
l’assignation.
§ 5 La prescription est suspendue lorsque les parties au
litige conviennent d’une procédure de conciliation ou
lorsqu’elles saisissent le tribunal arbitral prévu au Titre V
de la Convention.
§ 6 Par ailleurs, la suspension et l'interruption de la
prescription sont réglées par le droit national.
Title I
General Provisions
Article 1
Scope
§ 1 These Uniform Rules shall apply to any contract of use of
railway infrastructure for the purposes of international
carriage within the meaning of the CIV Uniform Rules and the
CIM Uniform Rules. They shall apply regardless of the place
of business and the nationality of the contracting parties.
These Uniform Rules shall apply even when the railway
infrastructure is managed or used by States or by
governmental institutions or organisations.
§ 2 Subject to Article 21, these Uniform Rules shall not
apply to other legal relations, such as in particular
a) the liability of the carrier or the manager to their
servants or other persons whose services they make use of to
accomplish their tasks;
b) the liability to each other of the carrier or the manager
of the one part and third parties of the other part.
Article 2
Declaration concerning liability in case of bodily loss or
damage
§ 1 Any State may, at any time, declare that it will not
apply to victims of accidents occuring in its territory the
whole of the provisions concerning liability in case of
bodily loss or damage (death, injury or any other physical or
mental harm), when the victims are nationals of, or have
their usual place of residence in, that State.
§ 2 A State which has made a declaration in accordance with §
1 may withdraw it at any time by notification to the
Depositary. This withdrawal shall take effect one month after
the day on which the Depositary notifies it to the Member
States.
Article 3
Definitions
For the purposes of these Uniform Rules, the term
a) “railway infrastructure” means all the railway lines and
fixed installations, so far as these are necessary for the
circulation of railway vehicles and the safety of traffic;
b) “manager” means the person who makes railway
infrastructure available and who has responsibilities in
accordance with the laws and prescriptions in force in the
State in which the infrastructure is located;
c) “carrier” means the person who carries persons or goods by
rail in international traffic under the CIV Uniform Rules or
the CIM Uniform Rules and who is licensed in accordance with
the laws and prescriptions relating to licensing and
recognition of licenses in force in the State in which the
person undertakes this activity;
d) “auxiliary” means the servants or other persons whose
services the carrier or the manager makes use of for the
performance of the contract when these servants or other
persons are acting within the scope of their functions;
e) “third party” means any person other than the manager, the
carrier and their auxiliaries;
f) “licence” means the authorisation issued by a State to a
railway undertaking, in accordance with the laws and
prescriptions in force in that State, by which its capacity
as a carrier is recognized;
g) “safety certificate” means the document attesting, in
accordance with the laws and prescriptions of the State in
which the infrastructure islocated, that so far as concerns
the carrier,
– the internal organisation of the undertaking as well as
– the personnel to be employed and the vehicles to be used on
the infrastructure,
meet the requirements imposed in respect of safety in order
to ensure a service without danger on that infrastructure.
Article 4
Mandatory law
Unless provided otherwise in these Uniform Rules, any
stipulation which, directly or indirectly, would derogate
from these Uniform Rules, shall be null and void. The nullity
of such a stipulation shall not involve the nullity of other
provisions of the contract. Nevertheless, the parties to the
contract may assume a liability greater and obligations more
burdensome than those provided for in these Uniform Rules or
fix a maximum amount of compensation for loss of or damage to
property.
Title II
Contract of Use
Article 5
Contents and form
§ 1 Relations between the manager and the carrier or any
other person entitled to enter into such a contract under the
laws and prescriptions in force in the State in which the
infrastructure is located shall be regulated in a contract of
use.
§ 2 The contract shall regulate the necessary details for the
determination of the administrative, technical and financial
conditions of use.
§ 3 The contract must be concluded in writing or in an
equivalent form. The absence or irregularity of a written
form or equivalent form of contract or the absence of one of
the matters specified in § 2 shall not affect the existence
or the validity of the contract which shall remain subject to
these Uniform Rules.
Article 5bis
Law remaining unaffected
§ 1 The provisions of Article 5 as well as those of Articles
6, 7 and 22 shall not affect the obligations which the
parties to the contract of use of infrastructure have to meet
under the laws and prescriptions in force in the State in
which the infrastructure is located including, where
appropriate, the law of the European Community.
§ 2 The provisions of Articles 8 and 9 shall not affect the
obligations which the parties to the contract of use of
infrastructure have to meet in an EC Member State or in a
State where Community legislation applies as a result of
international agreements with the European Community.
§ 3 The provisions of §§ 1 and 2 concern in particular:
– agreements to be concluded between railway undertakings or
authorised applicants and infrastructure managers,
– licensing,
– safety certification,
– insurance,
– charging involving performance schemes to minimise delays
and disruptions and improve the performance of the railway
network,
– compensation arrangements in favour of customers and
– dispute resolution.
Article 6
Special obligations of the carrier and the manager
§ 1 The carrier must be authorised to undertake the activity
of a carrier by rail. The personnel to be employed and the
vehicles to be used must satisfy the safety requirements. The
manager may require the carrier to prove, by the presentation
of a valid licence and safety certificate or certified
copies, or in any other manner, that these conditions are
fulfilled.
§ 2 The carrier must notify the manager of any event which
might affect the validity of his licence, his safety
certificates or other elements of proof.
§ 3 The manager may require the carrier to prove that he has
taken out a sufficient liability insurance or taken
equivalent measures to cover any claims, on whatever grounds,
referred to in Articles 9 to 21. Each year, the carrier must
prove, by an attestation in due form, that the liability
insurance or the equivalent provisions still exist; he must
notify the manager of any modification relating to them
before it takes effect.
§ 4 The parties to the contract must inform each other of any
event which might impede the execution of the contract they
have concluded.
Article 7
Termination of the contract
§ 1 The manager may rescind the contract forthwith when
a) the carrier is no longer authorised to carry on the
activity of carrier by rail;
b) the personnel to be employed and the vehicles to be used
no longer meet the safety requirements;
c) the carrier is in arrear with payment, that is to say
1. for two successive payment periods and for an amount in
excess of the equivalent of one month’s use, or
2. for a period covering more than two payment periods and
for an amount equal to the value of two months’ use;
d) the carrier is in clear breach of one of the special
obligations specified in Article 6 §§ 2 and 3.
§ 2 The carrier may rescind the contract of use forthwith
when the manager loses his right to manage the
infrastructure.
§ 3 Each party to the contract may rescind the contract of
use forthwith in the case of a clear breach of one of the
essential obligations by the other party to the contract,
when that obligation concerns the safety of persons or goods;
the parties to the contract may agree the modalities for the
exercise of this right.
§ 4 The party to the contract who is the cause of its
rescission shall be liable to the other party for the loss or
damage resulting from it, unless he proves that the loss or
damage was not caused by his fault.
§ 5 The parties to the contract may agree conditions
derogating from the provisions of § 1 letters c) and d) and §
4.
Title III
Liability
Article 8
Liability of the manager
§ 1 The manager shall be liable
a) for bodily loss or damage (death, injury or any other
physical or mental harm),
b) for loss of or damage to property (destruction of, or
damage to, movable or immovable property),
c) for pecuniary loss resulting from damages payable by the
carrier under the CIV Uniform Rules and the CIM Uniform
Rules,
caused to the carrier or to his auxiliaries during the use of
the infrastructure and having its origin in the
infrastructure.
§ 2 The manager shall be relieved of this liability
a) in case of bodily loss or damage and pecuniary loss
resulting from damages payable by the carrier under the CIV
Uniform Rules
1) if the incident giving rise to the loss or damage has been
caused by circumstances not connected with the management of
the infrastructure which the manager, in spite of having
taken the care required in the particular circumstances of
the case, could not avoid and the consequences of which he
was unable to prevent,
2) to the extent that the incident giving rise to the loss or
damage is due to the fault of the person suffering the loss
or damage,
3) if the incident giving rise to the loss or damage is due
to the behaviour of a third party which the manager, in spite
of having taken the care required in the particular
circumstances of the case, could not avoid and the
consequences of which he was unable to prevent;
b) in case of loss of or damage to property and pecuniary
loss resulting from damages payable by the carrier under the
CIM Uniform Rules, when the loss or damage was caused by the
fault of the carrier or by an order given by the carrier
which is not attributable to the manager or by circumstances
which the manager could not avoid and the consequences of
which he was unable to prevent.
§ 3 If the incident giving rise to the loss or damage is due
to the behaviour of a third party and if, in spite of that,
the manager is not entirely relieved of liability in
accordance with § 2, letter a), he shall be liable in full up
to the limits laid down in these Uniform Rules but without
prejudice to any right of recourse against the third party.
§ 4 The parties to the contract may agree whether and to what
extent the manager shall be liable for the loss or damage
caused to the carrier by delay or disruption to his
operations.
Article 9
Liability of the carrier
§ 1 The carrier shall be liable
a) for bodily loss or damage (death, injury or any other
physical or mental harm),
b) for loss of or damage to property (destructtion of or
damage to movable or immovable property),
caused to the manager or to his auxiliaries, during the use
of the infrastructure, by the means of transport used or by
the persons or goods carried.
§ 2 The carrier shall be relieved of this liability
a) in case of bodily loss or damage
1. if the incident giving rise to the loss or damage has been
caused by circumstances not connected with the operations of
the carrier which he, in spite of having taken the care
required in the particular circumstances of the case, could
not avoid and the consequences of which he was unable to
prevent,
2. to the extent that the incident giving rise to the loss or
damage is due to the fault of the person suffering the loss
or damage,
3. if the incident giving rise to the loss or damage is due
to the behaviour of a third party which the carrier, in spite
of having taken the care required in the particular
circumstances of the case, could not avoid and the
consequences of which he was unable to prevent;
b) in case of loss of or damage to property when the loss or
damage is caused by a fault of the manager or by an order
given by the manager which is not attributable to the carrier
or by circumstances which the carrier could not avoid and the
consequences of which he was unable to prevent.
§ 3 If the incident giving rise to the loss or damage is due
to the behaviour of a third party and if, in spite of that,
the carrier is not entirely relieved of liability in
accordance with § 2, letter a), he shall be liable in full up
to the limits laid down in these Uniform Rules but without
prejudice to any right of recourse against the third party.
§ 4 The parties to the contract may agree whether and to what
extent the carrier shall be liable for the loss or damage
caused to the manager by disruption to his operations.
Article 10
Concomitant causes
§ 1 If causes attributable to the manager and causes
attributable to the carrier contributed to the loss or
damage, each party to the contract shall be liable only to
the extent that the causes attributable to him under Article
8 and 9 contributed to the loss or damage. If it is
impossible to assess to what extent the respective causes
contributed to the loss or damage, each party shall bear the
loss or damage he has sustained.
§ 2 § 1 shall apply mutatis mutandis if causes attributable
to the manager and causes attributable to several carriers
using the same railway infrastructure contributed to the loss
or damage.
§ 3 § 1, first sentence, shall apply mutatis mutandis in case
of loss or damage referred to in Article 9 if causes
attributable to several carriers using the same
infrastructure contributed to the loss or damage. If it is
impossible to assess to what extent the respective causes
contributed to the loss or damage, the carriers shall be
liable to the manager in equal shares.
Article 11
Damages in case of death
§ 1 In case of death, the damages shall comprise:
a) any necessary costs following the death, in particular
those of transport of the body and the funeral expenses;
b) if death does not occur at once, the damages provided for
in Article 12.
§ 2 If, through the death, persons whom the deceased had or
would have had in the future a legal duty to maintain, are
deprived of their support, they shall also be compensated for
that loss. Rights of action for damages by persons whom the
deceased was maintaining without being legally bound to do
so, shall be governed by national law.
Article 12
Damages in case of personal injury
In case of personal injury or any other physical or mental
harm, the damages shall comprise:
a) any necessary costs, in particular those of treatment and
of transport;
b) compensation for financial loss, due to total or partial
incapacity to work, or to increased needs.
Article 13
Compensation for other bodily harm
National law shall determine whether and to what extent the
manager or the carrier must pay damages for bodily harm other
than that provided for in Articles 11 and 12.
Article 14
Form and amount of damages in case of death and personal
injury
§ 1 The damages provided for in Article 11 § 2 and in Article
12 letter b) must be awarded in the form of a lump sum.
However, if national law permits the award of an annuity, the
damages shall be awarded in that form if so requested by the
injured person or by persons entitled referred to in Article
11 § 2.
§ 2 The amount of damages to be awarded pursuant to § 1 shall
be determined in accordance with national law. However, for
the purposes of these Uniform Rules, the upper limit per
person shall be set at 175,000 units of account as a lump sum
or as an annuity corresponding to that sum, where national
law provides for an upper limit of less than that amount.
Article 15
Loss of right to invoke the limits of liability
The limits of liability provided for in these Uniform Rules
as well as the provisions of national law, which limit the
compensation to a certain amount, shall not apply if it is
proved that the loss or damage results from an act or
omission, which the author of the loss or damage has
committed either with the intent to cause such loss or
damage, or recklessly and with knowledge that such loss or
damage would probably result.
Article 16
Conversion and interest
§ 1 Where the calculation of compensation requires the
conversion of sums expressed in foreign currency, conversion
shall be at the exchange rate applicable on the day and at
the place of payment of the compensation.
§ 2 The person entitled may claim interest on compensation,
calculated at five per cent per annum, from the day of
initiation of a conciliation procedure, of seizure of the
Arbitration Tribunal provided for in Title V of the
Convention or from the day on which legal proceedings were
instituted.
Article 17
Liability in case of nuclear incidents
The manager and the carrier shall be relieved of liability
pursuant to these Uniform Rules for loss or damage caused by
a nuclear incident when the operator of a nuclear
installation or another person who is substituted for him is
liable for the loss or damage pursuant to the laws and
prescriptions of a State governing liability in the field of
nuclear energy.
Article 18
Liability for auxiliaries
The manager and the carrier shall be liable for their
auxiliaries.
Article 19
Other actions
§ 1 In all cases where these Uniform Rules shall apply, any
action in respect of liability, on whatever grounds, may be
brought against the manager or against the carrier only
subject to the conditions and limitations laid down in these
Uniform Rules.
§ 2 The same shall apply to any action brought against the
auxiliaries for whom the manager or the carrier is liable
pursuant to Article 18.
Article 20
Agreements to settle
The parties to the contract may agree conditions in which
they assert or renounce their rights to compensation from the
other party to the contract.
Title IV
Actions by Auxiliaries
Article 21
Actions against the manager or against the carrier
§ 1 Any action in respect of liability brought by the
auxiliaries of the carrier against the manager on account of
loss or damage caused by him, on whatever grounds, may be
brought only subject to the conditions and limitations laid
down in these Uniform Rules.
§ 2 Any action in respect of liability brought by the
auxiliaries of the manager against the carrier on account of
loss or damage caused by him, on whatever grounds, may be
brought only subject to the conditions and limitations laid
down in these Uniform Rules.
Title V
Assertion of Rights
Article 22
Conciliation procedures
The parties to the contract may agree conciliation procedures
or appeal to the Arbitration Tribunal provided for in Title V
of the Convention.
Article 23
Recourse
The validity of the payment made by the carrier on the basis
of the CIV Uniform Rules or the CIM Uniform Rules may not be
disputed when compensation has been determined by a court or
tribunal and when the manager, duly served with notice of the
proceedings, has been afforded the opportunity to intervene
in the proceedings.
Article 24
Forum
§ 1 Actions based on these Uniform Rules may be brought
before the courts or tribunals of the Member States
designated by agreement between the parties to the
contract.
§ 2 Unless the parties to the contract otherwise
agree, the competent courts or tribunals shall be those of
the Member State where the manager has his place of
business.
Article 25
Limitation of actions
§ 1 The period of limitation for actions based on these
Uniform Rules shall be three years.
§ 2 The period of limitation shall run from the day when the
loss or damage occurred.
§ 3 In case of death of persons, the period of limitation
shall be three years from the day after the day the death
occurred, but not exceeding five years from the day after the
day of the accident.
§ 4 A recourse action by a person held liable may be brought
even after the expiration of the limitation period provided
for in § 1, if it is brought within the period allowed by the
law of the State where the proceedings are brought. However,
the period allowed shall be not less than ninety days from
the day when the person bringing the recourse action has
settled the claim or has been served with notice of the
proceedings against himself.
§ 5 The period of limitation shall be suspended when the
parties agree a conciliation procedure or when they seize the
Arbitration Tribunal provided for in Title V of the
Convention.
§ 6 Otherwise, suspension and interruption of the limitation
period shall be governed by national law.
Avdelning I
Allmänna bestämmelser
Artikel 1
Tillämpningsområde
§ 1 Dessa enhetliga rättsregler ska tillämpas på varje avtal
om nyttjande av järnvägsinfrastruktur för internationell
transport i den mening som avses i de enhetliga rättsreglerna
CIV och i de enhetliga rättsreglerna CIM, oavsett var
parterna i transportavtalet har sitt säte och vilken
nationalitet de har. Dessa enhetliga rättsregler ska även
tillämpas när järnvägsinfrastrukturen förvaltas eller nyttjas
av stater eller statliga institutioner eller
organisationer.
§ 2 Om inte annat följer av artikel 21, ska dessa enhetliga
rättsregler inte tilllämpas på andra rättsförhållanden,
såsom
a) transportörens eller förvaltarens ansvar gentemot sina
anställda eller andra personer vilkas tjänster de anlitar för
att genomföra sina uppgifter,
b) ansvaret mellan transportören eller förvaltaren och tredje
man.
Artikel 2
Förklaring om ansvar vid personskada
§ 1 En stat får när som helst förklara att den inte kommer
att tilllämpa samtliga bestämmelser om ansvar vid personskada
vid olyckor som inträffat på dess territorium, när de skadade
är medborgare i den staten eller har hemvist där.
§ 2 En stat som har avgett en förklaring enligt § 1 får när
som helst återta den genom meddelande till depositarien.
Återtagandet får verkan en månad efter den dag då
depositarien underrättade medlemsstaterna om det.
Artikel 3
Definitioner
I dessa enhetliga rättsregler avses med
a) järnvägsinfrastruktur: alla järnvägslinjer och fasta
installationer om de är nödvändiga för trafik med
järnvägsfordon och för trafikens säkerhet,
b) förvaltare: den som ställer järnvägsinfrastruktur till
förfogande och som är ansvarig enligt gällande lagar och
föreskrifter i den stat där järnvägsinfrastrukturen är
belägen,
c) transportör: den som transporterar personer eller gods med
järnväg i internationell trafik enligt de enhetliga
rättsreglerna CIV eller de enhetliga rättsreglerna CIM och
som har en licens eller ett särskilt tillstånd i enlighet med
gällande lagar och bestämmelser i den stat där transporten
utförs avseende beviljande eller godkännande av sådana
licenser,
d) järnvägspersonal: anställda eller andra personer vilkas
tjänster transportören eller förvaltaren anlitar för att
genomföra avtalet när dessa anställda eller andra personer
handlar under fullgörande av sina uppgifter,
e) tredje man: varje annan person än förvaltaren,
transportören eller deras järnvägspersonal,
f) tillstånd: tillstånd meddelat av en stat till ett
järnvägsföretag, i enlighet med gällande lagar och
bestämmelser i den stat där transportörens verksamhet är
godkänd,
g) säkerhetsintyg: dokument som enligt lagar och bestämmelser
i den stat där infrastrukturen är belägen såvitt avser
transportören intygar att
– företagets interna organisation och
– den personal som ska anställas och de fordon som ska
nyttjas på den trafikerade infrastrukturen
uppfyller de säkerhetskrav som fastställts i syfte att
garantera säker trafik på denna infrastruktur.
Artikel 4
Tvingande rätt
Om inte annat föreskrivs i dessa enhetliga rättsregler ska
varje bestämmelse som direkt eller indirekt avviker från
dessa enhetliga rättsregler vara ogiltig. En sådan
bestämmelses ogiltighet ska inte medföra att övriga
bestämmelser i avtalet är ogiltiga. Avtalsparterna kan dock
ta på sig större ansvar och förpliktelser än de som
föreskrivs i dessa enhetliga rättsregler eller fastställa ett
högsta ersättningsbelopp för sakskador.
Avdelning II
Nyttjandeavtal
Artikel 5
Innehåll och form
§ 1 Förhållandena mellan förvaltaren och transportören eller
någon annan person som har rätt att ingå ett sådant avtal
enligt gällande lagar och bestämmelser i den stat där
infrastrukturen är belägen, ska regleras i ett
nyttjandeavtal.
§ 2 Avtalet ska reglera de nödvändiga detaljerna för de
administrativa, tekniska och finansiella villkoren för
nyttjandet.
§ 3 Avtalet ska upprättas skriftligt eller i likvärdig form.
Om avtal i skriftlig eller likvärdig form saknas eller är
felaktigt, eller om någon av de uppgifter som anges i § 2
saknas, ska detta inte påverka avtalets bestånd eller
giltighet, utan det ska fortfarande lyda under dessa
enhetliga rättsregler.
Artikel 5bis
Rätt som förblir opåverkad
§ 1 Bestämmelserna i artikel 5, liksom de i artikel 6, 7 och
22 ska inte påverka de skyldigheter som parterna till
nyttjandeavtalet har enligt gällande lagar och bestämmelser i
den stat där infrastrukturen är belägen, vilket i
tilllämpliga fall inkluderar gemenskapsrätten.
§ 2 Bestämmelserna i artikel 8 och 9 ska inte påverka de
skyldigheter som parterna till nyttjandeavtalet har i en
EU-medlemsstat eller i en stat där gemenskapsrätten tillämpas
som en följd av ett internationellt avtal med Europeiska
Gemenskapen.
§ 3 Bestämmelserna i § 1 och 2 avser i synnerhet:
– avtal som träffas mellan järnvägsföretag eller
auktoriserade sökanden och infratstrukturförvaltare,
– beviljande av licens,
– säkerhetsintyg,
– försäkring,
– avgifter, vilket inkluderar verksamhetsstyrning för att
minimera förseningar och störningar samt förbättra
järnvägssystemet,
– ersättningssystem till förmån för kunderna och
– tvistlösning.
Artikel 6
Transportörens och förvaltarens särskilda skyldigheter
§ 1 Transportören ska ha tillstånd att bedriva verksamhet som
järnvägstransportör. Den personal som ska anställas och de
fordon som ska användas ska uppfylla säkerhetskraven.
Förvaltaren får kräva att transportören, genom att visa upp
giltigt tillstånd och säkerhetsintyg eller bestyrkta kopior
eller på annat sätt, visar att dessa villkor är uppfyllda.
§ 2 Transportören ska underrätta förvaltaren om varje
händelse som kan inverka på tillståndets, säkerhetsintygens
eller annan bevisnings giltighet.
§ 3 Förvaltaren får kräva att transportören visar att den har
tecknat tillräcklig ansvarsförsäkring eller att den har
vidtagit motsvarande åtgärder för att täcka alla
ersättningsanspråk som avses i artiklarna 9–21, oavsett
vilken grund som åberopas. Transportören ska varje år genom
ett regelmässigt intyg visa att ansvarsförsäkringen eller
motsvarande åtgärder fortfarande består; den ska underrätta
förvaltaren om ändringar som rör dessa innan de träder i
kraft.
§ 4 Avtalsparterna ska informera varandra om varje händelse
som kan utgöra hinder för fullgörandet av det avtal de har
ingått.
Artikel 7
Avtalets upphörande
§ 1 Förvaltaren får häva avtalet omedelbart när
a) transportören inte längre har tillstånd att bedriva
verksamhet som järnvägstransportör,
b) den personal som ska anställas och de fordon som ska
användas inte längre uppfyller säkerhetskraven,
c) transportören ligger efter med betalningen,
1. om detta har skett vid två på varandra följande
förfallodagar och beloppet motsvarar minst en månads
nyttjande eller
2. om förfallodagarna inte följer på varandra och beloppet
motsvarar minst två månaders nyttjande,
d) transportören uppenbarligen har åsidosatt någon av de
särskilda skyldigheter som anges i artikel 6 §§ 2 och 3.
§ 2 Transportören får häva avtalet omedelbart när förvaltaren
förlorar sin rätt att förvalta infrastrukturen.
§ 3 Varje part i nyttjandeavtalet får häva detta omedelbart
om någon av de väsentliga skyldigheterna uppenbarligen
åsidosätts av den andra avtalsparten, när denna skyldighet
rör säkerhet för personer och egendom; avtalsparterna får
komma överens om villkoren för att utöva denna rätt.
§ 4 Den avtalspart som har orsakat hävandet ska vara ansvarig
gentemot den andra parten för den skada som blir följden, om
den inte visar att skadan inte är en följd av fel eller
försummelse från dess sida.
§ 5 Avtalsparterna får komma överens om villkor som avviker
från bestämmelserna i § 1 c och d samt i § 4.
Avdelning III
Ansvar
Artikel 8
Förvaltarens ansvar
§ 1 Förvaltaren ska vara ansvarig för
a) personskada (dödsfall, personskada eller annan fysisk
eller psykisk skada),
b) sakskada (förstöring av eller skada på fast eller lös
egendom),
c) ekonomisk skada till följd av skadestånd som transportören
ska betala enligt de enhetliga rättsreglerna CIV och de
enhetliga rättsreglerna CIM,
som orsakats transportören eller dennes järnvägspersonal vid
nyttjandet av infrastrukturen och som beror på
infrastrukturen.
§ 2 Förvaltaren ska vara fri från detta ansvar
a) vid personskada och ekonomisk skada till följd av
skadestånd som transportören ska betala enligt de enhetliga
rättsreglerna CIV
1) om den händelse som givit upphov till skadan har orsakats
av omständigheter som inte kan hänföras till själva
järnvägsdriften och som förvaltaren inte hade kunnat undgå
eller förebygga följderna av, även om den hade iakttagit den
omsorg som omständigheterna påkallade,
2) i den utsträckning som den händelse som givit upphov till
skadan beror på fel eller försummelse av den person som lidit
skada,
3) om den händelse som givit upphov till skadan beror på ett
sådant beteende av tredje man som förvaltaren inte hade
kunnat undvika eller förebygga följderna av, även om han hade
iakttagit den omsorg som omständigheterna påkallade,
b) i händelse av sakskada och ekonomisk skada till följd av
skadestånd som transportören ska betala enligt de enhetliga
rättsreglerna CIM, när skadan har orsakats genom fel eller
försummelse från transportörens sida eller genom en order
från transportören som inte beror på förvaltaren eller på
grund av omständigheter som förvaltaren inte hade kunnat
undgå eller förebygga följderna av.
§ 3 Om den händelse som givit upphov till skadan beror på
tredje mans beteende och om förvaltaren trots detta inte är
helt befriad från sitt ansvar enligt § 2 a, ska han vara helt
ansvarig inom de gränser som anges i dessa enhetliga
rättsregler men utan inskränkning i den rätt till återkrav
som han kan ha mot tredje man.
§ 4 Avtalsparterna får komma överens om huruvida, och i
vilken utsträckning, förvaltaren ska vara ansvarig för skada
som orsakas transportören genom försening eller
driftsstörning.
Artikel 9
Transportörens ansvar
§ 1 Transportören ska vara ansvarig för
a) personskada (dödsfall, personskada eller annan fysisk
eller psykisk skada),
b) sakskada (förstöring av eller skada på fast eller lös
egendom),
som vid nyttjandet av infrastrukturen har orsakats
förvaltaren eller dennes järnvägspersonal av de
transportmedel som använts eller de personer eller det gods
som transporterats.
§ 2 Transportören ska vara fri från detta ansvar
a) vid personskada
1. om den händelse som givit upphov till skadan har orsakats
av omständligheter som inte kan hänföras till själva
järnvägsdriften och som transportören inte hade kunnat undgå
eller förebygga följderna av, även om transportören hade
iakttagit den omsorg som omständligheterna påkallade,
2. i den utsträckning som den händelse som givit upphov till
skadan beror på fel eller försummelse av den person som lidit
skada,
3. om den händelse som givit upphov till skadan beror på ett
sådant beteende av tredje man som transportören inte hade
kunnat undgå eller förebygga följderna av, även om han hade
iakttagit den omsorg som omständligheterna påkallade,
b) vid sakskada när skadan har orsakats genom fel eller
försummelse från förvaltarens sida eller genom en order från
förvaltaren som inte beror på transportören eller av
omständigheter som transportören inte hade kunnat undgå eller
förebygga följderna av.
§ 3 Om den händelse som givit upphov till skadan beror på
tredje mans beteende och om transportören trots detta inte är
helt befriad från sitt ansvar enligt § 2 a, ska transportören
vara helt ansvarig inom de gränser som anges i dessa
enhetliga rättsregler och utan inskränkning i den rätt till
återkrav som han kan ha mot tredje man.
§ 4 Avtalsparterna får komma överens om huruvida, och i
vilken utsträckning, transportören ska vara ansvarig för
skada som orsakats förvaltaren genom försening eller
driftsstörning.
Artikel 10
Samverkande skadeorsaker
§ 1 När orsaker som kan hänföras till förvaltaren och orsaker
som kan hänföras till transportören har medverkat till
skadan, ska varje avtalspart endast vara ansvarig i den
utsträckning de orsaker som enligt artiklarna 8 och 9 kan
hänföras till parten har medverkat till skadan. Om det inte
går att fastställa i vilken utsträckning respektive
omständligheter har medverkat till skadan, ska varje part stå
för den skada den har lidit.
§ 2 Vad som sägs i § 1 ska också tillämpas när de
omständigheter för vilka förvaltaren svarar och de
omständligheter för vilka flera transportörer som trafikerar
samma järnvägsinfrastruktur svarar har medverkat till
skadan.
§ 3 Vid skada som avses i artikel 9 ska § 1 första meningen
också tilllämpas när omständligheter för vilka flera
transportörer som använder samma infrastruktur svarar har
medverkat till skadan. Om det inte går att fastställa i
vilken utsträckning respektive omständigheter har medverkat
till skadan, ska transportörerna vara ansvariga gentemot
förvaltaren till lika stora delar.
Artikel 11
Ersättning vid dödsfall
§ 1 Vid dödsfall ska ersättningen omfatta
a) de nödvändiga kostnader som föranleds av dödsfallet,
särskilt kostnaderna för transport av liket och
begravningskostnaderna,
b) om döden inte har inträffat omedelbart, de
ersättningsposter som anges i artikel 12.
§ 2 Om dödsfallet medför att en person mot vilken den avlidne
var eller i framtiden skulle ha blivit underhållsskyldig
enligt lag, förlorar sitt underhåll, ska ersättning också
lämnas för denna förlust. I fråga om ersättningskrav från en
person som den avlidne har åtagit sig att underhålla utan att
vara förpliktad till det enligt lag, ska nationell rätt
tillämpas.
Artikel 12
Ersättning vid personskada
Vid personskada eller annan fysisk eller psykisk skada ska
ersättningen täcka
a) nödvändiga kostnader, särskilt kostnader för vård och
transport,
b) inkomstförlust till följd av förlorad eller nedsatt
arbetsförmåga och ökade levnadskostnader.
Artikel 13
Ersättning för annan personskada
Om och i vilken mån förvaltaren eller transportören är
skyldig att betala ersättning för andra skador än dem som
avses i artiklarna 11 och 12 ska avgöras enligt nationell
rätt.
Artikel 14
Ersättningens form och belopp vid dödsfall eller annan
personskada
§ 1 Den ersättning som avses i artikel 11 § 2 och i artikel
12 b ska utges som engångsbelopp. Ersättningen ska dock utgå
som livränta, om den nationella rätten tillåter det och den
person som har lidit skada eller den rättsinnehavare som
avses i artikel 11 § 2 begär det.
§ 2 Storleken på den ersättning som ska utges enligt § 1 ska
bestämmas enligt nationell rätt. Vid tillämpningen av dessa
enhetliga rättsregler ska dock ett engångsbelopp, eller
livränta motsvarande detta belopp, fastställas till högst 175
000 beräkningsenheter per person, om det i den nationella
rätten föreskrivs ett lägre maximibelopp.
Artikel 15
Förlust av rätt att åberopa begränsning av
skadeståndsansvar
Den begränsning av skadeståndsansvaret som
anges i dessa enhetliga rättsregler och i de bestämmelser i
nationell rätt som begränsar ersättningen till ett visst
belopp, ska inte tillämpas om det visas att den skadevållande
orsakat skadan genom handling eller underlåtenhet antingen i
avsikt att vålla en sådan skada eller hänsynslöst och med
insikt att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
Artikel 16
Omräkning och ränta
§ 1 När beräkningen av ersättningen medför omräkning av
belopp som uttryckts i utländsk valuta, ska denna omräkning
göras enligt kursen den dag och på den plats där ersättningen
betalas.
§ 2 Den skadelidande får kräva ränta på ersättningsbeloppet
med fem procent per år från och med den dag då ett
förlikningsförfarande inleddes, då ärendet hänsköts till den
skiljenämnd som föreskrivs i avdelning V i fördraget eller då
talan väcktes vid domstol.
Artikel 17
Ansvar vid atomolycka
Förvaltaren och transportören ska vara befriade från det
ansvar som åligger dem enligt dessa enhetliga rättsregler, om
skadan har orsakats av en atomolycka och ägaren till en
atomanläggning eller någon annan person i dennes ställe är
ansvarig för skadan enligt en stats lagar och bestämmelser om
ansvar på atomenergins område.
Artikel 18
Ansvar för järnvägspersonal
Förvaltaren och transportören ska vara ansvariga för sin
personal.
Artikel 19
Andra grunder för anspråk
§ 1 I de fall där dessa enhetliga rättsregler är tillämpliga
får anspråk på ersättning, oavsett vilken grund som åberopas,
väckas mot förvaltaren eller transportören endast under de
förutsättningar och med de begränsningar som föreskrivs i
dessa enhetliga rättsregler.
§ 2 Detsamma ska även gälla i fråga om talan mot
järnvägspersonal som förvaltaren eller transportören ansvarar
för enligt artikel 18.
Artikel 20
Avtal om tvister
Avtalsparterna får komma överens om villkoren för att göra
gällande eller avstå från att göra gällande sina
skadeståndsanspråk mot den andra avtalsparten.
Avdelning IV
Anspråk från järnvägspersonal
Artikel 21
Anspråk mot förvaltaren eller transportören
§ 1 Ersättningsanspråk av transportörens järnvägspersonal mot
förvaltaren för skador som denne har orsakat får, oavsett
vilken grund som åberopas, endast göras gällande under de
förutsättningar och med de begränsningar som anges i dessa
enhetliga rättsregler.
§ 2 Ersättningsanspråk av förvaltarens järnvägspersonal mot
transportören för skador som denne har orsakat får, oavsett
vilken grund som åberopas, endast göras gällande under de
förutsättningar och med de begränsningar som anges i dessa
enhetliga rättsregler.
Avdelning V
Framställande av anspråk
Artikel 22
Förlikningsförfarande
Avtalsparterna får komma överens om förlikningsförfaranden
eller överlämna ärendet till den skiljenämnd som föreskrivs i
avdelning V i fördraget.
Artikel 23
Rätt till återkrav
Det befogade i en betalning som har gjorts av en transportör
på grundval av de enhetliga rättsreglerna CIV eller de
enhetliga rättsreglerna CIM får inte bestridas om
ersättningsbeloppet har fastställts av domstol och när
förvaltaren har blivit behörigen underrättad om
stämningsansökan och beretts tillfälle att inträda som
intervenient i målet.
Artikel 24
Behörig domstol
§ 1 Talan som grundas på dessa enhetliga rättsregler får
föras vid de domstolar i medlemsstaterna som har utsetts
genom överenskommelse mellan avtalsparterna.
§ 2 Om inte parterna har avtalat något annat, ska domstolarna
i den medlemsstat där förvaltaren har sitt säte vara
behöriga.
Artikel 25
Preskription
§ 1 Fordringar som grundas på dessa enhetliga rättsregler ska
preskriberas efter tre år.
§ 2 Preskriptionstiden ska löpa från den dag då skadan
inträffade.
§ 3 Om en person har avlidit, ska preskriptionstiden vara tre
år från dagen efter dödsfallet, men den får inte överstiga
fem år från dagen efter den händelse som givit upphov till
skadan.
§ 4 En talan om återkrav från en person som hålls ansvarig
får föras även efter att den preskriptionstid som anges i § 1
har löpt ut, om den förs inom den tidsfrist som har
fastställts genom lag i den stat där talan förs. Denna
tidsfrist får dock inte understiga 90 dagar från den dag då
den som för talan om återkrav har betalat fordran eller själv
delgivits stämning.
§ 5 Uppehåll ska göras i preskriptionstiden när parterna i
tvisten kommer överens om ett förlikningsförfarande eller när
de överlämnar ärendet till den skiljenämnd som föreskrivs i
avdelning V i fördraget.
§ 6 I övrigt ska nationell rätt gälla i fråga om förlängning
av preskriptionstiden och preskriptionsavbrott.
1 Prop. 2014/15:58, bet. 2014/15:CU15, rskr. 2014/15:185.
